I valet mellan livet och domedagsprofetior

Sedan urminnes tider har vi människor matat oss själva och varje ny generation med domedagsprofetior. Genom religösa doktriner och numera genom massmedias mörka löpsedlar har vi fått veta om när, hur och varför planeten kommer att dö och allt liv (precis allt) utplånas. Om journalister kan hitta en tillräckligt pessimistisk professor glömd i någon universitetsrum så kommer den och dess åsikter om jordens undergång att lyftas fram. Syftet har alltid varit samma: Att skapa rädsla.


Du kanske minns år 2012 då jorden, enligt de som tolkat Mayakalendern med sådana ögon, skulle gå under. En del Hollywoodfilmer hann det bli om det. Lyckligtvis, även för filmproducenter, snurrar allt fortfarande vidare.


Min son ställde, och med all rätt, tycker jag, under en skollektion följande fråga: "Varför får vi barn alltid veta om hur jorden kan gå under men aldrig om hur vi kan rädda den?". Även om jag är partisk är frågan både relevant och mycket klok. Varför är vårt fokus så fel? Varför lär vi inte barn att fokusera mer på att värna om livet och framför allt att njuta av det?


Fråga dig följande: På vilket sätt eller av vilken anledning är det viktigt för oss att veta ifall planeten dör om några miljarder, miljoner eller tusentals år? Inte ens den som investerar i fastigheter kan ha sådan lång framförhållning, gissar jag.


Men ja, utan tvekan, vår planet kommer en dag att dö. Livet här har vi tack vare solen. När den stjärnan slocknar, vilken den gör om några miljarder år, kommer planeten att dö. Om några miljarder år, om jag förstått forskare rätt.


Det viktigaste, anser jag, är inte att veta om när, hur och var planeten ska dö. Döden i någon form är oundviklig för varje levande varelse på vår jord och slutligen för hela planeten.


Jag personligen bryr mig inte om när, var och hur jag dör. Jag önskar så klart att det blir på ett smärtfritt sätt och på en plats som betyder mycket för mig. Men viktigaste är inte döden för mig. Viktigaste är livet. Att leva. Att fokusera på att leva och att påminna mig om att livet är en gåva. Och på grund av det värna om det så gott jag kan. Lika viktigt är det därför att njuta av det. Går det i repris? Vet ej. Kanske. Kanske inte. Men om det gör det, så inte i samma kropp, inte på samma sätt och inte utifrån de möjligheter och förutsättningar jag har i dag.


Att få denna enorma vackra gåva som livet är och sedan ägna det till att oroa sig för när det tar slut eller hur det tar slut är att inte ta tillvara på gåvan var och en av oss fått. Det är att slösa bort den.


Så vad vill jag säga kära läsare? Jo, att döden i dag, i morgon eller om 100 år kommer oundvikligen för var och en av oss. Livet pågår. Slösa inte bort det med att ständigt oroa dig för vad du aldrig fullt ut kommer att kunna påverka. Än mindre om det handlar om domedagsprofetior. Fokusera på vad du kan påverka. Och vad du kan påverka är hur du lever och ser på ditt liv i dag. I nuet.


Döden kan inträffa på en sekund. Livet pågår i årtionden. Ha rätt fokus och mata dig med livet, inte med döden. Vilka vackra anledningar har du i dag att vara tacksam över ditt liv? Vilka vackra anledningar finns framför dig att njuta av och vara tacksam över?


Och nästa gång någon dör fråga inte: ”Hur dog den?”

Fråga: ”Hur levde den?” Ta hand om dig!


Daniel Mendoza



Foto: Elisa Enríquez (www.elisaenriquez.com)

För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon