Min svartsjuka begränsade min kärlek och hennes liv


Foto: Pernilla Danielsson


Jag minns inte exakt vad, men det var något hon sa till mig när hon kom till min lägenhet mitt på natten efter att ha varit ute med sina vänninor. Något om att hon pratat och dansat med en kille. Jag blev arg och i vredesmod slog jag in mitt huvud i närmaste skåpdörr. Det resulterade i ett hål i den. Sekund senare riktade jag med högerhanden ett hårt slag mot dörren. På ett mycket märkligt sätt stoppade jag mig själv och betraktade min knytnäve centimeter från dörren. Vad som hände sedan är nog svårt att förstå men min upplevelse var att jag lämnade min kropp och från distans betraktade mig själv och vad jag höll på att göra. Jag kunde se konsekvenserna av det, den trasiga dörren och vad som skulle bli en skadad hand, jag kunde ”se” vreden i mig och i min flickväns ögon se hennes rädsla. Allt skedde i en tusendelssekund. Så hörde jag en röst inom mig fråga mig: ”Daniel, är detta verkligen mannen du vill vara? Detta kommer göra ont, det kommer kosta dig och till vilken nytta? Vad har hon egentligen gjort?” Jag ställde kritiska frågor till mig själv om mitt beteende. Jag tog jag ned handen och blev tyst. Skämdes. Jag bad min flickvän om ursäkt. Och så lovade jag mig själv att jag aldrig mer skulle hamna i den sitsen igen. Att jag aldrig mer skulle sjunka så lågt, och aldrig mer bete mig så mot någon. Jag var då 19 år. Jag fann mitt beteende under min värdighet.


Någon beskrev svartsjuka som ett fint och kärleksfullt bevis för den svartsjukes stora kärlek. Jag svarade personen: ”Svartsjuka är ett vapen som riktas mot dig och/eller de du värnar om. Ingenting annat. Partern som är svartsjuk saknar förmåga att älska och oavsett hur mycket den kan lita på dig kommer den aldrig att göra det. Du kan leva i en låda och den kommer ändå misstänka dig, ifrågasätta dig, kräva sanningar av dig du inte har, leta efter tecken på att den har rätt om sina misstankar och så vidare. Du kan vara en ängel men det kommer inte att spela den andre någon roll. Du kan varje dag ge den all din trohet och närhet men det kommer inte göra den någon skillnad. Den som är svartsjuk ser bara lögner. Den svartsjuke lever mer efter att ha rätt om sina misstankar än att konstatera att den har fel. Det finns ingen kärlek i svartsjuka. Det är ett virus som kväver den som är svartsjuk och alla som den påstår sig älska och värna om.”


Min svartsjuka fick mig att varje dag måla upp en fantasivärld om vad min flickvän gjorde och inte gjorde. Jag inbillade mig att allt jag fick var lögner. Jag inbillade mig att hon gick bakom min rygg, att hon var med andra, att hon var kär i någon annan, att jag inte kunde lita på hennes väninnor och ej heller hennes familj. Och vad hon än sa, vad hon än gjorde för att bevisa sin kärlek, sin tillgivenhet, för att få mig att tänka annorlunda, köpte jag inte det. Hon kunde vara en ängel, men det spelade mig inte någon roll. Hon kunde ha levt instängd i en låda för att bevisa sin trohet men det hade inte spelat mig någon roll. Hon kunde gett mig världens alla sanningar utan att det överhuvudtaget hade påverkat mig. Jag hade bestämt mig för att allt var lögner, på att jag inte kunde lita på henne och valde alltid den vägen att gå. Förstår du vilken bur jag levde i och som jag satt henne i?


Jag anser att svartsjuka kväver ett förhållande. Den begränsar ens liv genom att få en att leva mer i ens egna misstankar än i verkliga livet. En svartsjuk person, som den jag då var, lever mer efter att ha rätt om sina misstankar än att våga vara fri från dem. Vad någon annan än gör, hur oskyldigt det än må vara, om motparten är svartsjuk kommer den att förstora upp allt. Och det finns inget som hjälper för att få den att tänka annorlunda. Om den svartsjuke inte är medveten om sitt sätt, inte vill ändra det är det allra bästa man kan göra att gå. Lämna. För bådas skull.


Jag började bota (skriver ”bota” därför att jag anser det vara en sjukdom) mig från min svartsjuka den dagen jag accepterade att jag hade den, och där jag också valde att inte längre hitta på ursäkter eller komma med bortförklaringar för mitt svartsjuka beteende. Utan att skylla det på någon annan tog jag ansvar för mitt eget beteende och för mina egna känslor. Förstår du? Jag rannsakade mig själv kritisk utan att blanda in min flickvän och hennes sätt att vara. Så även om jag – mot all förmodan – skulle haft anledning att misstänka henne, och även om hon, mot all förmodan, skulle ha varit otrogen, valde jag att fokusera på mina negativa känslor och inte på hennes sätt att vara och inte vara. Fokus blev helt och hållet på att laga mig själv, på att lära mig att hantera mina känslor, på att förstå mitt beteende och allt för att bli fri från svartsjukan.


Jag lovade mig själv att komma till den nivån där jag inte längre var styrd av misstänksamhet och tvivel. Till den nivån där även om den jag levde med ljög för mig, var otrogen mot mig och så vidare, så skulle jag inte bli aggressiv och fram till det ögonblicket skulle jag inte begränsa min kärlek på något sätt. Jag började också att ifrågasätta mitt eget beteende och ställde rätt ofta följande frågor: Var jag bättre själv? Var jag någon att lita på? Tog jag aldrig snedsteg?


Till skillnad mot min klaustrofobi (kapitlet efter i min bok Kärlekens Omtanke) kunde jag inte gå tillbaka till ett exakt ögonblick för när min svartsjuka uppstått. Jag hade emellertid ett specifikt minne från en händelse i barndomen där jag kände stor rädsla för att bli lämnad. Något jag förstått kan vara gnistan till att svartsjuka uppstår. Jag erkänner att det fanns en risk att jag inte mindes händelsen exakt. Men jag mindes rädslan, ångesten, maktlösheten och återigen paniken i min kropp. Jag mindes känslorna mer än själva händelsen och det räckte nog för att kunna arbeta därifrån.


Det är lite som med fotboll. Hur mycket du än tränar med en boll är det enbart under matcher mot motståndare som din förmåga med bollen ställs på sin spets.

Ögonblicket jag mindes var ett där min mor en morgon bestämde sig för att lämna oss. Det suddiga minnet jag har är att vi befann oss utanför entrén till vårt hus, min far satt bakåtlutad mot en bänk intill husets fasad och min mor stod några meter ifrån honom med en resväska som stod på marken bredvid henne. Jag minns att jag grät, skakade i kroppen och bönade om att hon inte skulle lämna oss. Jag minns också hur min far hånskrattade åt henne som om hon inte skulle våga, något som gjorde mig än mer rädd att hon skulle lämna. Jag förstod från bådas beteende att min far var orsaken till att hon skulle lämna.


När jag började bearbeta min svartsjuka blev det minnet viktigt i processen. Viktigaste av allt var dock följande: Att acceptera att jag var svartsjuk och att återigen ha en målbild av vem och hur jag ville vara. Utan en målbild skulle jag aldrig lyckas. Jag hade sedan tidigare målbilden vad gäller exempelvis min ilska. Så jag behövde därför bara lägga till att jag inte skulle vara en svartsjuk person. För skulle den mannen jag ville bli verkligen vara sådan? Så klart inte, var mitt svar.


Jag ville bli en man som var stolt, som inte var svartsjuk, som inte slog sönder dörrar eller hotade någon. I synnerhet inte den jag levde med. Jag ville bli en man som stod över sådant. Att vara svartsjuk skulle därför då vara under min värdighet, sa jag till mig. Och skulle den jag levde med svika mig på något sätt skulle jag inte ställa till en scen. Jag skulle vara stolt, trygg och bara gå om det var vad som behövdes. Jag ville vara en man som den kvinnan som valde att leva med mig alltid och i alla situationer kunde vara trygg hos. En man som arbetade med sig själv, sin personliga utveckling, utan att kräva att hon gjorde samma sak med sin.


Är din rädsla för att förlora större än din vilja att leva?

Jag skulle också lära mig att inte döma och att framför allt kritiskt granska mig själv: Var jag någon att lita på? Var jag den trogna typen? Tog jag aldrig snedsteg? Var jag rättvis? Sedan frågade jag mig om hur jag skulle vilja bli behandlad om jag själv gjorde fel. Om jag någon dag skulle ta ett snedsteg hur skulle jag vilja bli bemött? Om allt var ett mänskligt misstag, hur skulle jag vilja att den jag levde med agerade mot mig? Jag började ställa mig kritiska frågor och även att ge mig kärleksfulla svar.


Men så då till det svåraste av allt: Jag behövde utsättas för situationer som jag tidigare inte kunnat hantera. Det är lite som med fotboll. Hur mycket du än tränar med en boll är det enbart under matcher mot motståndare som din förmåga med bollen ställs på sin spets. Fram till dess är du duktig med bollen. Du kan dock inte kalla dig fotbollsspelare. Fotboll spelas på en fotbollsplan mot andra. Vad du gör innan är att träna inför det. Vad gäller min svartsjuka var kvinnan jag var tillsammans med därför den enda som kunde hjälpa mig.

Vi satte oss vid köksbordet och så berättade jag för henne om vad jag kommit fram till och ville. Om att jag ville bli fri från min svartsjuka och att jag behövde hennes hjälp. Jag gav henne följande punkter som jag skrev upp och satte på kylskåpet:


1. Begränsa dig inte på grund av mig och mitt sätt.

2. Om du någon gång tvekar på att göra något på grund av hur jag skulle kunna ta det, gör dubbelt så mycket av det!

3. Våga prata med mig, än mer om saker jag annars skulle ta illa upp vid.

4. Ha tålamod, ge mig tid!

5. Glöm aldrig: Det är jag som vill detta!

6. Kom ihåg: Allt detta är för att hjälpa mig att bli fri från mitt arv.


Så startade den första stora förändringsprocessen i mitt liv. Köksbordet blev ”arbetsplatsen” för vad som skulle bli mitt första stora steg till min befrielse från en del av mitt arv. Kom min flickvän hem sent på natten satte jag mig där, tände ett ljus, gjorde iordning kopp te till mig/oss och så bad jag henne berätta. Allt som hon ville och kunde. Innan vi började prata påminde jag mig, ibland båda, om vad jag ville uppnå. Vad jag skulle tänka på, vad jag ville och att jag i stunden skulle frigöra mig från dömandet och från rädslan att förlora henne. Vad hon än sa, vad jag än tolkade negativt, skulle jag sitta kvar, vara lugn och lära mig att lyssna utan rädsla och dömande. Kan du förstå lyckan jag kände varje gång jag lyckades? Det är som att ge sig själv som gåva; en bit ... av sig själv.


Jag lyckades till slut bli fri från min svartsjuka. Helt och hållet. Och inte, vilket kanske lätt skulle gå att inbilla sig, fri från min kärlek till den jag lever med. Jag blev fri från rädslan att förlora henne. Genom att bli fri från den blev alla andra som levde nära mig det också.


Så vad önskar jag då att du tar med dig gällande mina erfarenheter av att ha varit svartsjuk? Jag önskar att du frågar dig följande: Är din rädsla för att förlora större än din vilja att leva? Är din rädsla för att förlora större än din kärlek? Är din misstänksamhet större än din acceptans? Lever den du påstår dig älska i ett minfält på grund av din svartsjuka? Om du svarar ja på någon av ovanstående frågor har du en del jobb att göra med dig själv. Börja idag och redan imorgon kanske det är din tur att ge dig själv en lite bit av dig själv.


Daniel Mendoza Ps. Denna text är ett kapitel i min bok Kärlekens Omtanke. Boken min äldsta son döpte till min "själsbiografi". Du hittar mer om den genom att klicka HÄR. Ds


#svartsjuka #relation #kärlek #kärlekensomtanke #danielmendoza #personligutveckling #tillit #dåligsjälvkänsla

697 visningar

För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon