Början på min nästa roman och också sista delen i serien om Den Enda

Uppdaterad: för 2 dagar sedan

Sällsynta fjärilar hittar alltid hem blir sista boken i serien om Den Enda. Serien består av: Den Enda (1), I skuggan av din tystnad (2) och Sällsynta fjärilar hittar alltid hem (3). Nedan följer början av boken. Jag hoppas den fångar och berör dig och att du önskar läsa mer. Om så sker hoppas jag att du vill förbeställa Sällsynta fjärilar hittar alltid hem. Det skulle betyda enormt mycket för mig men jag är också övertygad om att boken, när den väl är i dina händer, kommer att bli en oförglömlig resa för dig! En jag önskar du vill unna dig. Tack! ❤️


Daniel Mendoza






Sällsynta fjärilar

hittar alltid hem

– aldrig mer utan dig




hon viskade

jag är rädd

att dina kyssar väcker mig

att din ömhet

får min själ att andas

att din närhet

får mina drömmar

att besannas


Havet stormade och det kraftiga regnet dolde alla stjärnor som kunde guida Rafael tillbaka närmare kusten han i några dygn följt. Den enda ljuskällan han hade bortsett från stormens blixtrar var en enkel lanterna som i stunden knappast fungerade som ljuskälla. Varje krafttag han tog för att med hjälp av årorna ta båten över nästa nya våg kändes som att det var det sista han hade kvar i sin kropp. När masten bröts av hade årorna blivit hans sista livlina. Han var skadad, vilsen och osäker på ifall han var på väg tillbaka till Italiens kust, närmare den spanska eller till ett för honom främmande land.

”Så du tyckts ha bestämt dig för att sluka mig”, sa han till havet medan han knöt hårdare om sig ena änden av det långa repet han bundit ihop fyra kistor med. Kistorna innehöll allt han ägde och vad han hoppades skulle bli början på ett nytt liv i Spanien, början på en ny framtid. Spanskan som han lärt sig tack vare sin läromästare Nicolás De la Torre och hans familj hade blivit ett språk han i mångt och mycket behärskade. Av Nicolás, men framför allt av hans hustru Juana, hade han också fått lära sig många av sederna från den regionen i Spanien de kom ifrån och som han satt som mål att bosätta sig i. Det var en plats dit han under stjärnklara nätter längtade till. Något eller någon där väntade på honom, brukade han ibland tänka under sina nattliga betraktelser av himlavalvet, vilket gjorde längtan starkare. Havet ska inte få sluka mig, sa han till sig själv och fortsatte att kämpa med årorna för att hålla båten rätt så att inte vågorna välte den.

När en stark blixt lyste upp kistorna för en tusendelssekund påmindes han om hur Nicolás i lite över ett år lyckades dölja att kistorna, som han med mycket stor noggrannhet och entusiasm snickrade på, var menade som gåva till honom. ”De är till min son”, hade Nicolás skämtsamt svarat varje gång Rafael frågat om vem kistorna var till. Vad Rafael kände till hade Nicolás ingen son.

I två av kistorna låg arvegods som utgjorde pusselbitar av Rafaels familjs historia. En del av arvegodset var guldet han lyckades rädda undan sina antagonister när han lämnade sin tjänst som sergeant hos den spanska armén, Tercios. Tredje och delvis fjärde kistan innehöll arbetsverktyg Nicolás skänkt till honom för att han skulle kunna fortsätta snickra möbler och mindre träbåtar, allt Nicolás i över tio år lärt honom, men också för att han skulle kunna bygga sig ett nytt hem. Så länge kistorna var intakta och innehållet i hans ägo hade han en ljus framtid framför sig, tänkte han och greppade hårdare tag om årorna.

Stormen som inte visade några tecken på att avta gjorde honom kluven på ifall han skulle klara sig genom natten. Ovissheten om var han befann sig, hur långt bort från kusten han kommit, bekom honom just nu mer än smärtan han kände från vad som troligtvis var ett par brutna revben, ett skärsår i vänstra axeln och ett sprucket ögonbryn. Blod, saltvatten och regn i hans mun var en mix av smaker som var nytt för honom. Var smakerna de sista hans tunga skulle känna? Skulle 1599 bli hans sista år? Det var frågor han ställde sig medan han kände tvekan ifall han skulle besegra havet.

”Du ska inte få besegra mig!” skrek han när ytterligare en våg var nära att kapsejsa båten och ljuset i lanternan slocknade. Han släppte årorna, ställde sig upp och skrek igen så att lungorna tömdes samtidigt som en blixt lyste upp himlen. ”Jag ska hitta henne!” Det var det sista han skrek. Det sista han hann se var en av årorna som fångades av vinden och tillsammans med en våg slungades med full kraft mot hans huvud. Rafael var medvetslös redan innan hans kropp med full kraft träffade kistorna.


”God morgon kära barn. Vilken vacker morgon gud gett oss! En skälig ursäkt för den stormiga natten vi fick! Jag trodde taket skulle ge vika och träden slitas upp vid rötterna. Morfar och en av hundarna snarkade hela natten igenom. Taket skulle vara långt ut till havs innan den gubben märkte något”, sa Adelinas mormor medan hon hängde upp en nytvättad tunika på en lina spänd mellan två apelsinträd.

”God morgon mormor”, svarade Adelina med en gäspning. ”Jag vaknade tidigt, bakade bröd för dagen och la mig och sov igen.”

”Det gjorde du rätt i. Jag och morfar tog var sin bit av det. Han ska vara ute på fältet hela dagen och tog en större bit med sig. Han ville jag skulle tacka dig när du vaknade.”

”Det är bra att han gjorde. Jag bakade delvis till honom. Glad om han uppskattar det! Det känns som att vi fått en magisk morgon, efter en stormig natt både ute och inombords”, sa hon och plockade upp ett klädesplagg ur tvättkorgen som hon sen hängde upp på linan.

”Jag hade en märklig dröm i natt.”

”Vill du berätta?”

”Jag var ute till havs”, började Adelina med medan hon hängde upp en särk. Hon lät händerna vara kvar på linan medan hon tog en paus med blicken vänd mot ett stillsamt turkosblå och glittrande hav. Mormodern betraktade henne med fundersam blick. ”Jag befann mig i en liten segelbåt. Det stormade rejält och vågorna blev högre och högre. Allt var kusligt mörkt i drömmen och jag kände en smärta i huvudet och smaken av blod i munnen”, sa hon och strök tre fingrar över pannan. Hon tittade sen på fingrarna som om hon förväntade sig se något i dem. ”Den lilla båten jag var i kunde inte stå emot vågorna och till slut kapsejsade den och jag hamnade i det mörka och kalla vattnet. Fick först panik och trodde jag skulle drunkna. Men så träffade något från båten mig som gjorde att jag kunde ta tag i det och hålla mig flytande. Det var så underligt därför att jag mitt i allt kände en stark sorg. Men inte min egen. Och så hörde jag ett skrik.”

”Ett skrik?”

”Ja. Jag försökte trots mörkret och stormen lokalisera från vart det mänskliga ljudet kommit från. Allt kändes mycket diffust. Jag började att gråta, i drömmen.”

”Du grät och pratade i sömnen.”

”Hörde mormor det?”

”Ja kära barn, det gjorde jag. Jag tror att till och med gud hörde dig. Det måste han ha gjort därför att en stund senare var stormen över och månen speglade sig vackert över havet. Jag gick upp och tittade till dig och såg en ung vacker kvinna som sov djupt.”

”Minns kära mormor vad jag sa?”

”’Kom’ och sen ’Kom hem’ var orden jag lyckades tyda. Resten lät som osammanhängande fraser av ett inte allt för främmande språk.”

”’Kom hem’” upprepade Adelina och försökte erinra sig ha uttalat orden. ”Allt var så underligt för plötsligt i drömmen såg jag en massa vackra fjärilar flockas ovan mig. De lugnade havet och skingrade de mörka molnen där de flög in mot land. Det kändes som att de ville visa mig något och att jag skulle simma efter dem. Så jag simmade efter dem mot närmaste strand. Ju närmare den jag kom desto mer sken solen … och så jag vaknade jag med ett leende. I dag ska bli en minnesvärd dag, mormor.”

”Vi har fått en fin start. Adelina, du kanske borde bege dig till tokan Rosario för att få hennes hjälp att tolka drömmen.”

”Åh nej, det kommer inte på tal mormor. Inte den tokan! Sist började hon prata om Italien och en man sänd av gud! Jag tror mormor och tokan är i maskopi med varandra! Haha! Får prästen reda på att jag igen varit hos henne lär han få en svår hjärtinfarkt!”

”Ta med lite av ditt goda bröd till honom så förlåter han alla dina eventuella synder.”

”Jag är övertygad att om kära mormor tar med sig brödet och ler lite kärleksfullt mot honom så förlåter han mina kommande 20-års synder”, sa hon och skrattade. Hennes mormor log och stänkte sen lite vatten i ansiktet på henne.

”Gud har en förtappad får i flocken”, svarade mormodern med ett leende och fortsatte hänga upp tvätt.


”Hjälp! Isabel, Adelina, hjälp!” Det var skrik som vinden bar in till köket där båda kvinnorna befann sig. ”Hjälp!” Båda släppte vad de höll på med och sprang ut till baksidan av huset där de såg morfadern kämpa med att hålla en man kvar på hästryggen.

”Min gud!” skrek Isabel och sprang fram till sin make för att hjälpa honom att försiktigt få ner främlingen från hästen. När hon tog tag i hans armar såg hon att han såg allmänt illa tilltygad ut och blödde från axeln samt hade ett skärsår över ögonbrynet.

”Älskling, vi bär in honom så vi kan göra rent såren! Adelina, vill du springa in och lägga mer ved i spisen och fylla grytan med vatten. Vi behöver sen få hit Rosario!”

”Jag rider och hämtar henne!” svarade Adelina snabbt och sprang igen in i huset så att hon först kunde ordna med spisen och vattnet.

”Förklara situationen och beskriv såren för henne så lär hon vara här snabbare än du hinner upp på hästen!” ropade mormodern efter henne. Inom loppet av några få minuter satt Adelina på hästen och red i full galopp till Rosario. Morföräldrarna hjälptes åt att bära in mannen till matsalen där de la honom över det stora bordet.

”Han verkar utmattad men har puls och färg på kinderna. Händerna ger ifrån sig lite värme”, sa Isabel medan hon undersökte mannen.

”Han lät i alla fall levande när jag drog honom upp på hästryggen”, svarade Guillermo.

”Upprepade ett ord flertal gånger.”

”Sa han sitt namn?”

”Kvinna, han vet nog inte ens i vilket land han är i! Ordet han mumlade var inte ens spanskt.”

”Hmm … Såret vid ögonbrynet, det tycks som att han själv lagt en salva av något slag över det. Märkligt”, sa hon och lutade sig fram för att lukta på den. ”Förnimmer en svag doft av drakblod och aloe men vad mer?” frågade hon sig själv och doftade igen för att få en uppfattning om vad det kunde vara men blev inte klokare av det.

”Jag tror mig veta vilka som använder sådan salva”, sa han och såg besvärad ut medan han drog sig i skägget.

”Vilka då?” undrade Isabel medan hon gick runt bordet.

”Soldater och … lönnmördare. Mestadels män vana att behandla sina skärsår.”

”Äh, sluta larva dig! Det kan mycket väl vara någon van att ta hand om sig själv därför att han alltid behövt det.”

”Ja ja min kära. Vilket som ska vi ändå hjälpa honom. Det är vi skyldiga till”, sa han och slängde ett öga på sin fickur.

”Hon är snart tillbaka, oroa dig inte. Till häst rider ingen bättre och snabbare.”

Det är vad som oroar mig med flickan.”

”Guillermo, flickan är över 20 år och vi bor i hennes hus.”

”Ja, jag vet. Jag oroar mig ändå varje gång hon sätter sig på en häst.” Isabel blängde lite sur honom. ”Ja ja kvinna, titta inte så där på mig. Du vet att jag inte har något emot att kvinnor rider. Men hon rider inte som kvinnor borde”, sa han och sträckte fram en mugg fylld med vatten till henne.

De märkte inte att mannen hade ett par gånger i mycket korta ögonblick försökt att öppna sina ögon. Han var ännu för svag för att lyfta huvudet. Till slut lyckades han visa lite tydligare livstecken genom att gripa tag om Isabels handled. Han försökte säga något till dem men utan framgång.

”Vatten! Ge honom vatten!” sa Guillermo högt. Isabel tog muggen i sin hand och med andra lyfte hon mycket varsamt upp mannens huvud så att han kunde komma åt att dricka. Efter att han med stor möda fick i sig några klunkar uttalade han flertal gånger ordet Guillermo hade hört från honom.

”Var lugn, du är i trygga händer”, sa Isabel med kärleksfull röst.

”Ki … sta”, sa mannen till slut på spanska och tuppade sedan av. Isabel vände sig mot Guillermo med undrande blick.

”Jag vet vad han pratar om.”

”Vad?”

”Det låg några kistor i närheten av honom.”

”Döma av sanden på hans kläder och kropp hittade du honom på stranden. Vi borde se till att ta hit kistorna. De måste vara av värde för honom. Kan du?”

”Jag kan det. Jag tar ena åsnan och vagnen och beger mig tillbaka dit så fort Adelina är tillbaka.”

”Min kära, nu! Det vore synd om denna stackars man blev av med sina ägodelar”, sa hon och la sin hand på Guillermos axel. ”Nu!”, avbröt hon honom när hon såg att han var på väg att öppna munnen för att säga något.

”Ja ja.” Han betraktade en lång stund den skadade mannen liggandes hjälplös framför sig. Sen kastade han en blick mot skåpet där Adelina förvarade några av sin fars svärd och pistoler. Mot skåpet stod en musköt och en lans.

”Herregud min kära, om jag klarar av att vara gift med en bångstyrig man, klarar jag av att hantera en skadad man. Ordna med kistorna du. Gå nu!” sa Isabel något befallande när hon märkte oron i hans blick och noterade tveksamhet i hans kroppsspråk. Guillermo muttrade lite sur och med tveksam blick lämnade sedan matsalen.


Det tog inte många minuter innan Adelina och Rosario sprang in i huset. Mannen hade inte vaknat till men började få lite mer färg i ansiktet.

”Då så, låt oss se vad herren skickat till Adelina”, sa Rosario skämtsamt när hon närmade sig bordet. Att ta hand om en skadad man var inget nytt för henne. Under många år hade hon följt med sin man genom Europa när han tjänstgjorde i den spanska armén. Hon hade mestadels arbetat i några av de otaliga sjuktälten som byggdes kring fälten där bataljerna pågick. Det var den hårda vägen hon fått lära sig att ta hand om krigsskador och även att möta döden i vitögat.

Hur hon fått epitetet ”Tokan” hade Isabel fått veta från en av kvinnorna i grannbyn som arbetat med Rosario i ett av sjuktälten. Enligt kvinnan hade Rosario inne i tältet, framför sårade män, dragit ett cyniskt skämt när ytterligare en ung man dött i hennes armar. Hon la ner honom, ställde sig upp och ropade högt ut: ”Nästa!”.

Enligt kvinnans berättelse hade Rosario fått männen inne i tältet, hur skadade eller nära döden de än var, att skratta högt. Ett skratt som en del påstod till och med fienden hade hört och som var bidragande orsak till att spanjorerna, trots stora förluster den dagen, vann slaget. Rosario hade, enligt kvinnan, kommit att bli väldigt omtyckt och uppskattad för sin ibland mycket cyniska humor och för att hon tycktes ta livet med en nypa salt.

En annan incident som det också florerade en del rykten om var från när Rosario förlorade sin man i slaget om Noordhorn år 1581. Det påstods att när budet om hans död nådde henne inne i sjuktältet fortsatte hon att vårda skadade och sårade män. Av de inne i tältet som hörde om hennes förlust var det ingen som märkte någon skillnad i hennes beteende. Hon hade fortsatt att prata och skämta med männen som vore allt som vanligt. En av de andra kvinnorna frågade till slut om allt var ok varvid Rosario påstods ha svarat: ”Tänk att en spansk kvinna ska behöva åka till andra sidan Europa för att någon jäkel ska hjälpa henne ta livet av fanskapet hon dragits med!”.

”Åldern är den rätta, kroppsdelarna intakta och formen duger mycket väl”, sa Rosario och blinkade mot Isabel, medan hon undersökte mannen.

”Är såren svårläkta?” frågade Adelina.

”Nej då kära du. Han har förlorat en del blod men saltvattnet och salvan han lagt på har hjälpt honom. Han …” sa hon och avbröt sig när hon upptäckte något på hans ena arm. ”Där ser man. Det var länge sedan jag såg detta.”

”Tokan, vad har du lagt märke till?” undrade Isabel.

”Här, se!” Hon lyfte upp mannens högra arm så att en mycket liten och diskret tatuering blottades. Isabel och Adelina lutade sig fram.

”Vad är det?” frågade Adelina.

”Det är kännetecknet för ett av de mest mytomspunna och fruktade förbanden inom Tercios. Jag trodde inte det fanns kvar några sådana.”

”Fruktade?”

”Ja Adelina. Mycket fruktade. Dessa män stred ofta bakom fiendens linjer och alltid i små grupper på max tolv män.”

”Som spioner?” frågade Isabel.

”Som lönnmördare. Du förstår, om man kunde slå ut nyckelpjäser från motståndarbrädan utan att de hann förflytta trupperna framåt gjorde man långt mer skada än om man dödade tusentals av dem på fältet. Stridsmoralen hängde ofta på några få nyckelpersoner. Så män som dessa tog sig in bakom fiendelinjen, ibland sökte de tjänstgöring i motståndararmén och i en del fall till och med stred mot sina egna förband, med uppdrag att slå ut nyckelpersoner.”

”Strida mot sina egna? Det låter som förräderi i mina öron. Kära far skulle vända sig i graven om han visste att en sådan man var i hans hem och fick vård”, sa Adelina något upprörd.

”Då ska du veta att mer ofta än sällan offrade dessa män sina liv. Och på sätt jag inte ens vill försöka gissa. Nej, Adelina, långt ifrån förräderi. De gjorde vad de gjorde för att minska antalet döda ute på fälten. För att rädda liv. Och då med sina egna som insats. Liljan i tatueringen står för liv, inte död.”

Adelina betraktade mannen en lång stund i tystnad. ”Vad står andra tatueringen för?”

”Andra?” undrade Rosario.

”Ja, på andra underarmen. Vilken är ordens betydelse? Har de också med hans armébakgrund att göra?”

Rosario hade inte sett den andra tatueringen mannen bar. Hon tittade noggrant och försökte tyda de mycket små latinska orden han hade som tatuering på vänstra underarmen. ”Amor est vitae essentia” läste hon.

”Det är latin för ’Kärlek är essensen av livet’”, översatte Isabel.

”En mördare som bär ord om kärlek, hur motsägelsefullt tycks det inte vara”, sa Adelina medan hon sneglade på de latinska orden.

”Livet ger var och en av oss våra prövningar, kära du. Pappan som kommer hem med ett bytesdjur han dödat är både en mördare och en räddare. Soldaten på slagfältet likaså. Den som fäller ett träd för att bygga sig ett hem likaså. I tälten kom jag till att förstå hur tunn tråden som håller en människa fast i gränslandet mellan liv och död, mellan himmel och helvete, mellan rätt och fel, är. Det motsägelsefulla dina ögon ser kan mycket väl vara det självklara någon annans ögon ser”, sa Rosario medan hon tvättade rent mannen. Han hade visat mycket svaga tecken på att han var vid medvetande.

jag har funnit en gud

ett ljus över min svärta

som vill mina synder förlåta

jag har funnit en plats

där tiden står stilla

där jag kan få gråta

jag har funnit en famn

med ett kvinnonamn

som kan rädda mitt hjärta

den enda på denna jord

som med kärleksord

kan ta bort all min smärta

och där min kropp och själ

mitt svärd och min sköld

i trygghet kan få läka

Söker svar

Tio, springer du till eller ifrån?” ropade den äldre fiskaren Jorge till xxxx medan han hängde upp sitt fisknät. Jorge var i sjuttioårsåldern och en man som levde för sin båt och fisket. Han och xxxx hade setts många gånger, hälsat alltid glatt och vänligt på varandra, men kontakten hade varit ytligt.

”Hej unge man! Ifrån gårdagens sötpotatis och efterrätter!” ropade en andfådd xxxx tillbaka och sänkte tempot.

Så du springer ifrån ditt tjockiskomplex. Stanna och ta en kaffe med en äldre man! Det är dags att vi två lär känna varandra.”

”Jag … ” svarade xxxx fortfarande andfådd och lutade sig fram med händerna mot knäna för att hämta andan. ”Ja, varför inte. Jag har gjort mina kilometer. Ska jag köpa något gott till?”

”Jag har med mig av frugans hembakat. Du kan få allt”, sa han med ett efterföljande högt skratt. ”Kom och hjälp mig hänga upp fisknätet så kan vi sen ta kaffet i båten.”

På toppen av masten i Jorges båt satt en mås och spanade ut över den lilla fiskehamnen som vaknade till liv. Det puttrande motorljudet från en fiskebåt som långsamt tog sig in i hamnbassängens stilla turkosblåa vatten fick måsen att skräna högt och slå ut vingarna. xxxx vände blicken mot fiskebåten och såg samtidigt en mindre segelbåt med brittisk flagga. Han noterade att de fem männen i fiskebåten såg mycket trötta ut. Tre av dem stod lutade över relingen och rökte. Deras kroppsspråk och blickar samt att måsarna inte visade dem större intresse sade xxxx att fisket inte varit lyckat.

I en av uteserveringarna höll en äldre dam med sin kvast på att sopa bort sanden som under natten blåst in över uteserveringens golv. Då och då slängde Jorge iväg komplimanger till henne som hon besvarade med korta repliker.

”Hon hör bättre än hon ser. Och det är väl tur det”, sa Jorge och skrattade. ”Annars hade hon kommit hit och stannat”, sa han samtidigt som han slog lätt på sin radio och justerade sen antennen för att förbättra mottagningen.

”Tur för dig, förmodar jag.”

”Tur för mig. Men den här är inte en kvinnobåt”, sa han med bestämd röst och knackade två gånger med den rostfria kaffemuggen på masten.

”Har fisket varit bra?”

”För mig, ja. Pedros gäng”, sa han och pekade med blicken mot fiskebåten som höll på att lägga till vid stora betongbryggan. ”… såg dystra ut. Männen som lever på fisket har svåra tider.”

”Men du klarar dig?”

”Jag behöver inte många för min dagliga konsumtion. Allt som jag och frugan inte behöver säljer jag till närliggande restauranger. Och sen går vi dit på lunchen och äter samma fisk jag sålt till dem! Vilket hon tycker är galet. Jag försvarar mig med att jag är enda kunden som verkligen vet var fisken kommer ifrån”, sa han med ett skratt och klappade sig på magen. ”Nej, mig går det inte någon nöd på. Värre är det för dem. De har familjer att tänka på och i deras ålder är det svårt att byta yrke. Många har också fisket i sina DNA:n. Havets rikedomar har försörjt flesta familjer här i generationer. Det ska dock sägas xxxx, vi har oss själva att skylla. Vi människor har varit för giriga och nu så bestraffar Moder Jord oss. Vilket hon gör rätt i.”

”Det ligger mycket i det, Jorge. Jag tänker samtidigt att det ännu finns tid att få skeppet att gå åt rätt håll.”

”Jag vet inte om jag kan hålla med om det. Jag såg tidigt hur båtarna och fisknäten blev större och större. När tekniken tog över slutade varje fiskare att vara en man av havet. Att läsa det, läsa av naturliga tecken och lära känna fiskarnas naturliga beteende är i dag irrelevant. Mer än allt handlar fisket om att förstå tekniken och låta den besegra havet. Vet du, en fisk påminner mig om en indian som kom till striden med pilbåge och sex pilar medan blårocken kom dit med gevär, kanon och kulspruta. Ett sådant möte har bara ett slut”, sa han och fyllde två muggar med kaffe och räckte därefter över ena till xxxx. Sen vände han på nytt bort blicken mot den andra fiskebåten. ”Dörren till det slutet har stått på glänt i alldeles för många årtionden.”

”Är det ett stråk av misströstan och uppgivenhet från mannen som alltid ler och hälsar glatt … och flirtar mycket med livet, som jag hör?”, undrade xxxx.

”Realism är inte avsaknad av optimism, unge man. Men låt oss prata om viktigare saker. Det var länge sen vi sågs. Vi är några som saknat att se dig, xxxx och xxxx strosa omkring här i trakterna.”

”Jag har nog varit här oftare än ni sett mig. Har hjälpt xxxx mycket med huset och hållit oss där.”

”Har du saknat oss?”

”Inte dig, nej”, svarade xxxx snabbt och fick Jorge att skratta.

”Men henne?”

”xxxx?”

”Ja, vem annars, åsna.”

”Jag har saknat henne mer än jag velat erkänna för mig själv.”

”Och din svenska flickvän?”

”Hon åkte tillbaka till sin familj i Sverige.”

”Bra. Det är där hon hör hemma”, sa Jorge utan minsta tvekan eller blyghet i rösten. xxxx fick en känsla av att Jorge ville säga något mer till honom, men att han höll tillbaka. Kanske för att undvika att låta än mer som han la sig i vad som inte hade med honom att göra, tänkte han.

”Bra?”

”Ja, precis så. Bra!

”Berätta.”

”Det ska jag. Vet du, jag och min hustru har varit ett par i femtio år. Vi har mycket sällan några duster. När vi har beror det på min envishet och korta stubin.”

”Jag gissar att du inte erkänner det för henne?”

”Korrekt!” sa Jorge med ett skratt. ”Saken är denna. När hon och jag träffades var jag förälskad upp över öronen i en annan tjej. Jag trodde på riktigt att det skulle vara hon och jag, och så då denna pärla”, sa han och knackade på båten.

”Ägde du den redan då?”

”Unge man, denna skönhet har varit i vår släkt i ett par generationer. Så jag tänkte tidigt, när det stod klart att jag skulle ärva den, att mina framtida söner skulle överta den. Du vet hur livet är, det ville så klart annat och gav mig därför två döttrar som avsade sig arvet och istället valde världen, inte havet, som arbetsplats.”

”Till din stora sorg, förmodar jag.”

”Fasiken heller! Helt tvärtom! Det är befriande! Jag uppfostrades till att vara fiskare. Mina döttrar har fått välja själva. Jag är lika stolt över det som jag är över denna älskling och hur fin jag lyckats bevara henne trots stormarna vi mött!”

”Vad gör du med henne efter din allra sista havstur?” sa xxxx och tittade sig om runt i båten.

”Vill du ha en båt?”

”Haha! Nej du gamle man, jag och träbåtar. Har fullt upp med huset på xxxx.”

”Hon är din om du vill ha henne.”

”Va, är du galen?!” sa xxxx förvånad över ett erbjudande han först inte trodde var på riktigt.

”Du har väl barnbarn som kan ta över den. Varför skänka den till en främling som inte ens fiskar?”

”Aldrig för sent att börja.”

”Jag undrar jag.”

”Vi ska inte fördjupa oss i det. För att fortsätta där jag var om mig och min kärring. Naiv, eller djupt förälskad, som jag var trodde jag att skönheten jag blivit kär i var mitt allt. Men så dök Teresa upp en solig dag när jag satt här och ordnade med båten, och sa med bestämd röst: ’Du snygging, du vet väl att du och jag kommer leva ihop tills döden skiljer oss åt!’ Det var det första hon sa. Jag förmodar att det sista lär bli ’Vad var det jag sa!’”

”Kände ni varandra väl?”

”Skojar du?! Jag visste inte ens vad hon hette! Av andra fick jag veta att hennes familj hade sommarresidens här sedan många år tillbaka, men för egen del hade jag aldrig sett henne tidigare.”

”Så från ingenstans dyker skönheten upp och fångar dig i sitt nät?”

”Visst går det att se humorn i det utifrån yrket. Livets nät är lika osynligt som guds hand, båda styr oss dit vi behöver vara.”

"Veni, vidi, vici”

”Ett uttryckt hon använt alla gånger vi berättat för andra om hur vi träffades. Året efter gifte vi oss och på den vägen är det. Jag minns ögonblicket hon stod framför mig som vore det i går.”

”Så vad är sensmoralen du vill förmedla till mig?”

”Sensmoralen? Nej nej ingen sensmoral här. Bara en tanke av omtanke. xxxx har berättat för mig om dig. Hon gjorde det redan innan xxxx lämnade xxxx.”

Efter, måste du mena.”

Hijo, jag må vara mycket äldre än du är. Men senil, ska du veta, det är jag ännu inte. Innan han xxxx xxxx.”

”Jag blir i så fall väldigt förvånad att hon gjorde.”

”Du, förvånad? Det var märkligt”, sa Jorge med en sned grimas.

”Ja, varför ens förvånad … Märkligt att jag blir det. Jag vet inte ens om vad hon berättade för dig”, sa xxxx och rykte på axlarna.

”Om ett möte i Palma.”

”Aj då, det!”

”Mmm …”

”Det var ett mycket speciellt ögonblick. Ett av mitt livs mest sägande.”

”Låt inte en gammal man dö undrandes.”

”Hur mycket berättade hon?”

”Bara om att hon gick fram till dig och vad hon kände efteråt. Hon tillade: ’xxxx får berätta om han vill’. Så här sitter du nu i xxxx vackraste båt och dricker det bästa kaffet. Gör vad papegojan i Pedros båt gör. Prata!”

”Jag vill inte ifrågasätta dig, men ’bästa kaffet’ tror jag Espresso xxxx i xxxx har ett och annat att säga till om. Men gott är det! Ge mig gärna lite mer, tack”, sa han och sträckte fram muggen till Jorge.

Han smuttade sedan på det varma kaffet medan han vände blicken åt det hållet där xxxx hus låg. Han tänkte tillbaka på kvällen i xxxx och det korta mötet där med xxxx.

”Jag berättar men på ett villkor. Du berättar sen om stenen vid stranden. Enligt alla jag pratat med är du den som tycks ha bäst koll.”

”Tänker du på monumentet?” frågade Jorge.

”Ja. I det står ett årtal.”

”Femtonhundranittionio!” avbröt Jorge honom. ”Det var året det!”

”Vid entrén till Leas hus finns en granitsten ingjuten i fasaden med samma årtal.”

”Är inte du då uppmärksam”, sa Jorge medan han lutade sig framåt mot xxxx. ”Vad önskar den unga mannen veta?”

”Unga och unga … Jag vill veta allt.”

”Då så! Kärringen hemma säger ofta att skälet till att jag inte har en papegoja är att jag skulle prata ihjäl den. Jag är nyfiken på vad som hände mellan dig och xxxx i Palma. Så låt oss dela med oss”, sa Jorge och lutade sig tillbaka mot relingen.

”Och jag är nyfiken på varför du är nyfiken.”

”Två skäl; jag är en obotlig romantiker och fiskare. Ena delen vill alltid ta del av vackra ögonblick, andra tycker om att tolka tecknen livet kommer med.”



Författare: Daniel Mendoza

Upphovsrätt: Daniel Mendoza, 2021


------------------------


Sällsynta fjärilar hittar alltid hem kommer att bli cirka 700 sidor lång och i samma format som övriga två böcker. Berättelsen utspelar sig i nutid men med tillbakablickar ända till 1500-talet och några århundraden därefter. Nathaniel, Lea, Elma, Pierre, Sebastian, Jenny, Gabriella, Hasse, Barbara och några till finns med i sista delen. Så klart många nya och lika viktiga för trilogin om Den Enda.


De långa dialogerna, humorn, middagarna hos vänner, Lá Misär, Girona, Mallorca, Malmö, Palma, Florens, tankar om livet och som alltid författarens reflektioner över vad det innebär att vara människa, att älska och mycket mer finns så klart med som en del av berättelsen.


Budskapet jag vill förmedla med Sällsynta fjärilar hittar alltid hem är detta: Välj att leva i kärlek, välj att fokusera på kärlek, och du kommer att finna magi i vår värld.


För att förbeställa boken till halva priset kan du göra något av följande:


1. Förbeställer ett eller flera exemplar - 200 kr/st (försäljningspris blir 399 kr)

2. Väljer att sponsra lite extra och få ditt namn med i slutet av boken (plus två exemplar av boken) där jag tackar alla som bidrog lite extra - 1 000 kr

3. Förbeställer bokpaket med alla tre böcker i serien - 500 kr (ordinariepris 1100 kr!)

4. Ger dig möjligheten att ge ditt namn till en av karaktärerna - 5 000 kr (endast en kvar av två som får denna möjlighet!)


Beloppet swishar du till 070-2200945. Glöm inte att ange ditt namn och nummer på vilket/vilka av ovanstående alternativ du vill vara med på. Jag kommer att bekräfta din insättning. Jag hoppas innerligt du uppskattar mitt skrivande och vill stödja mig samt färdigställandet av sista delen i serien. Tack! ❤️ Daniel

Fotograf: Marielle Mendoza


För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon