Första kapitel

vem vet något om sanningen
livet, det kommer och det går
ärr som bevis för hur du mår
arvet som du ärver
vad du gör med det är eget val
men kärleken är speciell
mellan själar som i varandra finner ett hem
och mellan raderna i deras brev
står det ibland mer än vad orden viskar om
man kan inte sakna den som aldrig fanns
men ändå välja att leva som om den aldrig gick
kärleken är speciell
och universum har aldrig fel
sällsynta fjärilar kommer alltid hem

”En vuxen pratar om empati. Kallar sig för djurvän. Säger sig värna om livet. Och samma person kan sedan se en geting mot ett fönster och leta efter något att döda den med. En varelse som försöker hitta ut, och människan letar efter något att avsluta dess liv med. Hur galet är inte det? Hur fel är inte det? När det är så enkelt att öppna fönstret och släppa ut den stackars getingen som bara vill tillbaks till sitt hem.”
   Det blir tyst. En paus i en intervju som pågått i cirka 20 minuter. För Elma tycks tiden ha stått helt stilla.
   Rösten i radion fortsätter: ”Tänk dig att ett litet barn, ett barn som börjar ta sina första steg i en främmande värld, sitter bredvid och betraktar det som sker. Hon sitter där och försöker förstå varför vuxna säger en sak, men gör en annan. Förnuftet, en gåva barnet har, verkar inte längre hjälpa henne. Barnet ger upp och tar på sig en vuxen människans mantel. För att passa in. Så hon börjar säga ja, när hon vill säga nej. Hon börjar säga bra, när hon menar dåligt. Barnet börjar skratta, när hon egentligen vill gråta. Hon går emot sig själv, trots att allt inombords säger att det är fel.”
   Ny paus. Ny tystnad. Elma tittar ut och betraktar trädtopparna. En liten vindpust får dem att dansa en stilla dans. En dans där de med sina toppar följer varandra som dam och kavaljer. Allting är ovanligt fridfullt. En stillhet som hon inte känner igen infinner sig även inom henne. En stillhet hon välkomnar.
   ”Vi behöver fundera på varför det är så lätt för oss människor att ta ett liv. Varför storleken på livet avgör hur vi värdesätter det. Vi behöver reflektera över det, om vi någonsin ska få fred på denna jord. Om vi någonsin ska må bra inom oss. Vi behöver det om vi ska kunna hjälpa barn att få vara barn. Därför har jag tagit mig an den striden. För att förbättra världen, för att sprida kärlek.”

En kort paus. Så kommer det en ny fråga från intervjuaren.
   ”Texten vi läste i början är en dikt som du Nathaniel har skrivit. Och jag vet att du har skrivit fler sådana. Förutom din kamp med att förbättra världen och ditt arbete, så skriver du mycket om känslor och kärlek. Vilket ger mig en bild av att du har bra kontakt med din kvinnliga sida. Är det något som du ofta får höra och är du benägen att hålla med om det?”
   ”Det är lite svårare att svara på. Hur lång tid har vi på oss?”
   ”Du hinner”, svarar intervjuaren med ett lätt skratt.
   Elma kastar ett öga mot klockan. Det är en kvart kvar av
programmet.
   ”Utmärkt. Jag ska ändå försöka hålla det kort. Min undran är om frågan har att göra med att jag skriver om kärleken till livet. Ibland frågar jag mig om det är därför att kvinnor attraheras av mitt sätt att skriva och prata? Jag skriver mycket om kärlek och i de bilder jag delar på min hemsida är det alltid det vackra jag lyfter fram. Och jag pratar hellre om känslor än om sport. Så ja, det är inte första gången jag får höra att jag har kontakt med min så kallade kvinnliga sida. Därför har jag också hunnit reflektera mycket kring det. Vad jag hittills kommit fram till om mig själv är följande: Jag kan bygga ett hus, jag kan skydda ett hem, jag kan laga en maskin, jag kan ta ett liv, jag kan släcka en brand, jag kan slåss, jag kan dricka en flaska vin utan att bli full. Jag är en heterosexuell man som gillar sex och tänder på mycket hos en kvinna. Jag gillar att åka i höga hastigheter, jag hejar någon gång om året på ett europeiskt fotbollslag, jag tycker om actionfilmer, jag har ofta en åsikt, jag har storslagna visioner om att erövra världen, jag struntar i om jag blöder eller är skadad och jag är inte mycket för att gå till en läkare. Att jag inte rakar mig kan du ju se. Jag tycker om att arbeta med kroppen, jag gråter nästan aldrig och lusten styr mig ibland.”
   Det blir en kort paus innan mannen fortsätter: ”Men ja, jag skriver hellre om kärlek. Jag tilltalas av det vackra. Jag älskar att vara i en trädgård och se blommor jag själv planterat slå ut. Jag älskar dofter. Jag tycker att matlagning är mer än bara näring för kroppen, det är också skönhet för själen. Jag värnar om alla djur. Jag kan busa och leka med barn. Jag blir fullständigt tårögd när jag om våren hör koltrastens sång från toppen av en av tallarna på min tomt. Jag läser gärna en bok med en tjock filt över mig. Jag skriver och pratar om känslor. Jag tycker om att betrakta. Jag tycker om att kramas. Jag månar om mitt yttre och ännu mer om mitt inre. Jag flirtar ofta. Jag tycker inte om att döma eller ha förutfattade meningar. Jag tänder gärna ett ljus även när jag är själv. Jag lyssnar gärna på ballader om kärlek. Jag tycker om att drömma mig bort. Jag tycker om att skapa. Jag tycker om att måla. Jag vill älska med själen. Förspel tilltalar mig ibland mer än själva sexet. Jag blir berörd ofta. En kvinnas blick kan fånga min själ men förnuftet styr och magkänslan bestämmer.”
   Ännu en kort paus. Kanske för att låta lyssnaren få reflektera över vad han säger. Kanske för att ge sig själv tid att reflektera över orden han väljer. Han fortsätter:
   ”Innebär allt det här att ha kontakt med sin så kallade kvinnliga sida? Jag tycker inte det. Visst, biologiskt sett är jag en man och du en kvinna. Och när något i vårt sätt att vara gränsar över till en viss norm andra verkar följa, så är det lätt att vilja placera personen i ett fack, i detta fall där man då sätter ’man’ visavi ’kvinna’. Jag har dock ingen kvinnlig sida. Biologiskt är jag en man. Själsligt är jag en människa. Så jag skulle vilja säga att jag har kontakt med min mänskliga sida. Jag tycker också att det är svårt att vara människa i en värld styrd av män som saknar förmågan att vara mänskliga. Och det är ännu svårare att vara människa i en värld där så många, både män och kvinnor, har sådana behov av att placera människor i fack utifrån vad som är deras norm. Vilket oftast är något de ärvt eller som samhället sålt på dem.”

Han gör en ny tankepaus, innan han fortsätter: ”Det här blev kanske lite långt... men jag hoppas att både du och lyssnarna förstår vad jag menar. Och att barn på skolgårdar inte pratar om hur flickor och pojkar är. Utan om hur vi är som människor. Ingen av oss är en sanning, vi är alla många nyanser.”
   Elma lyssnar. Inte bara på innebörden, budskapet, i orden han säger. Det är något i hans röst, i känslan och styrkan. Hon finner trygghet i den. En gammal röst, samtidigt som skrattet är ett barns. Hon känner att han till och med via radion är i rummet där hon sitter. Medan hon lyssnar går hon in på radiokanalens hemsida och betraktar några fotografier av honom. I hans blick kan hon se mannen och barnet han varit. Det finns ett djup i hans ögon. Tidlöshet. Trygghet. Lidelse. Passion. Ord som hon känner tillhör honom. Men så även sorg. En sorg hon själv lever med. En sorg som hon alltid levt med. Och så hans smittsamma skratt. Så mycket värme i det. Så äkta. Men Elma känner också att det finns något mer i allt som sagts. Något som är menat för henne, och enbart henne, att tolka. Ett dolt budskap. Till henne. Hon skakar snabbt av sig tanken.
   Vem är han? Vad har han varit med om? Varför detta patos? Varför sådan passion? frågar hon sig själv. Hon vill veta mer. Hon vill komma honom närmare. Men hur? Hur ska hon nå någon som verkar leva ett liv så olikt hennes eget? Elma stänger av datorn. Sitter sedan en lång stund i tystnad. Trots att kaffet hunnit kallna tar hon en klunk och fortsätter sedan att med sina fingrar leka med koppen. En kopp en väninna gjort till henne. ”Elma Stjernfall, sluta tvivla!” har väninnan ristat in i den. Hon minns varför och ler över omtanken: ”För att stärka din självkänsla, min vän! Annars kommer du att förbli ensam i din lilla tvåa!” hade väninnan sagt till henne när hon överlämnat den.

     En rädsla sköljer över Elma. Tänk om hennes väninna är på väg att få rätt. Hon har hunnit bli 30 år och ännu inte mött den man som hon hoppas ska fånga henne så kraftfullt att han suddar ut hennes tvivel på kärleken. Mannen som hon nästan inte längre tror att hon ska finna. Kanske är det därför hon är helt fängslad av mannen från radion. Vem är han? Frågan jagar henne, samtidigt som hennes egen historia gör sig påmind.
   Som tioåring flydde hon med sin familj från ett krigshärjat Bosnien. Sverige var slutstation för en resa hon då inte förstod, än mindre hade inflytande över. Här uppfostrades hon – med både fysiska och psykiska övergrepp – att rätta sig i ledet, hjälpa till i hemmet, vara den duktiga dottern och i mångt och mycket passa upp på övriga familjen. Olyckligt nog blev hon den som skulle ordna med det som föräldrar egentligen har ansvar för. Hon blev ett barn som flydde från ett krigshärjat land för att hamna i ett känslomässigt fängelse i ett främmande land i fred. Hennes krig tog inte slut av att hon korsat gränser. I Sverige skulle hon lära sig språket, passa väl in i samhället, skaffa en utbildning och bidra till att försörja familjen. Kraven som ställdes var höga och kärleken hon fick var aldrig villkorlös. När hon gjorde bra ifrån sig fick hon beröm och uppmuntran. När hon misslyckades blev hon bestraffad, ofta både fysiskt och psykiskt. Barnet Elma dog långt innan andra barns sommarsandaler var utslitna. Flickan Elma hann hon knappt bli innan det var dags för henne att klä sig i en vuxen kvinnas roll och ta ansvar för hushållet.
   Med åren lärde hon sig att passa in, att vara en del av allt. Hon var den duktiga dottern, den duktiga eleven, den engagerade kompisen, den duktiga studenten, den kunniga och omtänksamma kollegan. Varje dag bar hon masker och varje dag spelade hon en av alla sina roller. Hon gjorde det så bra att ingen lyckades se bakom hennes masker. Inte ens de närmaste vännerna såg hur hon led, hur hon sakta men säkert dödade det sista som fanns kvar av flickan hon en gång varit. Hur hon för att leva upp till familjens krav nästan helt förlorade sig själv.
   Regnet smattrar mot asfalten. Hundratals mil från där Elma befinner sig står Nathaniel utanför radiohuset. Ännu en intervju är avklarad. Han finner ingen glädje i dem. Konstant samma budskap. För de blinda som behöver se. För de döva som behöver höra. För dem som hör, men inte lyssnar. För dem som tittar, men inte ser. För dem som tror, men inte agerar. För dem som agerar, men gör fel. För de som visar prov på engagemang, men saknar insikt. Han känner att han just då är hård i sitt dömande.
   Tröttheten, den fysiska och den själsliga, tycks ha satt sina spår. Regnet, som nu känns in på bara skinnet, besvärar honom inte. Han minns när han i 20-årsåldern arbetade som ordningsvakt på olika krogar i staden där han då bodde. Efter varje arbetspass, hur sent på natten det än var, åkte han ut till en sjö för att där få vara under vattnet en stund. Det var hans sätt att rensa bort alla sinnesintryck av människor som han fann vilsna, förlorade, och där många kanske bar på samma längtan han själv bar på. Längtan efter att få höra hemma i ett sammanhang, efter att få komma hem. Att vara under vattnet var hans sätt att blunda och stänga av. Regnet, där han står, får honom att andas. För en stund. Korta mänskliga sekunder.
   Ett torg och mitt på det en staty av en fallen kung. En påminnelse för att hedra vad som en gång var en stormakt. Människor och träd. Bilar och byggnader. Människan i centrum, alltid människan i centrum. Och så han i ett landskap han hela sitt liv inte velat vara en del av, inte känt sig bekväm och hemma i. Så ofta han har sagt till vänner att han hatar mänskligheten, men att han älskar individen. När han ser betong vart han än vänder sig, så växer den känslan sig starkare. Samtidigt som han inte kan annat än att försöka vara en som bidrar till att mänskligheten – och alla andra 
– överlever. I sina mörka stunder vill han bara bort från allt. Och en del av dem kommer varje gång han ger en intervju eller håller i en föreläsning, där han känner att han tömmer sin själ. I samma stunder längtar han än mer efter henne. Kvinnan som kommer att beröra hans själ. Hon som ska ta sig så djupt in som bara hon kan, som bara hon är menad att göra. Han vet att hon en dag kommer att stå framför honom. Han vet att han den dagen kommer att falla och senare – som fågeln Fenix – resa sig för att aldrig falla igen. Allt han behöver göra är att fortsätta följa sitt hjärta, fortsätta följa sitt kall, fortsätta leva som han lär. Hans övertygelse om att hon finns är hans tro och naturen är hans kyrka.

Första mötet

”Go morron, sömntuta, är du vaken?” hör Elma Jenny säga i telefonen. Det är fredagsmorgon.
   ”Lite halvvaken”, svarar hon med en trött röst. ”Vad är klockan?”
   ”Klockan är dags att packa resväskan och hänga på din underbara, älskade, omtänksamma och alltid glada väninna som behöver ressällskap upp till Stockholm!”
   ”Va?! Är du galen?”
   ”Du ska med! Jag och Alexis är bjudna på middag hos en god vän. Men han kan inte, så nu vill jag att du följer med i stället. Så sätt igång och packa. Du har ju ändå semester.”
   ”Va? Nä, men vänta! Jag ka...”
   ”Jo, jag står utanför dig om tio. Det blir skitkul!”
   ”Men jag har inte ens gått upp ur sängen.”
   ”Ja, därför sa jag tio minuter. Kom igen nu!”
   ”Är det detta som kallas att inte ha egen vilja? Dum fråga, ok, jag hänger på. Vad är det för middag och vart?”
   ”Vi tar allt i bilen. Vi ska i alla fall ut till ett sommarställe i skärgården. Så ta med dig lite varma kläder. ‘Kom som du är, men snälla, ta med dig ditt hjärta och begränsa dig inte i mitt sällskap’ skrev vår vän på inbjudan. Så kom nu, du kommer älska stället och honom! Du behöver det här. Snälla, snälla, snälla.”
   ”Du är rolig! Men okej. Fan vad jag är lätt att övertala! Kan vi köpa frukost på vägen?”

   ”Du kan till och med sova hela vägen upp. Bara du följer med! Och vem vet, du kanske träffar Mr Right där!” säger hon och skrattar högt.
   ”Fjant! Men okej, we have a deal. Ses om femton.”
   ”Elma, om tio.”
   ”Ja, ja, ja ... Om fjorton.”
   Elma lägger på och sätter genast igång att leta kläder. Dagen börjar onekligen inte som hon föreställt sig. Tvättiden, som hon efter att ha fått vänta i veckor nu äntligen har, får hon offra. Så även biobesöket med ”Mr Wrong”. Hon kallar honom så därför att det är en man som är henne totalt ointressant. Men hon behöver manligt sällskap, så Mr Wrong får duga för ett biobesök. Att nu gå miste om det känns inte ens som en uppoffring. Kanske är det ödets ironi, tänker hon.
   Medan hon letar fram kläder försöker hon erinra sig när hon senast var ute i skärgården. Sommaren har gått så fort, alldeles för fort, och till råga på allt regnat bort. Och så tanken på att träffa den rätta. Den skrattar hon åt. Jag vet vem han är, bara det att jag inte är Mrs Right för honom, tänker hon en kort sekund. Så denna saknad efter honom. Elma, sluta, släpp den mannen! säger hon till sig själv. Men hon kan inte. Han finns ständigt närvarande, på något sätt har han blivit en del av henne, och det finns stunder hon skäms över det. Stunder där hon känner sig som en tonårsflicka med idolplanscher på väggarna. Även om just Elma inte hade det så. Men den här gången har hon gått in djupare, själsligt. Därför vet inte hennes bästa väninna om detta. Ingen vet. Och ingen ska heller få veta, är hennes plan.
   Men hur ska hon kunna släppa tanken på honom, hur ska hon släppa tanken, släcka hoppet, på att inte få träffa en man som i varje ord känns ”hemma”. En man där varje bild av honom får henne att stanna, som stjäl hennes andetag, som får henne att förlora 

tidsuppfattningen, får henne att förlora ännu en bit av sig själv. Hon som är känd för att vara drottningen av is, som inte släpper in någon i sitt liv, än mindre en främmande man som hon egentligen inte vet något om, är inom sig totalt förlorad till någon hon aldrig ens träffat. Hon finner sin situation komisk nog att skratta åt.
   Elma skrattar även åt att hon inte ens vet hur länge de ska vara borta. Jenny har alltid sitt sätt att övertala och Elma får knappt en syl i vädret. Plötsligt och utan förvarning har väninnan fått sin vilja igenom. Tur att hon alltid vill mitt bästa, tänker hon för sig själv.
   Men hon är glad, glad över att någon vill hennes bästa. Glad över att ha en vän som känner henne så väl, även om Elma inte vågat berätta om Nathaniel för henne. Hon är rädd att Jenny ska döma henne, skratta åt henne, än mer, hon är rädd att hon själv ska finna det sorgliga och korkade i att vara över 30 år och intresserad av en man hon aldrig träffat. Vad skulle hennes vänner säga om de visste. Att hon var galen? Att hon behövde söka hjälp? Att hon var desperat? Att hon flydde och därför sökte sig till någon hon inte kunde få? Att hon egentligen inte ville ha någon och därför var han den perfekta att låtsas vara kär i? Hon är så trött på alla förklaringar till hur kärlek ska kännas, vara, inte vara och mer därtill. Alla verkar vara experter, och ändå lika ensamma.
   ”Nio minuter. Jag visste att du skulle skynda på!”
   ”Bara för att jag är hungrig och inte hade något att äta hemma.”
   ”Ja, ja, försök att övertala mig, fröken ‘Jag-gör-alltid-som-Jenny-vill’.”
   ”Usch ja, är det så?”
   ”Alltid!”
   ”Men jag gör väl alltid som alla vill? Var ligger skillnaden när det gäller dig?”

    ”Att du har kul när du gör som jag vill!”
   Jenny säger det sista med ett skratt och Elma börjar också skratta. Men ja, Jenny har rätt. I hennes sällskap har Elma alltid roligt. I hennes sällskap har hon alltid känt sig trygg. Minnen från resor, från fester, från övernattningarna ända tillbaks i tidiga tonåren, fyller Elma med glädje och välbehag. Därför är det svårt att förstå varför hon inte vågar berätta om Nathaniel för Jenny. Innerst inne vet hon ju om att Jenny aldrig skulle döma henne. Säga ifrån, definitivt, men aldrig döma.
   Med pauser och allt ska de nu köra bil i nästan tio timmar. Kanske kommer det ge Elma tillfälle att berätta om vilken hopplös situation hon befinner sig i. Åtminstone vad det gäller obesvarad kärlek. Hon behöver bara hitta rätt vinkel in. Men hon ska ta tillfället i akt. Nu eller aldrig.
   Första timmen i bilen ägnar de åt att prata om vad som hänt sedan sist. Det har gått någon vecka sedan de senast hörde av varandra.
   ”Berätta, vem ska vi till?”
   ”Åh, vår vän... Elma, du vet att jag aldrig haft några hemligheter för dig. Eller hur?”
   ”Hmm, ska jag bli orolig när du lägger fram det på det sättet?” säger hon med en mycket fundersam blick och lyfter på ena ögonbrynet.
   ”Nej, inte alls. Inte alls! Det handlar inte om dig. Det handlar om honom, mannen vi ska till.”
   ”Är det en yxmördare?” säger hon högt och stirrar med stora ögon på sin väninna.
   ”Va?”
   ”Jag skojar. Såg en urdålig b-film igår.”
   ”Sömnlösa nätter?”

    ”Ja, fortfarande.”
   ”Du behöver en man.”
   ”Hmm ... Det tycks vara slutproducerat i mansfabriken. De flesta män jag träffar verkar vara lika vilsna som jag är.”
   ”Lustigt att du säger så dock. Han är väl rena motsatsen till en mördare. Tror att jag aldrig känt någon som värnar så mycket om livet som han. So...”
   Elma avbryter henne med en blick som om hon precis sett stålmannen flyga förbi och nu undrar om Jenny sett samma sak. ”Förlåt, men en sådan person skulle du ha berättat för mig om för länge sedan. Länge sedan! Hör du hur jag betonar ‘länge’?”
   ”Ja, jag hör dig. Och jag förstår. Men han är speciell. Både jag och Alexis har velat berätta för dig om honom länge, men vi har samtidigt lovat honom att aldrig göra det. Att inte prata om honom med andra.”
   ”Va? Är det 007? Säpo?” säger hon och bryter ut i ett högt skratt.
   ”Nej... eller ja, jag vet inte. I hans fall kan man aldrig vara säker på något. Men nej, han är en ganska ordinär man.”
   Jenny vänder sig snabbt om och ser att Elma ser totalt förvånad ut. Ett uttryck hon nog aldrig sett hos henne tidigare har fastnat i hennes ansikte. Hon förstår också att det hon har kvar att berätta inte kommer att göra saken bättre. Men hon fortsätter:
   ”Jag och Alexis lärde känna honom för några år sedan. Vi var i Palma och besökte ett café Alexis tjatat om. Du vet hur han är när han bestämmer sig för något! Han...”
   ”Är som dig!” lägger Elma snabbt till.
   ”Ja, han är som mig. Vilket som, vi var där en lång stund. Det fanns några få bord att sitta vid utanför där vi slog oss ned. Efter en stund kom en man i 30-årsåldern och satte sig vid bordet bredvid.     
   Han pratade spanska med de som arbetade på kaféet när han beställde. Så vi antog, även utifrån hans utseende, att han var spanjor. Efter en stund fick han ett samtal och började prata engelska. Så både jag och Alexis, utan att säga något till varandra, började fundera på var han egentligen kom ifrån. Vi satt kvar en timme eller så, och så gjorde även han. Så kom en kvinna, lång, blond och vacker, förbi. Såg ut som en modell eller något. Du skulle sett Alexis. Han tappade nästan hakan.”
   ”Måste även du ha gjort i så fall.”
   ”Ja, jag erkänner, hon var vacker och sensuell, till och med sexig.”
   ”Sexig? Då låter hon som någon Alexis skulle ha fastnat för...”
   ”Yeah, right! Vilket som, vi trodde att hon skulle gå förbi, men hon stannade och tittade åt vårt håll. Hon bar solglasögon och det var svårt att urskilja på vad, eller vem, hon tittade. Men så tog hon av sig dem och sa högt ‘Herregud, där är du ju’ och sedan sprang hon fram och nästan slängde sig i armarna på mannen bredvid oss. Det visade sig att han var från Sverige. Vi blev båda sjukt förvånade när han talade perfekt svenska. Ja, Alexis var inte bara förvånad, utan till och med lite avundsjuk. Men ge fan i att säga det till honom.”
   ”Jo, du, nu har jag en hållhake på dig.”
   ”Bara att lägga till alla andra då.”
   ”Så sant, jag borde börja utnyttja dem. Men fortsätt!”
   ”Ok, jo de började först att prata om ditten och datten. Samtalet utvecklades dock snabbt till något jag inte alls var beredd på, framförallt utifrån hennes stil. De började konversera om livet, om själar, om kärlek, om naturen, om tillståndet i världen. Hon frågade honom om han fortfarande kämpade med att rädda världen. Jag satt helt fast i deras samtal. Mannens röst och svar var så fängslande. Ska erkänna att hans svar påminner om dina. Du kommer nog märka det när ni träffas. Vilket som, hon ställde en fråga om staden som han inte kunde svara på. Så de vände sig mot oss och ställde frågan. Det var så allt började. För att göra en lång historia kort. På kvällen åt vi fyra middag tillsammans och sedan den dagen har vi varit goda vänner. Det är lätt att komma honom nära, men svårt att stanna där.”
   ”Jenny, jag förstår ingenting. Absolut ingenting. Nada. Nothing. Zip. Zero. Noll. I n g e n t i n g.”
   ”Jag vet Elma, jag vet.”
   ”Gör du?”
   ”Ja, för du är som min syster och vi ska inte ha hemligheter.”
   ”Exakt! Exakt så! Vad är då detta? Vi är på väg till någon som är en god vän till mina två bästa vänner och jag har inte en aning om den relationen? Du får mig att känna mig både blåögd och naiv.”
   ”Förlåt, men lyssna, du kommer att förstå. Du kommer att förstå så väl och när du träffar honom kommer du att förstå ännu mer.”
   ”Det hoppas jag, för vår skull.”
   ”Jag lovar.”
   ”Berätta mer! Jag kan inte låta bli att trots allt ändå erkänna att jag är sjukt nyfiken. Du borde bli säljare.”
   ”Ha ha ha! Rolig du är. Okej. Först vill jag säga att jag och Alexis i flera år velat berätta för dig om honom. Och han har velat träffa dig. Ja, jag erkänner att jag någon gång berättat lite om dig. Men han reser mycket, är ständigt upptagen och det kan gå månader innan vi ens hinner säga hej till varandra. Så tyvärr, åren har gått fort. För fort, kan nu tyckas. Men vi har verkligen velat berätta för dig om honom. Så vad finns det då att säga? Han är runt 40 år. Ser ung ut. Manlig, men med en pojkes blick. En mycket lugn och kärleksfull man. Singel efter att ha avslutat ett långt förhållande med en kvinna. Han älskar naturen. Driver eget bolag och föreläser mycket i och utanför Sverige. Han har latinskt påbrå. Er historia påminner delvis om varandras. Ni påminner mycket om varandra, ska jag kanske säga. Skillnaden ligger i att han knappast haft en mamma och en pappa. Det han har berättat, och han är återhållsam med sin historia, är att han tidigt klippte känslomässigt med sina föräldrar. Han fick också utstå mycket fysiskt och psykiskt våld som barn.”
   ”Låter knappast som 007. Where’s the catch?”
   ”Jo, anledningen att vi inte berättat är att han bett oss att inte göra det. Han är en offentlig person. Och mycket mån om sin integritet. Mer än dig. Hur fan man nu kan vara det?”
   ”Låter som en klok man.”
   ”Mycket klok. Åh, jag vill så gärna så gärna att vi ska vara framme! Du har aldrig nämnt hans namn, så jag utgår ifrån att du inte vet vem han är.”
   ”Vad heter han?”
   ”Det får du fråga honom om.”
   ”Kom igen nu. ”
   ”Nej, du får fråga honom. Det har vi lovat.”
   ”Va? Nä, nu får du vända bilen. Han låter ju helt wacko.”
   ”Nej, nej, nej, lita på mig!”
   ”Hmm, då vill jag ha något för det.”
   ”Va?”
   ”Ja, du hörde, jag vill ha något för att lita så här mycket på dig.”
   ”Okej, det är inte mer än rätt. Name your price!”
   ”My price is... den där blåa blusen du köpte i London!”
   ”Aldrig i Jesus att du får den!”

    ”Jaså, det säger du. Alltså i en nödsituation finns ...”
   ”Nej, aldrig! Inte den.”
   ”Ok då, då vill jag ha en natt med Alexis! Kom igen, jag är
desperat.”
   De brister båda ut i ett högt skratt som förmodligen skulle hörts på långa vägar om de suttit utomhus. I Jennys bil blir det ett eko som snabbt dör ut. De delar samma humor och Elma vet väl vilka knappar hon ska trycka på. Just nu var det rätt knapp hon tryckte på för att få Jenny i obalans.
   ”Okej, om jag får två med din lillebror!” kontrar Jenny med när skrattet börjar ebba ut, vilket leder till ett ännu större skrattanfall. Elma finner sig snabbt. ”Du är hans våta dröm! Stora systerns bästa väninna!”
   En stund senare sitter Elma tyst och betraktar landskapet de passerar. Hon börjar än en gång att tänka på Nathaniel. Hon leker med tanken att det är honom de är på väg till. Det Jenny berättar låter så bekant. En omöjlighet, vet hon mycket väl, men ändå en tanke som delvis tilltalar henne, delvis skrämmer vettet ur henne.
   Sjön är stilla och vädret tilltalande för en middag med vänner. Nathaniel har suttit ett par timmar vid bryggan och njutit av de tidiga höstdofterna, av det milda vädret och av en kopp ekologiskt kaffe. Innan klockan ens hunnit bli fem på morgonen har han varit uppe och, som han uttryckte det för grannen som nyfiket undrade om vad han gjorde uppe så tidigt, ”väckt tuppen!”. Nu sitter han klädd i en tjock stickad polotröja och ett par slitna svarta jeans och njuter av vädret. Även om sommaren varit regnig i Sverige har han varit på resande fot i Europa och upplevt en rekordsommar vad gäller höga temperaturer. Något han inte helt uppskattat. ”Allt över 29 grader är en pina för mig.” brukar han säga till vänner när han vill ha något att klaga på.

    Han har äntligen funnit lite ro igen efter en intensiv period med alldeles för mycket att göra, alldeles för många som jagat och för lite tid att bara vara. Om några veckor ska han in i en ny intensiv period och därför bejakar han dessa lugna stunder än mer.
   Det finns inte mycket för honom att göra inför kvällen. Huset är städat och resten ska alla hjälpas åt med. Täcken och kuddar till de som vill övernatta – vilket han räknar med att alla vill – ligger framme. Lite tråkigt att inte Alexis kunde komma, men samtidigt spännande att se vem Jenny släpar med sig, tänker han. Han räknar med att det kommer att vara någon som han också fattar tycke för. Nyfiken är Nathaniel sällan, men han ser ändå fram emot att se vem de valt. Han tycker mycket om Jenny och Alexis och är tacksam över att kunna vara sig själv i deras sällskap. Priset för att vara offentlig, även om han lyckats med konststycket att behålla sin integritet, känns ibland högt. Kanske för högt. Men han är nära sitt mål, han ska hålla ut. Ett mål ingen av de som kommer att dyka upp senare under dagen, de han kallar för sina närmaste vänner, känner till. Ingen vet om varför han gör allt han gör. Deras sanning är inte en lögn, men de har aldrig fått hela sanningen, bara fragment av den. Nathaniels planer för framtiden känner enbart han själv till.
   ”Har du sett att svalorna är på gång att dra vidare?” Grannens röst får Nathaniel att vakna till från dagdrömmarna.
   ”God morgon på dig med, Hasse. Ja, snart så. Jag kommer att sakna dem.”
   ”Ja, god morgon. Jag förstår det. Jag själv ska snart stänga stugan för i år. Pissommar! Lika bra att sälja vraket.”
   ”Det sa du förra året också, Hasse. Bara det att du inte äger det, om jag inte misstar mig.”
   ”Nä, det är sant. Men det är gratis att klaga och beklaga sig. Du borde testa det ibland!”

    ”Jo, jag borde kanske det. Bara jag hittar något att klaga på så lovar jag att höra av mig! Pissiga grannar som tar ner träden kanske? Eller skjuter ihjäl rovdjuren.”
   ”Aj då, ja, så du är fortfarande lite irriterad över att man tog ner några träd på allmänningarna.”
   ”Några? De skövlade! Men ja, det stör mig rejält. Du vet ju hur jag är.”
   ”Ja, jag vet det. Även om jag själv tagit ner massor. Men det var före du flyttade hit. Om det gör dig glad så ska du veta att jag håller med dig.”
   ”Det är inte en tröst, Hasse. Det är inte en tröst. Men jag uppskattar omtanken. Från det ena viktiga till det andra, hur har du det med kvinnorna?”
   Hasse skrattar högt. ”Ja, det var ett mycket bättre ämne! Jo, tack. Man är ju ungkarl än.”
   ”Ja, 72 år är väl ingen ålder på en man. Inte nu när Viagra kan köpas med mängdrabatt! Som en turbo på en gammal Amazon, eller hur är det de brukar säga?”
   ”Vänta du gosse, du kommer också att trilla dit.”
   ”Jag gillar ju kvinnor. Men allvarligt, när den slocknar, borde man låta den vara släckt.”
   ”Så du är emot den tekniska utvecklingen? Bakåtsträvare.”
   ”Ibland tror jag mig vara det. Men jag unnar dig dina kärleksstunder. Fredagarna på ön kommer aldrig bli sig lika den dagen du är borta.”
   ”Alldeles korrekt, gosse. Märk mina ord. Nej, nu måste jag sova en stund sen drar jag in till stan över helgen.”
   ”Men i så fall, får jag låna huset närmaste två dagarna? Har gäster ikväll och några lär vilja sova över.”

    ”Ja, du vet var nyckeln är. Men du vet kravet, bara kvinnor i min säng.”
   ”Lovar, Hasse.”
   ”Adios amigo.”
   ”Adios.”
   Svalorna gör sig verkligen redo för att dra vidare, tänker Nathaniel för sig själv, och lägger sig ner på bryggan för att betrakta dem. Så många dagar han legat här ensam och betraktat livet. Längtan efter att ha någon bredvid sig att dela sådant med är stark i honom. Bland vänner finner han viss glädje, men aldrig tillräckligt med närhet för att känna sig hel. Alla klyschor om att hitta sig själv först innan den rätta dyker upp är han less på. ”Facebookcitat” kallar han klyschorna för. Han vet väl vem han är, vad han vill och varför. Han har inte vikt från stigen han började vandra på som barn. Trots allt han sett och upplevt i form av sorg och smärta håller han fast vid sin övertygelse. Men på senare tid har en mörk känsla sköljt över honom. Den om att han aldrig kommer att hitta henne, hitta den enda han är menad att vara med. Finns hon ens? Är hon en dröm? Inbillning? En dum längtan därför att han aldrig är nöjd? Frågor han inte kan svara på, och inte heller vill ha svar på.
   Medan han betraktar svalorna dyker en mörk skugga upp. Havsörnen flyger förbi. Nathaniel ser det som ett tecken. ”Just nu, just i dag, dyker du upp, min vän.” säger han tyst för sig själv. ”Vad vill du nu säga mig? Vad är på gång?” Hans tankar avbryts av att mobilen i hans ficka ringer.
   ”Hej vännen!” säger han när han ser vem det är.
   ”Hej, det är jag! Vi körde lite fel, så vi blir cirka en timme sena.”
   ”En timme? Men hur lyckas man köra så pass fel?”
   ”Fråga inte. Det är en lång historia. Jag råkade säga fel till Elma.”
   ”Till vem?”
   ”Elma... Förlåt, min vän i Malmö som jag har berättat för dig om. Det kan du inte ha glömt? Eller jo, det är klart att du har. Vilket som, med tanke på hur du är med namn... Hon heter Elma och är den som ersätter Alexis. Du kommer att gilla henne.”
   ”Det tror jag säkert, Jenny. Elma är varmt välkommen. Men du, var är ni nu?”
   ”Vi har åkt förbi Södertälje. Vi är hos dig cirka 18. Sorry.”
   ”Ingen fara. Du vet att de flesta lär komma sent ändå. Är det du som kör?”
   ”Ja, jag kör. Varför?”
   ”Får jag prata med din vän?”
   ”Ja, självklart.” svarar hon och ger Elma telefonen. Elma tittar förvånat på Jenny och undrar, utan att säga något, varför hon har fått telefonen.
   ”Han vill prata med dig.”
   ”Elma.”
   ”Hej Elma. Jag är Jennys vän och också värd ikväll. Jag vill bara hälsa dig välkommen ut till ’Lá Misär’.”
   ”Tack, det ska bli jättetrevligt! Men... ’Lá Misär’?”
   ”Förlåt, jag utgick ifrån att Jenny berättat. Det är vad jag döpt mitt hus till. Det var fallfärdigt när jag köpte det för cirka tio år sedan. I bättre skick nu men återstår massor att göra. Därav namnet. Vilket som, du är varmt välkommen!”
   ”Tack. Får jag vara lite oförskämd och fråga vad du heter?”
   ”Nej, så oförskämd får du inte vara”, säger han med ett lätt skratt. ”Har inte Jenny sagt det?”
   ”Nej, hon är tyst som en mussla. Som om det är en spion vi ska hem till.”

    ”Jag uppskattar hennes omtanke och jag hoppas att du inte dömer henne på grund av mig. Det blir nästan fjantigt alltihop, men vi gör så här: Om du inte kan mitt namn när du ser mig, kommer jag att bli överlycklig. Och om du kan det, kommer jag att bli... något.”
   ”Okej, men om jag kan ditt namn och låtsas att jag inte kan det?”
   ”Så kommer jag att se det i dina ögon.”
   ”Och om jag bär solglasögon?”
   Jenny tittar snabbt på Elma och undrar vad hon håller på med. Nathaniel, som ligger kvar på bryggan, känner å sin sida något som attraherar honom i rösten och i hennes sätt.
   ”Då får jag väl be dig ta av dig dem.”
   ”Om jag vägrar?”
   ”Så är du oförskämd och Jenny får köra hem dig. Men du är inte sådan.”
   ”Vi kan ju vända nu... om du vill.”
   Nathaniel gillar vanligtvis inte sådana lekar. Och är därför nära att säga ”hej då”. Men nu sitter Jenny bredvid. Och han känner att Elma testar honom. Så han ändrar strategi.
   ”Elma, lyssna, du är varmt välkommen, med eller utan dina glasögon. Mitt namn är Sebastian.”
   ”Hej Sebastian, mitt namn är Elma. Tack för att jag får komma hem till dig.”
   ”Tack för att du ville följa med. Sover ni över?”
   ”Törs vi?”
   ”Ja, du kan få sova i min säng.”
   ”Då så, vilket generöst erbjudande. Tack.”
   ”Det är det bästa jag har. Och du får hela för dig själv.”
   ”Så du menar att jag inte får sova bredvid värden?”

    ”Jo, om du vill när du väl är här. Jag tänker sova utomhus inatt. Det kommer att vara stjärnklart och jag tycker om att sova under bar himmel. Stjärnhimmeln är jättevacker här ute!”
   Elma blir tyst. Mycket tyst. Hon förstår nu Jenny lite bättre. Och känner att hon kanske gått för hårt framåt. Så hon ändrar strategi. Hon ändrar tonläge, blir mjukare och försiktigare. Väljer orden med större omsorg. Hon känner igen rösten men kan inte helt placera den. Att Jenny sitter bredvid har hon glömt.
   ”Sebastian, att få göra det låter som en dröm. Finns det plats för fler?
   ”När man sover utomhus finns det alltid plats för fler. Men jag tror att det bara blir jag. Kvällarna börjar bli lite kyliga och det kan blåsa kallt från sjön.”
   ”Jag sover gärna ute.”
   ”Då blir vi två, om du vill. Men det finns sängplats till alla. Du får känna efter när ni är här.”
   ”Tack. Ser jättemycket fram emot att ses.” avslutar hon med. Hon känner att hon verkligen menar det, men vet inte varför.
   ”Detsamma, Elma. Och du, med risk för att låta flummig, fortsätt vara dig själv när du är här. Jag skulle uppskatta det. Begränsa dig inte.”
   ”Jag kan bara vara mig själv.”
   ”Perfekt. Alldeles perfekt. Ses om en stund.”
   Havsörnen fortsätter sväva ovanför honom. Nathaniel blundar och vilar. Det här är hans sätt att meditera, att finnas och att bara vara. Hemma i en miljö han fullständigt älskar. En plats som är en del av den framtid han ser framför sig, om han bara håller ut, om han bara kämpar på och inte ger upp. Sjöfåglarna på avstånd underhåller hans sinnen. De är också på väg. Allt förändras, allt slutar och börjar om, så var befinner jag mig på livets gång, undrar han.

    Jenny sitter tyst och försöker se framför sig hur de närmaste dagarna kommer att bli. Hon vet väl att Nathaniel och Elma har mycket gemensamt. Mer än hon nog ens kan föreställa sig. Två trasiga själar som så mycket längtar hem, som så mycket värnar om denna värld. Kanske mer än många andra, kanske på ett djupare plan. Hon vet också hur mycket sorg de bär på, hur de kämpar med sig själva för att passa in, för att vara en del av en värld ingen av dem ser med samma ögon som de flesta andra ser med. Att hon inte vet allt om Elma har hon länge förstått. Att Elma har hemligheter om män för henne är hon medveten om. Men också att Elma aldrig skulle mena något illa. Tilliten är bergfast. Den kan inte rubbas, även om någon av dem råkar trampa snett och skada den andre.
   ”Intressant...”
   ”Vad, Elma?”
   ”Sebastians röst.”
   ”Hur menar du?”
   ”Han ljög om sitt namn. Och det är lugnt du behöver inte säga det. Han sa det.”
   ”Gjorde han? Nu förstår jag inte. Sa han sitt riktiga namn?”
   ”Nej, men när han sa ‘Sebastian’ var det som han visste hur han skulle låta för att jag skulle höra att det inte var sant. Jag kan inte förklara det. Så skumt. Men det lät exakt så, exakt i den sekunden, som om han kände att vi hade något gemensamt. Kolla. Jag ryser bara jag tänker på det!” säger hon och visar Jenny gåshuden på hennes arm.
   Jenny säger inget. Hon ler och blir inombords varm av tanken. Hon tänker tillbaks på allt han berättat för henne. Om mening, om hur händelser är länkade till varandra, om sanning och om att vi i varje händelse behöver vara öppna för saker vi vanligtvis inte ser. Att naturen är levande och vi är de döda, om vi inte stannar upp och försöker vara i stunden. Nu är detta en sådan stund, en där hon behöver stanna, andas, betrakta och bara vara.
   ”Elma, ska vi stanna och ta en fika?”
   ”Gärna. Jag behöver sträcka på benen. Känner mig ... konstig.”
   ”Känner du dig sjuk?”
   ”Nej, tvärtom. Känner mig hel. Aldrig känt mig så här. Tror att denna resa kommer göra mig gott. Även om det är för några få dagar. Men du vet hur jag är, till och med en minut har betydelse in i evigheten.”
   ”Ja, din obotliga romantiker. Jag vet hur du är. Gud vad jag önskar att jag ibland var mer som du i ditt sätt att betrakta livet. Att vara här och nu. Det är så vackert och jag har beundrat dig för det ända sedan vi lärde känna varandra.”
   ”Utan dig hade jag inte lyckats vara så här. Du har varit min stöttepelare i alla år. När jag kippat efter luft, som en liten valunge på djupt vatten, har du varit där och stöttat mig. Pushat mig upp ovanför vattenytan. Så många gånger du varit mina ögon när jag velat blunda för världen omkring mig. Så många gånger du varit den axeln jag gråtit mot. Vore du en man...”
   ”Ha ha ha. Gud förbjude att jag vore det! Jag skulle aldrig stå ut att varje dag höra dig skrika: ‘Akta myran!’, ’Rör inte spindeln!’, ’Trampa inte på blomman!’. Jag skulle bli tokig! Även om jag vet att du har rätt och jag lärt mig massor av din omtanke.”
   ”Jag har lärt mig massor vad gäller sex tack vare dig.”
   Jenny gapskrattar.
   ”Tjena!! Vad då? Att undvika alla med något som hänger mellan benen?”
   ”Typ.”
   ”Inte undra på att du är desperat.” 

    ”Typ.”

Knack på dörren. Första gästerna som anländer, Pierre, Karin och hunden Rambo, är som alltid i tid. Nathaniel bryr sig inte om att hälsa på hunden. I hans värld hälsar man alltid på ledarna först. Även om hunden Rambo är flockledaren i denna lilla flock på tre. Men i Nathaniels värld ska hunden vara så fri som möjligt, och för att kunna vara det behöver den starka ledare. Att hälsa på hunden först vore för honom att göra den en björntjänst. Människorna är alltid ledarna. Hur bra eller dåliga de än må vara.
   ”Rambo, min vän, vad har du för lösaktigt folk med dig?” säger han när han väl nonchalerat hunden en stund och den tycks blivit ointresserad av honom. Rambo är snabb med att springa tillbaks till Nathaniel och där vifta med hela sin kropp. En fransk bulldog som inte gör större väsen av sig och inte heller har någon svans att visa sina känslor med.
   Efter att ha hälsat på hunden vänder sig Nathaniel om för att säga till Pierre och Karin att regeln om att hundar inte får vara kopplade på hans tomt fortfarande gäller. Så länge ingen hund jagar ekorrarna som bor ovanför garagets vind och då och då besöker altanen för att leta mat.
   ”Ser att the-house-rules är beständiga, bara din frisyr som ändras. Var inte du korthårig sist vi sågs?” undrar Pierre.
   ”Jo, men du vet hur det är. Gräsklipparen har varit trasig hela sommaren.”
   ”Stilig är du!” slänger Karin in och ger Nathaniel en puss på kinden.
   ”Du ser, Pierre! Jag och Karin, we got a thing going on.”
   ”Hmm, det skulle vara du då. Hon brukar säga ditt namn om nätterna.”

    ”Det gör jag inte alls! Inte när du är hemma i alla fall”, säger Karin med en blick som får männen att skratta. Sedan går de alla tre ut till altanen för att njuta av utsikten.
   Nästa par som dyker upp är Leo och Yasmine. De har dagen innan landat i Sverige efter en resa i Sydkorea. Trötta men glada över att de nu har några dagar att se fram emot med mycket skratt, god mat, gott vin och vänners sällskap. Båda hälsar varmt på vännerna och ber sedan om att få ta en tupplur nere i sjöstugan innan de övriga kommer.
   ”Ni vet att vi alltid undrar vad ni gör därnere”, slänger Pierre in.
   ”Han undrar... Jag har ju de inspelade filmerna från övervakningskameran, så jag vet. Allvarligt Leo, vill du ha några bra tips så har jag Hasse i huset bredvid som är en äkta Don Juan!” är Nathaniel snabb med att inflika.
   ”De är bara avundsjuka, min älskade”, säger Yasmine och tar tag i Leos arm för att gå grusgången ned till sjöstugan.
   ”Turturduvor. Ni är utrotningshotade. Därför värnar jag så mycket om er.”
   ”Nathaniel, du värnar om alla.”
   ”Förvisso, men mer om er. Lovar att stänga av inspelningen.”
   ”Är det allvar? Har du kameror där?” frågar Pierre nyfiket.
   ”Självklart inte. Och det vet de om. Tror jag åtminstone att de gör. Men ibland har jag undrat.”
   ”Man tror att man känner någon.”
   ”Hmm... Du, havsörnen var förbi idag.”
   ”Havsörn? Är det som typ glassbilen?”
   ”Skärp dig, fjant.”
   ”Skojar med dig. Så, min kära naturälskande vän, vad sa havsörnen till Herr Laporte?”

    ”Att den långa mannen som skulle komma borde få äta rester. Måste ha menat dig.”
   ”Skjut pippin, tycker jag!”
   ”Visst.”
   ”Skärp dig nu Pierre, du drunknar om du ger dig ut på djupt vatten med Nathaniel”, lägger Karin snabbt in för att stoppa sin make från att fortsätta leka med vad hon anser vara eld.
   ”Karin, jag ser att det är du som har pli på dina två hundar. Verkar som om husreglerna hos er också är oförändrade”, kommenterar Nathaniel samtidigt som han smeker Pierres axel som ett tecken på deras vänskap.
   Ny knackning på dörren. Nu har Rambo intagit position och fungerar som en dörrklocka. Nästa att anlända är Nelson. Som övriga gäster är även han närmare 40 år. Han är filosofen i sällskapet, men även lite av clownen. En mycket påläst man, anser Nathaniel. Deras värderingar skiljer sig en del åt. Eller snarare idén om vilken väg människan behöver gå för att skapa en bättre värld. Han är också den som alltid vill trycka till lite extra på Nathaniel. Har alltid en fråga, en kommentar eller dylikt, för att försöka få honom i obalans. Alltid ett ifrågasättande. Nathaniel tycker om Nelson och mycket är för att han samtidigt är snabb med att be om ursäkt för sina övertramp, har lätt för att tänka om ifall hans åsikt inte håller och ständigt jobbar med att bli en bättre människa. En vacker man som Nathaniel har svårt att förstå hur han kan leva ensam. Kvinnornas favorit, enligt honom själv, men ändå ensam. Å andra sidan, de har inte känt varandra i mer än fem år och Nathaniel håller det öppet att Nelson kanske har någon som han bara inte vill berätta om.
   ”Allt väl, min vän?”
   ”Tack, ‘Niel’. Bara bra. Själv då?” svarar Nelson och ger honom samtidigt en av sina varma kramar.

    Nelson är den enda som säger Niel till honom. Som ett tecken på vänskap och trygghet.
   ”Vi har mycket att prata om. Sparar svaret tills senare ikväll, om det är ok.”
   ”Bra, det tycker jag. Husreglerna är väl samma som sist?”
   ”Samma som alltid.”
   ”Perfekt. Då tar jag för mig av ditt hem.”
   ”Mitt hem är ditt hem.”
   Nathaniel står kvar i hallen och flyttar undan skor och annat. Elma och Jenny är de enda som ännu inte hunnit anlända. Då och då slänger han ett öga ut mot vännerna som kramas och skrattar ute på altanen. Vackra och varma människor, tänker han. De ser lyckliga ut och det värmer hans själ att se deras leenden. Leo och Yasmine har hunnit sova en halvtimme och är också där.
   Så hör han en bil köra ned på uppfarten. När han tittar ut ser han bakdelen av Jennys Audi. Han bestämmer sig för att stå kvar och hälsa dem välkomna. Rambo är inte av samma åsikt. Han springer till bilen och hälsar på sitt hundsätt.
   Nathaniel hör skratt och röster men ser inga människor. Han hör en kvinnoröst säga ”Men himmel vad vackert! Här vill jag stanna.” Och Jenny som svarar: ”Då får du gifta dig med värden.”
   De båda kvinnorna plockar ut matkassar och annan packning ur bilen innan de går längs trädäcket mot entrédörren. Nathaniel står i denna stund och tittar ut mot altanen där alla skrattar högt åt ett av Nelsons skämt. När han vänder sig om ser han Jenny komma gåendes mot honom. Hon släpper kassarna, ler sitt varmaste leende, sträcker ut armarna och ropar högt: ”Vad jag har saknat dig!”.
   Nathaniel går fram och ger henne en varm kram och en puss på kinden. Stående i varandras armar möter han Elmas blick. Han ler mot henne. Hon ler vänligt tillbaks.

    Elmas värld faller ihop. Hans varma leende känns som ett slag mot hennes solarplexus. Som om hon ska falla ihop i fosterställning. Hennes själ gråter och hjärtat är i ett kaos. Men ansiktet avslöjar inget. Inte en känsla, inte en min annat än vad alla förväntar sig av en främling som träffar en främling. Ett varmt leende.
   När Jenny och Nathaniel kramats klart vänder sig båda om mot Elma.
   ”Elma detta ä...”
   ”Sebastian, var det väl?”
   ”Nja, nej, ledsen för det. Nathaniel Laporte heter jag.”
   ”Jaså? Elma Stjernfall heter jag. Det är mitt riktiga namn”, säger hon och ler mot honom.
   ”Skönt att en av oss är ärlig”, säger han med ett leende som också är en ursäkt. ”Ingen början jag är stolt över. Hoppas dock att min gästfrihet och utsikten kan ge mig lite pluspoäng. Så välkommen! Känn dig som hemma här. Jag menar verkligen det.”
   ”Tack. Jag ser att du menar det. Vad fint du bor.”
   ”Tack. Du kommer dock att märka att det finns mycket kvar att göra på huset. Men utsikten går inte att ändra på.”
   Jenny ger sin väninna en lätt knuff.
   ”Jag lämnar er i fred. Nathaniel, vi är båda skyldiga Elma en ursäkt. Jag även en blus. Så var så snäll som bara du kan. Jag tror inte att Elma känner till dig sedan tidigare. Bara det är ju magi.”
   ”Är det så?” frågar han Elma sedan Jenny gått bort till de andra.
   ”Så, vad då?”
   ”Att du inte känner till mig sedan tidigare?”
   ”Nej, jag gör ju inte det”, svarar hon snabbt med en vänlig blick.

    Nathaniel blir tyst. Betraktar Elma. Och ler en aning. Elma förstår vad leendet betyder. Att han är den första mannen som ser igenom hennes sätt att ljuga.
   ”Det är okej. Jag förstår dig”, säger han.
   ”Tänk om du inte gör det”, svarar hon kort.
   Kylan i rösten, hennes sorg och smärta i blicken, får Nathaniel att tveka på sig själv. Hon har rätt, han förstår inte. Han ser en sanning men inte den andra. Han såg lögnen, men inte syftet bakom. En ovanlig känsla väcks i honom. En liten gnista tänds trots ett liv av regn. Han bestämmer sig för att skydda den, för att hålla den vid liv. Varför vet han inte.
   De står kvar. Ingen säger något. Elma vill säga något, hon vill säga massor. Men förblir tyst.
   ”Niel, ska du inte presentera skönheten för din gode och vackre vän?” hör han Nelson säga högt.
   ”Ja, jag tänkte det, men han är inte här än”, svarar Nathaniel snabbt utan att vända sig om. Fortfarande fast i Elmas ögon. Både han och Elma ler mot varandra.
   ”Elma, Nelson, ni får presentera er för varandra så drar jag igång grillen”, säger han till båda och går sedan in i huset. Elma och Nelson blir kvar utanför. Han sätter genast igång att dra sina skämt, om allt mellan himmel och jord. Framförallt om Nathaniel.
   ”Du vet väl att han är offentlig? Det betyder att du som kvinna får slåss med tusen andra om honom. Och vem orkar det? Sen är han token som till och med räddar mygg under en middag. Och vem orkar det? Och att halva sjön inte syns är därför att träden på tomten betyder mer än hans vänner. Det är sant. Vilken kvinna orkar med en sådan man? Därför är han singel.”
   ”Är du singel?”
   ”Ja ... nej ... ja mellan två förhållanden, om vi säger så.” 

