Jag klippte sönder elkabeln till deras tv-spel

Rubriken jag valt till detta inlägg stämmer helt med verkligheten. Att klippa sönder elkabeln till mina söners PS4 var ett medvetet beslut från min sida. Ja, det kan tyckas vara en extrem åtgärd. Men ibland behövs sådana.


Jag är medveten om att det blir lätt att döma mig bara utifrån ovanstående rubrik och ingress. Men jag hoppas du är klok nog att vänta med din åsikt tills du läst hela inlägget.


Det började så här: Min son hade sovmorgon och skulle vara i skolan tio på morgonen. Han gick upp tidigt och med gott om tid valde han efter frukost att sätta sig framför tv:n för att spela en stund. Den stunden blev cirka fyrtio minuter. Han fick den dagen också sluta tidigare p.g.a. att en lektion blivit inställd. Istället för 15.50 slutade han 14.00. Då han hade träning 16.30 ringde han och frågade om jag kunde hämta honom. Vilket jag gjorde. När vi kom hem satte han sig igen och spelade en stund. Den stunden blev cirka en timme.


På kvällen, efter träningen, kom han hem, duschade och medan vi andra var i köket och ordnade middagen satte han sig och spelade. Jag tog igen tid på hur länge. Fyrtio minuter senare bad jag honom stänga av och så satte vi oss för att äta middag. När den var klar och vi hade plockat undan bad jag familjen sätta sig i soffan. Jag berättade för dem om sonens spelande under dagen och visade i min mobil tiden jag tagit. Jag sa att min övertygelse var den att vi som familj tappat kontroll över antalet timmar barnen spelade tv-spel.


Andra sonen frågade mig vad jag skulle göra om jag själv fick bestämma. Jag svarade utan minsta tvekan: "Göra mig av med spelet. Omgående!" Min hustru frågade mig om varför jag inte gjorde det. Jag förklarade att jag själv inte kunde ta det beslutet. Vi är trots allt en familj och jag vill att vi tillsammans tar beslut som rör oss alla. Men jag sa också att om jag ensam hade ansvaret för barnen så skulle spelet bli ett minne blott. Varför? Därför att jag började se varningssignalerna.


"Vad vill du göra?" frågade hon mig. "Jag tror att det bästa är att klippa sönder elkabeln omgående!" svarade jag och förklarade också varför jag skulle ta till sådan drastisk åtgärd. "Om jag måste välja mellan barnens mentala hälsa eller spelet är valet mycket enkelt", sa jag. Äldsta sonen sa: "Pappa, vi litar på dig. Om du känner att det är det bästa att göra, så stödjer vi det." Övriga höll utan omsvep med. Jag funderade och funderade och till slut reste jag mig upp, tog elkabeln och så gick jag till köket där jag klippte sönder den. Det var en befriande känsla, måste jag erkänna. När jag var klar satt vi igen en lång stund och pratade om mitt beslut. Jag sa att det skulle ta några dagar, kanske tre, innan de mentalt släppte tag om spelandet.


Det har nu gått tre veckor. För ett par dagar sedan frågade jag sönerna om de ville att vi skulle köpa en ny elkabel. Båda sa utan minsta tvekan: "Nej! Det är så skönt utan." Min hustru sa att hon tycker att energin i hemmet är behagligare sedan spelet försvann och att vi alla umgås mer. Och ja, senaste veckan har förändringen i samtalen, i umgänget mellan oss, förändringen i sonens ögon och gester, varit markant. Och ändå spelade mina söner inte mycket, vill jag tro. Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jag förstår att en del kan bli upprörda över min åtgärd. Jag vet att många påstår att spelandet är bra för barnen. Jag spelade själv mycket som tonåring. Jag spelade för att få timmarna att gå, jag spelade för att ha någonstans att vara (det fanns spelhallar i Västerås där jag hängde mycket, mestadels för att värma mig). Spelandet var ett sätt för mig att inte driva omkring och att ha ett "hem". Men spelandet gjorde mig aldrig smartare, gav mig ingen utbildning, hjälpte mig inte i skolan, lärde mig inte att umgås med andra, gjorde inte min kropp starkare, gav mig inte bättre kondition o.s.v. Spelandet gjorde motsatsen.


Så visst finns det säkert en del bra saker (och så klart skiljer sig dagens tv-spel enormt mycket från vad som fanns när jag var ung – även om det i sig inte behöver vara något positivt). Och visst kan det vara kul om man har bra koll på speltiden. Jag personligen tror ändå att tv-spelandet i längden gör större skada än nytta. Jag är övertygad om att föräldrar i flesta av fallen förlorar kontroll på tiden deras barn sitter och spelar. Jag är säker på att barn själva förlorar kontroll över tiden de tillbringar med spelkontrollen i handen. Jag är också övertygad om detta: Den faktiska speltiden är inte den enda som är viktig att hålla koll på. Spelandet blir lätt som en drog hos ett barn. Det sätter sig mentalt. Den tiden, där barnet inte har spelkontrollen i handen men spelet i tankarna, är för mig lika viktig men så klart nästintill omöjlig att hålla reda på.


Ja, att klippa sönder elkabeln var en extrem åtgärd. Men en som alla i min familj var med på och som några veckor senare bidragit till att vi alla mår bättre.


Så jag frågar dig av omtanke och kärleksfullt: Har du som förälder själv tappat kontroll över ditt barns tid framför tv-spelet (och/eller mobil)? Har ditt barn det? Om ja, kanske du behöver en extrem åtgärd.

En tanke av omtanke. Daniel Mendoza






För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon