top of page

De hade en massa åsikter om mig, så jag valde att konfronterade dem

För några månader sedan ringde jag upp en man jag mindes en gång tidigare haft kontakt med, den gången var 1986. Då i några enkla sekunder där jag sa till personen att om han och hans vänner fortsatte trakassera en person som stod mig nära skulle det få tråkiga konsekvenser för dem.


Jag ringde upp mannen därför att en vän nämnde för mig att mannen hade gått igång på ett inlägg jag gjort här på min blogg, som jag även delade under min Facebookprofil (la ner den för över en månad sedan). Min vän nämnde att någon han kände själv delat vidare mitt inlägg och det var under den delningen som mannen gått igång. Inget märkligt eller extraordinärt med det, tänkte jag först.


Jag gick in på min väns bekants profil och mycket riktigt hittade jag mitt inlägg där. Jag kunde se att det fanns kommentarer under, men när jag skulle läsa dem var de inte tillgängliga för mig. Vilket innebar att den som skrivit inläggen blockerat mig på Facebook. Kanske där jag fann det hela lite märkligt. Jag menar, om man tycker en massa, varför inte stå för sin åsikt? Varför blockera någon man inte känner först efter man tycker en massa om den personen, var en korkad fråga jag ställde mig. Svaret skriver jag längst ner i detta inlägg.


Well, då jag och mannen bor i samma stad letade jag fram telefonnumret och ringde upp honom. Jag sa till honom att jag gärna ville bjuda honom på kaffe och ge honom möjligheten att säga allt han hade att säga om mig direkt till mig. Manen frågade så klart om jag hotade honom, men nej, jag ville bara få bjuda på kaffe. Ja, kanske också lära honom en läxa, tänkte jag för mig själv då. Jag hade sådan dag, erkänner jag.


Vi träffades i ett av stadens kaféer (det hedrar honom att han hade modet att träffa mig). Kopplingen mellan mig och honom var tidigare obefintlig. Han började ändå prata som om han kände mig, min hustru och så vidare. Sociala medier har den effekten på många, jag vet det.


Så kom vi då in på själva ämnet: mitt inlägg. Kära läsare, jag vill citera mannen: "Sanningen är att jag inte läst ditt inlägg. Jag gick bara igång på rubriken, men detta har inget med dig att göra." Not shit, Sherlock, tänkte jag men sa inget.


Jag minns inte om vi båda ens hann dricka upp, men en kort stund senare hade vi lämnat kaféet. Jag hade slösat pengar på dåligt kaffe och minuter av mitt liv på att försöka få en vuxen man, som jobbar med barn och ungdomar, att kanske lära sig att använda sociala medier på ett bättre och mera konstruktivt sätt. Eller inte. Tror du mötet lärde honom det? Undrar du kanske vad det lärde mig? Det kan jag svara på: Inget annat än att jag påminde mig själv om att jag ibland tycker om att konfrontera människor.


Spolar tillbaka tiden drygt två år. En vänlig själ skrev till mig via Messenger att någon gått igång på mig och skrivit en massa privata meddelanden till henne om just mig, min familj och så vidare. Den vänliga själen skickade kopia på vad personen, som för mig var en främling, hade skrivit. Det var något om att min riktiga mor tagit sitt liv, om att kvinnan kände mig långt bättre än någon annan, t.o.m. bättre än jag själv gör (jag hatar att det finns de som gör just det! 😉), om att jag vägrade låta mina barn träffa sina kusiner och mycket mer. Det visade sig också att den åsiktsrika personen bodde här i Västerås. Jag vet inte, det är något som sker i mig så fort det kommer till min privata sfär. Jag har svårt att släppa saker då.


Jag funkar nog lite så här: Någon kan slå mig, håna mig, förolämpa mig, och jag kommer troligtvis överväga om det bästa inte är att bara släppa det och gå vidare. Undantag, som dessa två jag nämner i detta inlägg, är mycket sällsynta. Men samma person kan göra något mot mina söner eller min hustru och jag kommer troligtvis fundera på om jag vill ta livet av den personen. Hoppa inte till nu! Fundera, skrev jag. "Tanken är fri, tanken är fri!" skrek livstidsfången varje dag.


Well, hur som, då personens namn var ovanligt kunde jag hitta telefonnumret rätt lätt. Jag ringde upp. Så här minns jag samtalet:

"Hej, mitt namn är Daniel Mendoza. Du verkar ju känna till mig rätt bra så kanske jag inte behöver presentera mig mer än så."

En stund total tystnad i andra luren.

"Jag ... nej jag känner inte dig."

"Inte? Märkligt för jag har fått några meddelanden som du skrivit."

Total tystnad igen. En lång stund.

Så säger den vuxna personen: "Mitt Facebook-konto har tyvärr blivit kapat."

"Förlåt?"

"Någon har kapat mitt konto. Det måste vara så."

"Så du känner inte igen något av detta?"

Lång tystnad igen.

"Hallå?" (typ Knock Knock, någon där?!)

"Ja, någon kapade mitt konto."

"Så någon kapade just ditt konto och skrev just om mig till någon annan. Är det vad du menar?" "Ja, det var så det gick till."


Medan jag lyssnade på personens röst, nyansskillnaderna i varje ord och ton, medan min hjärna räknade tiden mellan varje ord, tittade jag ut mot träden närmaste huset, hur en stillsam vind fick dem att kännas mer levande, och bortom dem några i stunden lyckliga barn som lekte i backen på andra sidan cykelvägen. Jag frågade mig några gånger: Varför gör jag detta? Varför slösar jag min tid på detta?


Kära blogg, det är så här: Vi lever i en värld där många, massor, är tyckare. De är det av följande anledning: De känner sig inte sedda. De saknar en identitet. De känner sig ensamma. Jag kan så klart förstå, eller åtminstone gissa, att felet finns att hitta i hur de blev uppfostrade. Kanske t.o.m. i att de inte blev uppfostrade. I brist på samhörighet under uppväxten. I att de växte upp som främlingar under ett tak där de varje dag borde fått känna sig om de viktigaste människorna i världen. Barn bör det, tycker jag. Så klart med tydliga gränser och regler (Jag avskyr när min hjärna går: "Daniel, Daniel, glöm nu inte en kommentar för alla tyckare som saknar förmågan att tänka längre och förstå att du menar ju så klart mer än så här!").


Sociala medier har gett nobody möjlighet att vara somebody. Bland annat då genom att kunna tycka om totala främlingar utan att det sällan får några som helst konsekvenser. För dessa två personer fick det konsekvenser. Lärde de sig något? Jag kommer aldrig att få veta det. Spelar det mig någon roll? Jag vet inte.


Så min poäng: Ta inte åt dig, då det sällan handlar om dig. De gånger det handlar om dig, gör något åt det.

Adios. Daniel

Foto: Världens bästa Pernilla Danielsson. Platsen: Där min själ ler.



279 visningar0 kommentarer

Senaste inlägg

Visa alla

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page