Är du Herr Z på din arbetsplats?


Foto: Pernilla Danielsson


Under nästan alla möten där kollegan var med tyckte övriga att mötena var jobbiga. De flesta verkade mestadels vilja gå tillbaka till sina arbetsplatser för att slippa den negativa stämningen han orsakade. Mötena var än mer jobbiga för vår chef. Kommentarer som: ”Det där har vi hört förut!”, ”Det kommer inte att funka!”, ”Jag ger det max sex månader sen är vi tillbaka på gamla rutiner!”, ”De högre upp verkar inte ha koll på hur kontorsrörelsen fungerar!”, ”Detta tänker jag inte gå med på!” och så vidare var mycket vanliga. En slentrianmässig skepticism som jag tyckte urholkade mötena och förstörde stämningen.

Vi kan kalla honom för ”Herr Z”, kollegan som var den stora pessimisten, skeptikern, i gruppen. Han som yttrade sig under varje möte och mycket sällan i positiva ordalag. Som också i egenskap av att vara senior, och då vår chef var en yngre kvinna, gjort sig själv till den informella ledaren. Herr Z hade alltid några pessimistiska kommentarer till hands. Han var alltid den som skapade oreda i gruppen men tyckte sig säkert vara modig som vågade tycka och ifrågasätta. Konstruktiv i sin kritik var han sällan. Han var, i mina ögon, en tyckare. Någon som tycker för tyckandets skull men utan konkreta och kreativa förslag på hur exempelvis ett problem ska lösas.


Vår chef var å andra sidan någon som ville bemöta alla, som ville vara vänlig och kärleksfull. Hon försökte så gott hon kunde bemöta hans skepticism och pessimism. Mycket ofta med uttryckt som: ”Jag förstår”, ”Jag håller med dig, men nu är det så”, ”Jag ska se vad jag kan göra”, ”Kan vi gå vidare?” och fler. Men allt gav det Herr Z bara mer eld i brasan.


Jag erkänner att det fanns stunder jag hade lust att klappa till Herr Z. Och om inte fysiskt så åtminstone själsligt. Men jag hade inte någon ledarroll, jag ville inte heller ha det och jag var inte intresserad av att varken synas eller höras. Jag höll mig på min kant och var mestadels en tystlåten betraktare av rollerna som spelades på kontoret. Jag anpassade mig till sådana levde lite mitt eget liv. De bästa relationerna jag hade var alltid de till bankens kunder.


Cirka två år hade hunnit gå när vår chef en dag kom in till mig och sa: ”Daniel, angående Herr Z, du måste hjälpa mig. Vad ska jag göra? Det nya kommer inte att funka om jag inte får honom med på tåget!”. Jag förstod hennes oro och höll med henne. Jag svarade henne: ”Dagen innan varje möte ska du gå in till hans rum, stänga dörren efter dig, sätta dig framför honom och säga följande, och det är viktigt att du uttalar hans namn: ’Herr Z, imorgon på mötet ska jag dra dessa saker’, och så berättar du för honom lite om vad du tänker prata om och varför. Låt honom lyssna på dig. När du är klar ska du fråga honom med vänlig ton: ’Herr Z, är det något du har att säga kring detta? Eller något annat du känner att vi behöver ta upp?’ När mötet sedan äger rum, om han yttrar sig negativt, svarar du honom tydligt och bestämt framför alla: ’Herr Z, vi har pratat om det och jag har har koll.’ Sedan ingenting mer och så fortsätter du med mötet.”


Jag visste så klart inte om vår chef skulle testa mitt förslag. Men det visade sig att hon litade på mitt omdöme och gjorde exakt som jag föreslagit. Och mycket riktigt, på vårt nästa möte satt Herr Z längst bak i lokalen och sa inte ett ord (även om hans ben skakade i ett och förmodligen fanns det massor han ville få ur sig). Mitt förslag hade funkat. Vår chef gick fram till mig efter mötet och frågade diskret om vad det var som hon missat och inte jag. Svaret jag gav henne var: ”Hans enorma behov av att få uppmärksamhet. Nu gav du honom det men på ditt initiativ, på ditt sätt och därmed tog du kontroll över honom och kommandot över mötet.” Hon hade agerat som en ledare bör göra. Istället för att hantera problemet under mötet, ett hon från början visste skulle uppstå, "avväpnade" hon kollegan dagen innan. Hon förberedde inte enbart vad hon skulle säga på mötet, hon förberedde även gruppen så att den kunde ta in informationen. Och genom det blev det ett mycket lyckat möte.


Någon månad efter ovanstående händelse var jag iväg och höll en presentation om min arbetsgivare, storbank i Sverige, för en revisionsbyrå vi ville få in som kunder. De var cirka 40 anställda och tre delägarna som jag skulle hålla presentationen för i deras lokaler. Jag var först in i rummet där jag skulle hålla presentationen. Så när alla anställda kom in kunde jag betrakta var och en av dem och hälsa dem välkomna. En kvart in i min presentation räckte en man upp handen för att få ställa en fråga. Jag vände mig mot honom och gav honom ett tyst medgivande: ”Jo, jag skulle vilja ställa lite frågor om Sveriges bästa bank”, sa han och nämnde han namnet på en konkurrent. Jag avbröt honom och sa med något bestämd röst: ”Då tycker jag att ni ska bjuda hit en representant för den banken. Jag är här därför att jag representerar X." Sen vände jag mig mot ägarna och frågade om det var ok att jag fortsatte min presentation. Alla tre nickade instämmande.


När presentationen var över och alla utom ägarna lämnat lokalen, gick en av dem upp och stängde dörren efter de anställda. Sedan började alla tre att skratta. Min första tanke var att jag gjort bort mig och jag såg därför säkert lite orolig ut när jag väntade på att någon skulle berätta om vad som hade hänt. En av dem (den som jag hade mest kontakt med) sa: ”Daniel, du är den första! Du är ta mig fan den första som får tyst på den jäveln! Hur visste du? Varenda jäkla möte har han något pissigt att säga!” Jag log lite segrandes mot dem och svarade: ”Jag såg det i honom när han steg in i rummet. Jag såg att han var den enda som skulle ta hela armen om jag gav honom lillfingret. Så det enda alternativet jag hade - och ni får ursäkta att jag var lite otrevlig - var att tysta honom redan från början. Därför han vill bara ha uppmärksamhet och tyvärr hade jag idag inte tid att ge honom den. Så jag valde att fokusera på alla andra.”


Vad vill jag då säga med ovanstående exemplen från mina år inom finanssektorn?

Jo, att för att lösa ett problem behöver vi hitta källan till det. Vi kan inte lösa det genom att negligera det eller vända oss bort från det. För att lyckas lösa problemet behöver vi vara närvarande och lyssna på vad som sägs mellan raderna och än mer, varför det sägs. För ord som lämnar någons mun har inte alltid med sakfrågan att göra. Det är så klart inte alltid lätt att göra och i många organisationer sker det mer ofta än sällan att år hinner gå innan problem hanteras. Och när det väl till slut sker är det inte på det sättet som hade varit det bästa, mest kreativa och konstruktiva och som hade hjälpt alla inklusive någon som Herr Z. För i ärlighetens namn, hur många vill egentligen vara en pessimist? Det handlar snarare bara om att ingen hjälpt personen att förstå att det går att få bekräftelse på annat sätt än att ständigt svartmåla allt och alla.


Jag vill nu lämna dig med följande frågor: Hur beter du dig? Hur agerar du? Och hur mår du själv på grund av ditt beteende?


Ovanstående är frågor viktiga att ställa sig och reflektera över. Därför att i slutändan handlar det inte om ens arbetsgivare. Det handlar om oss själva och vår mentala och fysiska hälsa. Det handlar också om våra kollegors hälsa och arbetsmiljö. Bidrar du på jobbet med positiv eller negativ energi? Om det är den senare, är det inte dags att byta "stol"? Att hitta ett arbete där du kan känna glädje och trivas. Och om du tror att du inte kan hitta något annat, se då till att göra det bästa av det du har. För din arbetsgivares skull? Nej, för din egen.


Daniel Mendoza


Ps. Kära läsare, om du uppskattar min blogg glöm inte att dela den med andra. Hjälp mig att nå fler. Tack! 🙏 Ds


#danielmendoza #pessimist #pessimister #arbetsplats #bekräftelsebehov #ledarskap #optimister #kollegor #medarbetare


138 visningar

För förfrågningar

vänligen använd:

+46 70 220 09 45 | daniel@danielmendoza.se

© 2019 by Daniel Mendoza. Proudly created with Wix.com

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon