Hos varje man som vågar vandra bredvid en stark och fri kvinna

Uppdaterad: mar 3

Vägvisarna


Det fanns en vacker vision, en plan, en idé, om att varje generation var vägvisare för nästa. Vuxna var vägvisare för barn som växte upp och mantlade ansvaret tidigare generation haft och i sin tur hjälpte nästa. Det var så vår art skulle kunna leva på denna planet. Om, och endast då, vägvisarna levde i sann kärlek till den. I och ur den kärleken skulle varje generation föra vidare visdomen nästa generation behövde för att leva i symbios med planeten och allt liv här. Men också för att finna mening med sitt liv, för att kunna hantera livets ”ups n’ downs” och inte bara överleva på planeten utan också kunna njuta av dess rikedom, av dess enorma mångfald, och utvecklas till någon som bara genom att finnas och vara bidrog till ett bättre liv för alla.


Och där rädsla har sin boning har kärlek mycket svårt att gro.

Det fanns en vacker idé.


Något gick fel och från en generation till nästa förlorade vår art sin stig. Ett, för allt börjar med ett sådant, ödesdigert felsteg som ledde till att själsligt blinda började leda de som behövde lära sig att se. Till att själsligt blinda började be barn läsa andras ord och inte lyssna på sina egna inre röster. Till att pojkar och flickor genom årtusenden mestadels fått lyssna på mäns ord, mäns visioner, mäns tankar och mäns idéer. Förnuftet ersattes med akademisk kunskap som män författat. Kärlek ersattes med vetenskap som män grundat. Sakta men säkert förlorade vår art sin inre röst. Ingen vågade lyssna inåt, ingen vågade följa den inre kompassen. Det i sin tur ledde till en rädsla. För döden. För livet. För allt.


Och där rädsla har sin boning har kärlek mycket svårt att gro.


För varje ny generation blev vår art mer och mer förblindad av sina rädslor, av sin kamp för att överleva, och i den kampen vann egot. Med det blommade vår arts girighet, maktbegär och så ännu fler rädslor. Vi lärde oss att kriga, istället för att samarbeta. Vi lärde oss att förslava, istället för att befria oss själva. Vi lärde oss att erövra, istället för att lära av och till varandra. Främlingar blev fiender, istället för vänner. Att vara olika blev en belastning, istället för en rikedom. Snällhet blev en svaghet, istället för vårt främsta vapen.


Vår stillsamma källa från där vi hämtade vår visdom, i vilken vår kärlek grodde, torkade nästan ut. Den sanna kärleken, vårt ansvar för vår planet och kommande generationer, blev till slut en saga, en vacker dröm, en utopi.


Och vi vuxna som skulle vara vägvisarna, vi lär idag barn att hata, vi lär barn att döda, vi lär barn att döma, vi lär barn att äga, vi lär barn att ljuga, vi lär barn att svika, vi lär barn att luras, vi lär barn att slåss, vi lär barn att skada, vi lär barn att besegra…


Jag för egen del finner ändå något vackert i allt detta. Jag finner ändå hopp i allt detta. Därför att vår arts vackra kärlekslåga brinner än. Och den brinner starkare idag än på mycket länge. Jag ser den hos de som försöker göra rätt, hos de som besegrar sina rädslor, hos de som inte dömer, hos de som läker sig själva och andra, hos de som hjälper, hos de som räddar, hos de som vågar tala från källan av vilka de är, hos de som vill förändras till det bättre, hos de som vill utvecklas till kärleksfulla individer. Jag ser den i varje man som vågar och klarar av att vandra bredvid en stark och fri kvinna.


Jag ser den hos de vägvisare som ännu finns.


Och de som komma skall.


Daniel Mendoza



#danielmendoza #kärlekensomtanke #visdom

5113 visningar

För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon