Att hålla igen sanningen är att förminska någon annans storhet


Har du någon gång fått höra att skälet till att du aldrig fick höra sanningen var att personen inte ville såra dig, att den ville vara snäll mot dig? Jag gissar att majoriteten upplevt det. Definitivt i barndomen.


Jag tror inte att det handlar om snällhet eller att man inte vill såra. Jag tror att det handlar om detta: Brist på mod, kanske rent av feghet, hos den som döljer sanningen.


Den personen intalar sig att mottagaren inte kommer att kunna hantera sanningen, att den inte kommer att klara av eventuell smärta, när det egentligen handlar om att den själv inte kan hantera känslorna och konfrontationen.


Jag är känd för att vara rak och ärlig. Definitivt är det så med de jag lever med, med min hustru och våra söner. Men även de jag coachar anser det. Det finns många skäl till det: Det främsta, så klart, är därför att jag önskar att andra är ärliga mot mig. Jag vill inte att man förminskar mig på något sätt genom att inte våga säga till mig vad man känner eller tycker om något som gäller mig, och då utifrån att man inbillar sig att jag inte kommer att kunna hantera det. Om jag inte kan ta sanningen behöver jag arbeta mer med mig själv. Jag är ärlig därför att jag tycker att sanningen är befriande att både ge och få. Jag är också ärlig av följande anledning: Jag ser inte ner på andra och deras förmåga att hantera sanningen. Och sist, så klart, därför att jag vill leva i en värld där barn växer upp utan att andra ljuger för dem.


Jag menar i detta inlägg så klart inte sanningar som att exempelvis inte avslöja att man köpt någon en present eller annat som personen kommer att bli överlycklig över. Inlägget handlar om sanningar som gör ont att få. Inlägget handlar också om personer i nära relationer. Med det menas personer som verkligen är del av våra liv. Sådana som troligtvis lever under samma tak som oss eller åtminstone relativt ofta umgås under samma tak som oss (exempelvis kollegor).


Personligen anser jag att om man har svårt att ge sanningen har man också svårt att ta emot den.

”Om jag vore din tränare hade jag bett dig ta av dig lagets tröja och skickat hem dig.” Det var betyget jag gav min son när han hade spelat en match. Han fick betyget därför att han bad om att få det. Hårt? De flesta kanske tycker det. Men den matchen, utifrån hur han var på plan, borde han verkligen ha tackat nej till. Sekunder efter sa han: ”Jag håller med dig, pappa. Jag borde inte ha spelat idag.” Och en timme senare sa han: ”Pappa, jag är så tacksam för att du aldrig ljuger för mig.” Jag svarade honom: ”Jag är ärlig mot dig därför att jag ser din storhet. Jag kommer aldrig att förminska dig. Om du frågar mig om vad jag tycker kommer jag alltid att vara ärlig i mitt svar.”


Många agerar dessvärre tvärtom. De gör det utan att förstå att vad de egentligen gör (bortsett från att ljuga, vilket är en förolämpning stor nog) är att förminska och nedvärdera personen. När allt handlar om att de själva saknar förmågan att vara ärliga. Men de vill samtidigt att andra alltid är ärliga mot dem. En del nästan kräver det i sina relationer. De påstår sig kunna ta sanningen. Personligen anser jag att om man har svårt att ge sanningen har man också svårt att ta emot den.


Så om du är sådan som använder snällhet som ursäkt för att inte vara ärlig mot andra ska du kanske fundera över detta: Om du vill att andra ska vara ärliga mot dig behöver du lära dig att själv vara ärlig. Om du låter bli därför att du tycker synd om personen, därför att du tror att du kommer att såra den o.s.v. fråga dig följande: Skulle du själv välja sanningen, hur ont den än gjorde i några sekunder, minuter eller dagar, eller lögnen?


Välj inte lögnen. Gör du det finns det en risk att de i din närhet börjar att låtsas för att kunna leva nära dig. Vill du verkligen ha det så i ditt liv?


Personligen går jag hellre i några minuter eller dagar och mår dåligt därför att någon var ärlig mot mig, sa något som gjorde ont att höra, än går ett liv och inbillar mig att andra är ärliga mot mig när de egentligen inte är det och kanske aldrig varit. Och jag vill inte behöva vakna upp en dag och få höra: ”Jag sa inte som det var därför att jag ville vara snäll mot dig.” Ett sätt för mig att förhoppningsvis slippa det är att lära mig att alltid vara ärlig, och att lära andra att jag hellre tar sanningen rå och naken, som den kan vara, än en lögn. Självklart går det utomordentligt bra att vara ärlig samtidigt som man är hänsynsfull, omtänksam och kärleksfull. Allt är en träningssak. Och allt handlar om att lära sig att kommunicera. En del av mina coachsamtal handlar om att lära människor att våga berätta om hur de känner. För det är verkligen en träningssak.


Att lära sig att vara sann och ärlig är att visa andra respekt och omtanke. Vem vill inte att andra är respektfulla mot en själv?


Jag vill passa på att avsluta med att skriva att om du är någon som spottar ur dig sanningar utan att bry dig det minsta lilla om hur de landar hos andra, och samtidigt, på grund av det, intalar dig att du är stor och klok därför att du kan vara så rak och ärlig, kanske du egentligen bara är en stroppig och arrogant jäkel som ingen ännu satt på plats. Ännu. Med omtanke, Daniel Mendoza



Foto: Elisa Enríquez


För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon