top of page

Konsten att älska någon

Uppdaterat: 5 sep. 2023

Detta är ett långt blogginlägg som handlar om hur man håller kärleken i en relation vid liv och det länge. Som vanligt vill jag skriva att jag inte korrekturläser mina blogginlägg. Mina böcker är däremot korrekturläsa av utomstående proffs.

Att älska någon. Att kunna älska någon. Att varje dag få möjligheten att visa någon att man älskar den. Det, kära läsare, är för mig en gåva. Kanske att jag har det synsättet på grund av min uppväxt. Definitivt betyder det mycket för mig utifrån målbilden jag som tonåring satte av mannen jag en dag ville vara. Den mannen skulle kunna konsten att älska någon. Det tog mig dock lång tid att förstå att jag även behövde lära mig att älska mig själv.

Så hur gör man någon annan lycklig? Hur får man någon att trivas i ens sällskap? Hur får man någon att känna att den är ens vackra hem? Och kan man ens det? Bör man ens försöka (om det då inte handlar om t.ex. ens barn)? Detta är ett ämne som innefattar så otroligt många olika delar. Två tusen tecken på exempelvis Instagram skulle aldrig räcka. Så därför skriver jag detta långa inlägg.


”Min kära, sover du? Tågen är inställda. Skulle du…” hörde jag Marielle något försynt viska till mig en tidig morgon under veckan som gick. Säkert rädd för att väcka mig, utifrån hur lite jag sover, och samtidigt i stort behov av att göra just det.

”Ja, jättegärna!” avbröt jag henne med ett leende och flög upp från sängen utan att knappast hunnit slå upp mina trötta ögonlock. Dryga halvtiden senare satt vi i bilen på väg från Västerås till Stockholm. ”Vet du, min kära, att jag får göra detta betyder att hur dagen sen än blir har den inte varit förgäves. Att jag får skjutsa dig ser jag som en gåva jag får”, sa jag till henne under färden. ”Och det betyder också att jag får umgås med dig lite mer. Det tycker jag om.”


Kära läsare, om du lever med någon, skulle du inte älska att höra detta från den: ”Min kära, det är inte vår bostad, det är inte sakerna vi äger, det är du. Varje gång jag tänker ’hem’ så är det alltid dig jag ser framför mig. Vilket får min själ att le.” Om du älskar någon, skulle du vilja att personen kände så för dig? Jag tror att de flesta skulle vilja det. Så hur kommer man dit?

Nyligen frågade en kvinna mig: ”Hur gör en man mig lycklig?” Det mest självklara och ärliga svaret, vore det någon jag inte känner, hade varit: "Jag har inte en aning!” (Det går också, som jag skrev i ett tidigare inlägg, att svara: ”Det är inte hans uppgift, det är din.”) Vilket ju är en sanning med modifikation. Varför jag tycker det hänger ihop med att vi alla oavsett preferenser, erfarenheter, ålder och kön, har vissa grundläggande behov. Bortom de för vår överlevnad. Jag tycker att exempelvis ömhet och närhet hör till dem. Så även att känna oss trygga, respekterade och uppskattade.

Jag leker nu med tanken att jag sitter med dig och att vi pratar kärlek, själar och relationer. Du säger till mig: ”Daniel, utan några rätt och fel, hur anser du att en man ska göra och hur ska han vara för att en kvinna ska må bra i hans sällskap? Spåna fritt.”


”Därför att de leker kärlek, de är inte kärlek."

Just nu tänker jag att mitt spontana och säkert långa svar skulle börja med: ”Det är komplext. Därför att det är så många delar som påverkar. Först, så klart, handlar det om hur man är mot sig själv. Hur man tar hand om både kropp och själ. Hur man gjort upp med sitt förflutna, sitt arv. Sen handlar det om vad man vill ha. Ens målbild, ens drömmar och hur man ser på kärlek. Sen handlar det om hur bra man är på att förklara det för den man träffar… Och sist, men minst lika viktigt, handlar det om vad hon vill och vad hon uppskattar.”


Vem är hon? Vad har hon varit med om? Hur är/var hennes föräldrar? Hur minns hon att hennes uppväxt var? Vad säger hon att hon älskar att göra? Vad verkar göra henne glad? Hur är hennes moral? Vilka är hennes värderingar? Hur skrattar hon när hon är spontan? Hur har hon haft det i dag? Vad jagar henne om dagarna? Vad verkar hon ogilla? Vilka frågor ställer hon ofta? Hur påverkas hennes kropp av en kram, av en smekning, av en viskning? Har hon lätt för närhet? Vad stressar henne? Vilket ämne verkar hon ha svårt att prata om? Vilka superlativ använder hon ofta? Har hon minnen av att någon behandlat henne illa? Vad drömmer hon om? Hur beter hon sig när hon äter en magisk måltid? Vad gör alkohol med hennes humör? Pratar hon dämpat eller högljutt? Var kommer ärren på hennes kropp ifrån? Vilken är hennes målbild om sin personlighet och sitt liv? Om hon fick välja fritt, var skulle hon bo? Om hon fick göra om sin uppväxt, vad hade hon velat ha mindre och mer av? Varför har hon svårt att vara ärlig? Varför är det lätt för henne att vara ärlig, var kommer det ifrån? Vad brinner hon för? Vad är hennes passion? Vad gör henne ledsen? Vad gör henne arg? Vad med mig verkar hon tycka extra om? Vad i min personlighet kämpar hon med att acceptera? Hur reagerar hon när jag smyger mig på henne och pussar hennes nacke? Hur rör hon sina händer när hon vill berätta om något känsligt? Hur förändras hennes hud när hon blir upphetsad? Hur sover hon om nätterna? Vad är trygghet för henne? Vad har förändrats hos henne senaste tiden? Hur är hon och hur verkar hon må när hon har sin mens? Vad är en god människa för henne? Vad är en bra man för henne? Vad skulle hon föredra, själslig närvaro eller ekonomisk trygghet? Vilka sidor hos sig tycker hon extra mycket om eller mindre om? Är hon nöjd med sin kropp, om inte, hur skulle hon vilja att den vore? Hur var hon för ett år sedan? Om hon fick vara ett djur, vilket skulle hon vilja vara och varför? Om hon fick välja tre önskningar som skulle uppfyllas, vilka skulle de vara? Hur brukade hon tycka för fem år sedan? Vad verkar hon njuta mest av, att jag masserar hennes hårbotten eller hennes fötter? Vad ger henne gåshud? Vilka böcker älskar hon att läsa? Vilken mat föredrar hon? Vad säger hon att hon vill göra men aldrig tar sig tid att göra? Och massa massa fler.

I ovanstående frågor har du mitt svar. Med dem skulle jag säga till en man som ställde den frågan: Lär känna henne du vill leva med. Och då inte genom att fråga dig en gång, utan genom att under hela er relation ställa dig och henne sådana frågor. Genom att alltid vara nyfiken på henne. Ta inte för givet att hon om ett år är samma person som i dag. Än mindre om fem år. Lär känna hennes utveckling, den fysiska och den själsliga. Lär dig att uppskatta förändringen som tiden och livet utsätter henne för. För vare sig du vill det eller inte, du kommer att vara en del av den. Lär dig att varje dag se hon du lever med. Lär dig att se dig själv i relationen till henne. Hur är du? Vilka rätt och fel gör du? Vad gör du som gör henne glad och ledsen? Behöver hon be dig om ömhet och närhet eller är du givmild och frikostig? Hur ofta, utan ord och utan att köpa ting, visar du henne att du uppskattar och älskar henne? Hur lyssnar du på henne? Avbryter du henne? Stressar ditt sätt henne? Förminskar du henne utan att inse att det är just det du gör? Tolkar du hennes tystnad som att ingenting du gör är fel? Vågar hon fråga dig om råd? Är hon trygg i ditt sällskap? Känner hon att du är lojal mot henne? Är du dömande när du pratar med henne? Lär dig att varje dag se en möjlighet i att göra något vackert för henne. Och inte för att hon ska säga: ”Åh tack, vad rar du är!” Utan därför att det är den du är, därför att du älskar henne och därför att du ser det som en gåva att kunna ge till henne. Därför att du ofta tänker: I morgon kanske jag förlorar dig. Jag ska därför i dag ta chansen att visa dig att jag älskar dig.


”Inte för vem någon annan är eller hur den är, utan för vem jag är och vill vara.”

Jag är säker på att någon kommer att vilja skriva till mig: ”Ja, men om personen inte uppskattar det?!?” Eller ”Men om man testat det om det inte funkar, ska jag som en idiot fortsätta försöka?!?” Ja, även: ”Men vem orkar vara sådan?!” Jag vet att sådana tankar poppar snabbt upp hos en del individer. Det finns så mycket jag skulle kunna skriva som svar men i flesta av fallen, för de personer som tycker så och som jag fått möjlighet att träffa, har jag märkt detta: De har aldrig försökt. Inte på riktigt, inte med hela sitt hjärta och definitivt inte utan att förvänta sig något tillbaka. De har ofta en sak gemensamt: De ger för att få. De ger med en hand och ber om att få med andra handen. De kommer aldrig att lyckas få en relation som är fylld av kärlek. Varför inte? Därför att de leker kärlek, de är inte kärlek.


Sådana personer vill ha. De är otåliga. Och framför allt, deras fokus handlar mer om hur den andra personen är och beter sig än hur de själva är. Sådana personer har ofta en dålig relation till sig själva. Sådana personer kan aldrig bli nöjda. Därför att det trasiga i deras relation inte är den andra personen, det trasiga är de själva. De saknar bara förmågan att se det. De är barn som aldrig blev älskade villkorslöst, barn som fick kämpa om så bara för en liten komplimang, för en subtil kram. För lite uppskattning, kära läsare. De är vuxna som fortsätter att vara barn som lärt sig att ge för att få. De gör för att få. De älskar för att få. De ger komplimanger för att få. De målar andra med vackra ord för att få några själva. Det är inte deras fel, det är verkligen inte deras fel, men de är blinda för hur deras barndom påverkar dem negativt och hur den påverkar personen de lever med.

Bara lata dårar som skyller sina misslyckanden på andra tänker så.

Personligen förväntar jag mig ingenting tillbaka. Hoppas jag på någonting? Ja, så klart. Om jag planterar en blomma hoppas jag på att den växer och slår ut. Jag hoppas på att min hustru uppskattar det jag ger. Jag hoppas på att det jag ger henne når djupet av hennes själ. Jag hoppas på att det berör henne. Jag hoppas på att det berikar henne. När hon har en tung dag hoppas jag att min kärlek kan värma henne, lyfta henne. Jag ger till henne därför att jag älskar henne. Om dagen kommer då jag slutar älska henne eller hon mig, dagen då någon annan kvinna varje morgon vaknar vid min sida, kommer jag att ge allt till den kvinnan. Inte för vem hon är, inte för hur hon uppskattar det eller inte, utan för vem jag är. Kan du förstå det synsättet? Inte för vem någon annan är eller hur den är, utan för vem jag är och vill vara.

Utifrån sista raden i ovanstående stycke fråga dig följande: Tror du att den som lever med sådan person har lätt för att söka sig bort? Tror du att lockelsen till någon annan är lika stor om man lever med någon som varje dag får en att känna sig sedd?


Jobbar du med kunder/klienter? Om du gör, svara då på följande: Är sannolikheten större att din kund stannar kvar hos dig om den känner sig sedd och uppskattad av dig? Även om du kanske har dyrare pris än konkurrenterna eller något sämre produkter, skulle du ändå tro att sannolikheten är större att kunden som känner din omtanke, uppskattning och engagemang stannar kvar hos dig? Jag skulle säga ja, självklart! Så om du kan konsten att visa den du lever med att du älskar personen, ökar det i sin tur sannolikheten för att personen stannar kvar och kanske även visar dig att den älskar dig? Absolut! Det är min fullständiga övertygelse.


Kom nu inte och säg: ”Men man ska inte behöva vara sådan!!” Bara lata dårar som skyller sina misslyckanden på andra tänker så. Ja, man behöver! Punkt slut. En relation är ett åtagande. Man till och med bör vara sådan. Varför? Därför att kärlek är en växt, kära rara. Sluta vattna dina växter så ser du vad som händer efter bara några dagar. Sluta att ta hand om din kropp så ser du vad som händer. Kärlek är en växt. En relation är en växt. Sluta ge den näring så dör den. Och inte kanske, utan definitivt. Den dör.


Kan relationen, trots allt du ger, ändå ta slut? Absolut! Det finns inga som helst garantier. Jag själv lever inte med rädslan för att relationen mellan mig och min hustru en dag ska ta slut. Om något, jag är rädd att vakna upp en dag och inse att jag är orsaken till att den tog slut. Att det var jag som knuffade bort henne, till exempel genom att inte visa henne min kärlek och uppskattning.


Du förstår, vi kan inte välja vem vi ska älska. Vi kan enbart välja hur vi ska älska den personen. Och jag behöver inte få för att ge till den jag älskar. Men den mannen jag är stannar inte heller kvar hos den kvinnan som inte vill ha och inte heller uppskattar vad jag har att ge. Det skulle vara under min värdighet. Men ja, jag ger inte en relation några få dagar eller några få månader, för att veta om det är menat att det ska vara vi eller inte. För ibland tar det åratal för någons skal att spricka, för någon att våga vara sig själv fullt ut. Skal som kanske uppstod på grund av hur personen blev behandlad som barn. Skal ingen tagit sig tid att se igenom. Det kan ta åratal, hur underbar man själv än är, för någon annan att öppna upp sig helt. Verkligen åratal. I en värld där allt ska ske nu, föreställ dig hur svårt det måste vara att inte få tid på sig att blomma ut. Men föreställ dig också hur berikande och själsligt berörande det måste vara att möta någon som har det tålamodet och den styrkan. Någon som ser bortom ens lager och skyddsmurar. Och på grund av det därför stannar kvar och genom sin kärlek bidrar till att man vågar blomma ut, vågar riva sina själsliga skyddsbarriärer.


Om du älskar någon är du beredd att ge personen tid. Ja, så länge den då inte skadar dig. Var den gränsen går kan bara du bestämma. Jag personligen kanske tål långt mer än du gör. Du kanske går redan när den du är kär i visar intresse för någon annan. Jag kanske tänker att det är något naturligt och att det mer handlar om att personen söker bekräftelse och därför visar intresse för någon annan. Du gör det som är rätt för dig, utifrån hur du tolkar saker och ting, jag utifrån vad som är rätt för mig och hur jag tolkar saker och ting. Ditt sätt kanske inte funkar för mig och mitt inte för dig. Men samtidigt, reflektera över detta: Om du efter tjugo år lever i en lycklig relation och jag, under samma tid, bara har trasiga relationer bakom mig, är det inte större sannolikhet att ditt sätt funkar bättre än mitt? (Eller så råkar jag bara ha en massa otur… 😉)


Det tar tid att lära känna varandra. Och i den resan också att lära känna sig själv. Jag anser att för att uppleva sann kärlek måste hjärtat vara öppet för alla utmaningar den innebär. Vilket då innebär att vara stark nog att klara av att stänga av instinkten av att vilja fly (eller döma) vid minsta lilla fel. Det i sin tur innebär en enorm tillit till intuition och ens förmåga att läsa mellan raderna, att våga lita på mer än det ögon ser och öron hör. Få vågar, mycket därför att få har kommit så pass långt med sig själva att de är starka nog att stå kvar i stormen utan att fara illa.

Ett själsligt hem, vad som för mig är den sanna kärleken till någon annan, kommer av att två skilda träd sliter upp sina rötter för att kunna komma varandra närmare och sen slå rot tillsammans. Så här beskrev jag min och Marielles relation nyligen: "Som två unika träd som levde isär, utan att riktigt slå rot, och sen sakta men säkert började växa ihop till att i dag leva i total symbios med varandra. Vilket gett oss en frihet och trygghet vi bara kunde drömma om."


Flesta människorna, anser jag, vill finna den vackra och sanna kärleken. De flesta kommer att dö letandes efter sådan eller med drömmen om den. De som inte gör det är de som förstått att sådan kärlek är resultatet av två själars ansträngningar, viljor och deras förmåga att hålla sina mänskliga egon i schack, och det över en mycket lång period. Den kärleken formas och växer av deras gemensamma vilja att nå dit. Men inte nå dit på en dag, en vecka eller en månad. Utan om åratal. Åratal av daglig näring. Ibland där ena kämpar mer än den andra, ibland tvärtom. Men alltid framåt, alltid med målet att bygga ett vackert hem. Som då inte är en plats, utan relationen mellan två människor.