    ”Den du inte fick och den du drömmer om?”
   ”Syns det så tydligt?”
   ”Hmm... Lite desperation, anar jag”, säger hon med ett varmt leende och en blink och låter Nelson känna av sin egen medicin.
   ”Du, kvinna, detta kommer bli en mycket lång och trevlig kväll. Det törs jag lova.”
   ”Det hoppas jag. Finns det ett ’damernas rum’ där jag kan få snygga till mig?”
   Nelson följer med Elma in och visar henne badrummet. Sedan går han tillbaks till övriga gänget. Nathaniel betraktar honom och säger snabbt:
   ”Oj, oj, oj, Nelson, har du mött din överman, eller ja, överkvinna?”
   ”Jenny, du kunde ha förvarnat mig!”
   ”Om Elma? Henne ska du passa dig för. Hon hugger om du blottar dig.”
   ”Låter som Nathaniel”, säger Pierre.
   ”Nu är jag nyfiken”, lägger Karin in och Yasmine håller med.
   ”Elma är min bästa barndomsvän. Men ni vet ju hur Nathaniel är med sin integritet. Så jag har bara inte haft tillfälle att berätta om vår vänskap.”
   ”Aj då! Er bilresa hit måste varit givande och händelserik. Cat-fight?” undrar Leo.
   ”Skärp dig, Åsa-Nisse! Ja, det var kluvna känslor. Jag har aldrig ljugit för Elma. Men hon förstod. Och hon känner dessbättre inte till Nathaniel.”
   Nathaniel är tyst. Han står nu och gör iordning grillen och låtsas inte höra samtalet. Men som alltid lyssnar han på alla ord och betraktar varje rörelse. Elma kommer ut efter en stund och alla vänder sig mot henne. Karin och Yasmine är snabba med att gå fram och bjuda in henne i sällskapet. Killarna står kvar på avstånd och betraktar hennes utseende och stil. Efter en hel del artighetsfraser bestämmer sällskapet att ansvaret för middagen ska delas på tre grupper. Klockan har precis hunnit passera sex på eftermiddagen och de räknar med att äta middag kring åttasnåret. Nathaniel frågar om vännerna först vill ta ett glas vin nere vid bryggan. Samtliga, inklusive Rambo, rör sig ner mot den.
   Några timmar senare har de hunnit avverka vin, matlagning och middag. Skratten, högljudda och långa, har varit många. De djupa och filosofiska diskussionerna likaså, men även det lätta och obetydliga samtalet på tu man hand. Var och en gör sin röst hörd. Alla har något att berätta om månaderna som passerat sedan de senast njutit av varandras sällskap. Elma är med i samtalen och känner sig hemma i övrigas sällskap. Nathaniel är ovanligt tyst, även om han då och då får frågor som han, som alltid, tar sig tid att svara på. Noga och väl. Men tystnaden mellan honom och Elma är total. När middagen väl intagits hjälps båda åt att plocka undan.
   Solen börjar sakta gå ner för dagen och Nathaniel tänder braskaminen närmast matplatsen. Sedan går han ensam ned till bryggan för att sitta där en stund. När någon frågar efter honom svarar övriga samstämmigt: ”Gissa!”. Jenny tittar på Elma som verkar nyfiken på vart han tagit vägen och förklarar för henne att Nathaniel då och då försvinner, framförallt direkt efter middagarna, en kort stund. Och att det alltid är till bryggan han går. Så även denna gång.
   Elma tittar ut och ser honom sitta där, ensam. Hon står länge och betraktar honom. Efter en stund går hon ut till altanen och sätter sig på trappan. Det är inte den magiska solnedgången hon njuter av, det är att få se honom. Att få vara så nära honom. Ändå känns han så långt bort. Längre än hon någonsin tidigare känt, fast hon nu till och med är i hans hem. Bara det hade tidigare varit en utopi. Elma märker inte att Jenny står en bit bakom och fotar henne och Nathaniel. Både har ryggarna vända mot henne. Hon betraktar fotot hon just tagit och håller igen med att skrika ut vad hon tror sig ha sett hos sina två vänner. Hon bestämmer sig för att inte visa fotot för de andra.
   När Nathaniel går tillbaks till huset går han sakta förbi de närmaste träden som finns längs grusgången. Med sin ena hand smeker han några av grenarna och känner på bladen. Elma ser det och blir varm inombords av gesten. Varm av omtanken han visar sina vänner träden. När han närmar sig altanen sitter hon tyst och tittar ut mot sjön. Han vill säga henne något när han går förbi henne, men låter bli. Hon känner likadant, men låter också bli. Allt de gör är att le mot varandra. Från insidan av huset betraktar Jenny dem båda. Olyckliga själar, vad det tar emot att närma er vandra. Så ovana att vara nära sin andra halva, sin tvillingsjäl. Ser ni inte att ni är gjorda för varann, tänker hon för sig själv. Tystnaden som de närmaste månaderna ska bli Elma och Nathaniels melodi, och delvis en sorglig melankoli, börjar att spelas. En tystnad som bara de ska bli varse om.
   Fortfarande har inte solen gått ned när alla sätter sig vid köksbordet och diskuterar livet i allmänhet och kärlek i synnerhet. Nelson, som väntat länge på att få igång Nathaniel, tar tillfället i akt:
   ”Niel, för tusende gången, är det inte dags att ta ner några av träden? Du dödar ju hela utsikten. Solnedgången är säkert fantastisk, men vi kan knappt se den på grund av alla träd. Jag kan hjälpa dig. Och så höjer du värdet på huset. Håller du inte med? Är det inte dags att sluta vara en sådan trädkramare?”
   Nathaniel, som fram till den stunden suttit i ganska djupa tankar och som då och då, när hon inte sett det, betraktat Elma, vänder sig mot Nelson som sitter på samma sida av bordet, två stolar längre bort. Han hänger lite snett på stolen och har den högra armbågen på bordet samtidigt som han låter några av den högra handens fingrar leka lätt med sitt skägg. Alla – även Elma – väntar ivrigt på att Nathaniel ska svara. Alla – utom Elma – har väntat hela kvällen på detta. Så även Nelson. Nathaniel vet det och tar sig därför tid att svara. Men precis när han ska till att prata avbryts han av Elma.
   ”Förlåt! Snälla Nathaniel, får jag vara oförskämd och säga en sak i ämnet?” säger hon och ber även övriga om ursäkt för att hon lägger sig i. Hon frågar sig själv om varför hon just lagt sig i. Att avbryta är inget hon känner igen hos sig själv.
   Till och med tystnaden blir tyst. Så är i alla fall känslan i rummet när vännerna nu väntar på att Nathaniel ska ge Elma ett svar. Hon sitter snett emot honom och söker nu hans bekräftelse för att få prata i stället för honom. Han nickar och med en lätt gest, som för att säga ”varsågod”, ger han henne sitt godkännande. Som i en gammal rysare, en där publiken fått vänta länge nog på att någon ska hoppa fram ur mörkret, stiger spänningen runt bordet rejält. Framförallt då detta är ett ämne som alla vet att Nathaniel gärna diskuterar, så även Elma utifrån de intervjuer hon hört, och där de sedan tidigare middagar är inställda på att få lyssna på en lång monolog. Nu har Elma tagit ifrån dem den möjligheten.
   Hon samlar mod, försöker finna de rätta orden att använda sig av för att inte förolämpa värden och samtidigt undvika att göra bort sig inför alla andra. Till skillnad från honom är hon inte van att tycka till. Det betyder dock inte att hon inte är påläst, att hon inte har värderingar och en åsikt. Men i hennes värld har hon fått lära sig att rätta in sig i ledet. Något hon gjort väldigt bra. Han är tvärtom. Att vara tyst när det handlar om omtanke för naturen, ligger inte i hans linje. Han tar gärna striderna.

    ”Med risk för att göra bort mig, för att kanske aldrig få möjlighet at...”
   ”Elma, förlåt att jag avbryter dig”, lägger sig Nathaniel i. ”Men du är i mitt hem, här behöver du aldrig be om ursäkt för att du tycker till. Du är bland vänner, och som min, som vår, gäst, så länge du visar andra respekt, behöver du aldrig be om ursäkt. Du ska veta att det finns några andra här som borde. Jag säger inget namn för att inte Karin ska behöva skämmas över någon hon känner väl.” säger han och ger samtidigt en liten passning till Pierre.
   Alla runt bordet skrattar, så även Elma. Nathaniels kommentar, att han avbröt henne, tog bort hennes oro. Skrattet runt bordet gör det så mycket lättare för henne. Hon känner tacksamhet för det och förstår att det var hans syfte. På ett djupare plan än vad kanske andra skulle förstå. Han avbröt henne exakt när han behövde och sa ord som han visste skulle få alla att landa i att hon nu ska tycka något, och att det är det mest normala. Fast hon är ny i sällskapet.

Vill du läsa mer? 

Du kan beställa boken via Daniels hemsida. Klicka här!

Du kan beställa boken via Bokus. Klicka här! 

 

  • Facebook Social Ikon
  • Instagram Social Ikon
  • Linkedin Social Ikon