Samtal nyligen med manlig klient. Han och hans hustru har mycket svårt att kommunicera med varandra. Mycket handlar om att sexlivet mellan dem, tills han enorma frustration, är nästintill obefintligt.
”Frustration leder till irritation, som leder till aggression, som leder till konfrontation. Att inledda ett samtal utifrån frustration leder aldrig till konstruktiv kommunikation. Din formel för kommunikation med din hustru ser just nu ut så här”, säger jag till honom och skriver på ett papper.
Frustration => Irritation => Aggression => Konfrontation
”Det är dock denna du borde anamma”, påpekar jag och skriver igen på pappret.
Frustration => Förståelse för den => Acceptans av den => Distans från den => Konstruktiv kommunikation
”Du måste distansera dig själv från din enorma frustration. Därför att om du ständigt går in i samtalet med den som grund kommer kommunikationen nästan alltid att bli destruktiv. Din hustru kommer ständigt att känna sig attackerad, och du kommer att bli än mer frustrerad.”
Den som vill få en positiv förändring i relationen till någon annan måste därför alltid börja med att kritiskt granska sig själv
Så som jag ser det: Den som vill samtala med någon, för att få en positiv förändring, men går in i samtalet med negativa känslor riskerar alltid att förvärra situationen.
Vill du få en förändring behöver du först förstå dig själv. Vad är det som gör att du vill få förändringen? Ligger problemet kanske mer hos dig (i min klients fall, att hans sexuella drivkraft är långt större än hennes) än hos motparten? Kanske det kan vara så att lösningen finns enbart att hitta hos dig själv och i hur du väljer att tolka och se saker, och/eller i hur mycket du önskar?
Hur det än må vara, så handlar kommunikation mycket om att mötas utan negativa känslor, eller om att åtminstone inte förstärka de negativa känslorna. Den som vill få en positiv förändring i relationen till någon annan måste därför alltid börja med att kritiskt granska sig själv, anser jag.
Daniel Mendoza
Comments