Få orkar dock. Vilket är mycket sorgligt. Därför upplevelsen som väntar de som orkar är något bortom allt de kunde drömma om.

Tack för din tid! Daniel Mendoza Ps. Om du läst hela texten så förstår du bättre vad mina kärleksromaner handlar om. Skulle du vilja köpa t.ex. min trilogi men känner att priset är för högt för din plånbok, hör av dig till mig, exempelvis genom hemsidan, så kanske jag har på lager böcker som jag kan sälja till ett mycket lägre pris! ❤️ Ds

Foto: Shutterstock

373 visningar16 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

16 comentarios

Obtuvo 0 de 5 estrellas.
Aún no hay calificaciones

Agrega una calificación
Invitado
10 oct 2023
Obtuvo 5 de 5 estrellas.

Finns inte ord som räcker till att beskriva det jag just läst. Men innerligt vackert och öppet och så naket och naturligt, så uppfattar jag din text 🙂🙃 Blev innerligt glad att jag nu förstår att du har en fantastisk kvinna vid din och dina söners sida...liv och vardag i smått och stort ör så mycket rikare med nära och kära ❣ Frågade nämligen och hoppades att det fanns en fjärde person i din familj i inlägget gällande din uppväxt..


Me gusta
Daniel Mendoza
Daniel Mendoza
12 oct 2023
Contestando a

Tack för din rader och din uppskattning. 🙏 Angående min familj och fjärde person, så nej, fanns ingen sådan. Däremot fanns det små "änglar" (vill kalla dem för det) som fanns där för mig under en timme, en dag, en vecka eller lite mer. Personer som brydde sig och som gav till mig av sig själva. Det kunde vara en klasskompis, en tjej jag var tillsammans med, någons förälder. Extremt få visste hur jag hade det i familjen, men alla verkade ändå förstå. Förstå gången jag kan minnas att någon verkligen ville veta om min bakgrund och vad jag varit med om var en tjej jjag var tillsammans med i nian. Hon var den första att ställa frågan om vad…

Me gusta

Invitado
05 sept 2023
Obtuvo 5 de 5 estrellas.

Väldigt tänkvärt...❤️ men hur vet man om man älskar någon, på riktigt?

Me gusta
Daniel Mendoza
Daniel Mendoza
05 sept 2023
Contestando a

Tack! ❤️ Jag kan inte ge dig ett svar utifrån hur t.ex. DU vet. Jag kan bara svara dig utifrån hur JAG vet. Min måttstock är denna: Om jag är beredd att offra mitt liv för att personen ska kunna behålla sitt, då vet JAG att jag älskar den personen. D.v.s. när personens existens är viktigare än min. Vad gäller mina söner är det utan minsta tvekan så för mig. Deras existens är långt viktigare än min. Sen får du då tolka ovanstående rätt. Om den jag älskar medvetet tar risker med sitt liv, t.ex. genom att stiga in i samma bur som en tiger och för att ta reda på om den kommer att bita, så tänker jag inte…

Me gusta

Invitado
05 sept 2023
Obtuvo 5 de 5 estrellas.

Som vanligt, så mkt själ, kärlek och ande i ett och samma inlägg. Kan bara hålla med. Gräset blir aldrig grönare på andra sidan om man vårdar sitt och dessutom om man gör det tillsammans så blommar det riktigt fint! 🫶🏻🌸

Me gusta
Daniel Mendoza
Daniel Mendoza
05 sept 2023
Contestando a

Tack! 🙏 🌸

Me gusta

Invitado
04 sept 2023
Obtuvo 5 de 5 estrellas.

❤️

Me gusta
Daniel Mendoza
Daniel Mendoza
05 sept 2023
Contestando a

❤️

Me gusta

Invitado
04 sept 2023
Obtuvo 5 de 5 estrellas.

Så fint skrivet!

Me gusta
Daniel Mendoza
Daniel Mendoza
05 sept 2023
Contestando a

Tack! 🙏

Me gusta
bottom of page