top of page

I båda löser du problemet. Men ett är ändå fel. Vilket väljer du?

Exempel 1: Ett barn råkar tappa en glasflaska så att läskedryck och glas sprids ut över det hårda köksgolvet. Ena föräldern kommer in, ser vad som hänt och börjar genast att skälla: "Men fan vad klantig du är! Hur fan gick det här till?! Jag har ju sagt till dig massor med gånger! Hur jävla dum får man vara (jag har hört en förälder säga så till sitt mycket unga barn som satt i en barnstol vid ett bord inne på restaurang)!" Barnet hinner inte få en chans att förklara. Allt det gör är att backa och stå och skämmas. Innan det ens hunnit öppna munnen håller föräldern redan på att ta fram saker för att städa upp allt medan den fortsätter spotta ur sig anklagelser och förolämpningar.


Exempel 2: Ett barn råkar tappa en glasflaska så att läskedryck och glas sprids ut över det hårda köksgolvet. Ena föräldern kommer in, ser vad som hänt och säger: "Shit happens, mitt barn! Har du skadat dig?" Barnet, som är lite skärrat, svarar: "Jag är ledsen mamma/pappa, det var verkligen inte meningen. Flaskan bara gled ur min hand." Föräldern ställer sig bredvid, lägger ett arm runt barnet samtidigt som båda tittar ner mot golvet. Den säger: "Det är ingen fara, älskade du. Det är inte liv och död. Viktigaste är att du inte skadade dig. Ska vi hjälpas åt att torka upp?" Medan de hjälps åt berättar föräldern om gånger då den själv råkat haft sönder något. Den får sitt barn att känna att alla, oavsett ålder, kan göra fel. "Det viktigaste är att lära sig något av det och inte att försöka leva ett liv utan att begå sådana", säger föräldern när de är klara med städningen.


I ovanstående exemplen kommer golvet att bli rent. Med andra ord, i båda kommer problemet att lösas. Men endast i andra exemplet kommer problemet minuter senare också att vara helt borta ur "systemet". Barnet kommer inte att leva vidare med skam och skuldkänslor. Rädslan för att göra fel kommer inte att belasta det (något mycket viktigt för den som vill utvecklas och lära sig saker är just att inte vara rädd för att göra fel). Det kommer definitivt inte vara rädd för att berätta saker för sin förälder.


Det som riskerar att ske i första exemplet – vilket inte kan vara vad föräldern egentligen vill uppnå – är att barnet kommer att minnas utskällningen mer än varför flaskan åkte i golvet. Istället för att lära sig att göra rätt kommer barnet undvika att göra. Utskällningen kommer också att skapa distans mellan barnet och föräldern.


I andra exemplet är det mer sannolikt att barnet kommer att reflektera över hur flaskan kunde glida ur handen. Det kommer i sin tur öka sannolikheten för att barnet inte gör samma fel. Genom att våga göra igen kommer barnet att lära sig. Än viktigare, det kommer att känna sig trygg med den vuxne. Banden stärks genom det kärleksfulla bemötandet.


Misstag sker. Saker går sönder. Mycket sällan, nästan aldrig, sker det medvetet. En vuxen som tar ett glas och slänger in det i väggen så att det går sönder begår en medveten handling. Ett barn som tappar ett glas så att det går sönder gör inte det.


Så nu till dig: Hur bemöter du problem? Fråga dig det och reflektera över det. Närmar du dig det med kärlek eller aggression? Hur gör du på jobbet om en kollega råkar göra fel och du behöver hjälpa till? Bemöter du med kärlek eller aggression? Med förståelse eller förakt? Med vänlighet eller vrede? Ena sättet kommer att få er båda att må bra. Andra kommer inte det.


Som jag ser det finns det en stor skillnad mellan "problemskaparen" (barnet i exemplen) och "problemlösaren" (föräldern). Skillnaden är denna: Föräldern kan väljer hur den vill bete sig. Den har ännu inte orsakat ett problem, den kommer till ett. Föräldern kan därmed vara den som hjälper att lösa problemet. Men om den bemöter barnet med vrede, förakt, irritation, dömande och annat negativt, förstorar den upp allt. Vilket innebär att när problemet är löst har den bidragit till att både den själv och barnet, men kanske även andra som råkar höra/se, mår sämre på grund av förälderns uppträdande. Till ingen nytta alls.


Ett barn som i det första exemplet kan komma att må dåligt i årtionden på grund av det hårda bemötandet. Ett barn som det i andra exemplet kan kanske, om det ens behöver det, må dåligt i några få minuter. Barnet i första exemplet kommer tidvis att förlora tilliten till den vuxne men även till sig själv. När tilliten är borta är det svårt för den vuxne att få inblick i barnets vardag och liv. Barnet kommer att börja ljuga och komma med undanflykter. Varför skulle det inte det? Om det hemma får en utskällning över en bagatell, hur kommer det då inte att vara när det gör något riktigt allvarligt? Det barnet riskerar att ända in i vuxenvärlden bära med sig skuldkänslor, skam, sorg och ibland vrede. Och allt därför att en vuxen inte kunde bemöta med kärlek.


Så hur bemöter du andra när ett problem uppstår? Med kärlek, därför att du inte vill förstora upp, därför att du vill att barnet/kollegan/kompisen/främlingen lär sig eller med irritation och vrede, därför att du själv blev utsatt för det och det gör fortfarande ont i dig?


Framför allt bör du fråga dig följande: Hur vill du bli bemött när du själv råkar göra fel? I ditt svar hittar du svaret på hur du bör bemöta andra.


Med omtanke, Daniel Mendoza


Ps. Vill du ha hjälp att ändra ditt sätt, så att både du och dina nära och kära mår bättre i ditt sällskap, rekommenderar jag min bok Kärlekens Omtanke eller att du bokar mig som coach. Ds



Foto: Sonen Leon hjälper mig att måla fasaden.





Senaste inlägg

Visa alla

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page