Jag riskerade bankjobbet för några fåglar i bur

Året var 2001. Jag arbetade då i centrala Stockholm som aktiemäklare åt svensk storbank. En kväll ringde en av avdelningens främsta aktiekunder upp mig för att fråga om han och hans familj fick bjuda mig på middag hemma hos dem. Han och jag hade haft tusentals telefonsamtal men de flesta på några få sekunder. Den gången varade samtalet minuter. Medan jag lyssnade på honom hörde jag fågelkvitter i bakgrunden. I hans hem. Jag frågade honom om de hade fåglar i bur. Han lät glad när han svarade att de hade "ett gäng" undulater. Så där satt jag i kostym som aktiemäklare på en känd adress och ett år efter jag hoppat av Handelshögskolan därför att jag ville bli just aktiemäklare. Framtiden såg ljus ut bara jag spelade mina kort rätt.


Jag tog ett djupt andetag och svarade kunden: ”Kent, jag vet att jag nu kommer att sätta mig i en prekär situation. Men jag måste tyvärr tacka nej till att komma hem till er. Jag klarar nämligen inte av att se djur i bur. Jag kommer inte att trivas där hur underbara ni än är. Finns det någon möjlighet för mig att bjuda er på en middag i någon bra restaurang ni tycker om att besöka?”


De kollegor som hörde samtalet gav mig en del hånfulla och kyliga blickar. De få sekunder som gick innan kunden sade något kändes som en evighet. Svaret jag fick, som jag inte kunde tolka som varken positivt eller negativt, var: "Detta är intressant, Daniel. Låt mig återkomma till dig!” Vi la på och jag åkte hem med en miljon tankar i huvudet och en oro för reprimander från arbetsgivaren. Hade jag precis förstört min karriär? Hade banken förlorat en storkund?


Två veckor hann gå innan ämnet kom upp på tapeten igen. Under tiden hade jag och kunden kört på med hans aktiehandel. En kväll när jag var kvar själv ringde han för att prata om hans inbjudan. Han sa: ”Daniel, efter vårt samtal om middag hos oss, som jag erkänner chockade mig lite, pratade jag med min familj om det du hade sagt. Jag vill berätta för dig att vi gemensamt tagit beslutet att göra oss av med fåglarna. De ska få komma till ett hem där vi vet att de inte kommer behöva vara i bur hela dagarna.”


Jag och den kunden är fortfarande vänner. Jag betraktar honom så och han skriver ibland till mig som vore vi det fast vi inte setts sedan dess. Nu vill jag lämna dig med följande fråga: Står du för den du är eller låtsas du för att passa in? Jag frågar därför att om du inte står för den du är riskerar du en dag att falla på grund av hur andra är.


Daniel Mendoza i Västerås. Foto för för tidning.


För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon