Att bli älskad för den du är

Detta inlägg handlar inte om min son eller min familj. Men det handlar om relationer och då att bli älskad för den man är och även att få hjälp att bli den man vill vara.


Nästan framme vid äldsta sonens skola fick jag vända om och köra hemåt igen. Hemma hade han glömt nyckeln till sitt skåp. En kvart senare släppte vi av honom och körde vidare till yngsta sonens skola. Efter några hundra meter, inne i en rondell, sa han högt: "Pappa, vänd! Jag har glömt min dator!" Jag log och svarade: "Vilken tur att vi var inne i en rondell!." och för andra gången den morgonen styrde jag igen kossan hemåt.


Se till att bli älskad för den du är. Se till att älska någon annan för vilken den är och inte för hur du önskar att den vore.

Samma dag innan läggdags satt jag och hans mamma på golvet inne i sönernas sovrum och pratade med dem om dagen som varit. Yngsta sonen låg med händerna bakom sitt huvud och såg ut att reflektera över något. Till slut sa han högt och med belåtenhet i rösten: "Jag älskar mitt liv!" Jag blev så klart nyfiken och frågade varför. "Därför att jag får vara den jag är", svarade han och menade på att han inte blev dömd för hur han var. Han sa också att när han eventuellt gjorde "fel" (fel i hans föräldrars ögon behöver ju inte vara det i hans eller någon annans) så fick han hjälp att förstå vad han hade gjort och sen välja själv om han ville förändra sig eller om det var en del av den han var och ville vara.


Men som jag nämnde i början, detta inlägg handlar inte om min son eller min familj. Men det handlar om relationer och då att bli älskad för den du är och även att få hjälp att bli den du vill vara.


Lever du i sådan relation? Har du sådant förhållande? Får du i det hjälp att vara den du är och vill vara, eller pressas du, medvetet eller omedvetet, att vara den du inte är eller ens vill vara? Kärleken du får av den du exempelvis lever med, är den villkorad utifrån en bild personen vill att du lever upp till? En som du i åratal finslipat på för att få relationen/förhållandet att fungera men som kanske aldrig riktigt varit du. Känner du dig kvävd av någon annans krav och förväntningar? Och kan det vara så att någon känner sig det på grund av dina krav och förväntningar? Kan du acceptera att din groda inte är en prins och aldrig kommer bli, ej eller vill vara, eller försöker du ändå forma den till en prins för att passa dina drömmar och önskemål?


Vad jag undrar, och någonstans hoppas du reflekterar över, är följande: Är du älskad för den du är eller för den du låtsas vara för att bli älskad? Och älskar du någon för vilken personen är eller för den bilden du har av den? En bild som personen kanske inte ens gett dig utan som snarare är en föreställningsbild du har av hur du tror att personen är, eller , i värsta fall, hur du önskar att personen vore.


Det är frågor jag önskar fler ställde sig och tog sig tid att begrunda och reflektera över. Jag kan så klart inte veta, men min övertygelse utifrån hundratals, kanske rentav tusentals, samtal jag haft (och du som känner mig vet om hur mycket jag älskar att prata om hur man mår i sin relation till sig själv och till någon annan som står en nära) är att många blir älskade därför att de klarar av att leva upp till en bild av sig själva som inte är sann. Jag tänker att det kanske är där känslan av att ingen känner eller förstår en uppstår.


Min sanning är denna: Förhållanden där kärleken är villkorad, där kärlek ges och fås om man lyckas leva upp till en bild någon annan har om en, har ett bäst-före-datum. Sådana förhållanden är mentala minfält. Sådana förhållanden får två (fler om det innefattar en familj under samma tak) människor att klippa sina vingar för att passa den andre personens ändamål, önskemål och i flesta av fallen ... ego. Men som det står i boken jag nämner i slutet: Kärlek är inte en bur.


Kan du hålla med om att den som inte ser dig för den du verkligen är inte heller kan älska dig för den du är? Den kan bara älska dig för antingen den du låtsas vara eller för den personen önskar att du vore eller kräver att du är. För mig ter det sig ganska logisk. Personen älskar dig utifrån den bilden den har av dig. Lever du i sådan relation riskerar minsta lilla avsteg från den osanna bilden leda till ifrågasättande av dig. Inte av personens kärlek till dig. Med andra ordet: Felet ligger i dig för att inte vara/bete så som jag ser dig. Felet ligger inte i mig för att inte se dig så som du verkligen är.


Se till att bli älskad för den du är. Se till att älska någon annan för vilken den är och inte för hur du önskar att den vore. När du lever i sådan relation kan du förhoppningsvis känna känslan av att leva ett liv där du verkligen får vara den du är. Och att du också blir älskad för det.


Med omtanke,


Daniel Mendoza


Ps. Känner du till att denna bok finns? Om inte, vad väntar du på? Läs den! Ds






För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon