Foto: Elisa Enríquez

Vackra Sverige. Vakna.


”Blatte!”
”Svartskalle!”
”Jävla invandrare!”
”Sådana som du!”
”Snyltare!” 
”Socialbidragstagare!”
”Apa!”
”Du är en av oss!”
”Ja, men du är inte en av dem!”
”Du är annorlunda än resten av packet!”
”Dig borde man satt i en bananbåt!” 
”Vi släpper in vilket skit som helst!”
Socialist, rasist, kapitalist, realist.
Jag har blivit kallad så mycket. 

Sverige. 
Nio år gammal landade jag hos dig. 
FN tog mig och min familj hit.
Jag var flykting i Paraguay. 
Jag var flykting i Brasilien. 
Jag var flykting i mitt eget hem.
Jag kom hit som om jag vore ett paket. 
Jag bad inte om det.
Jag frågades inte om jag ville hit. 
Vuxna tog mig hit. 
Ett paket.
En sak. 
Ett ting.

Sverige.
Jag kom inte hit tomhänt.
Jag bar en rädsla jag inte kunde bemästra. 
Jag var fylld av mörka erfarenheter få födda här haft. 
Med kunskap om hur ond människan kan vara. 
Hur illa hon kan göra. 
Jag kom hit med insikter få barn i den åldern har. 
Och inget bör ha. 
Jag kom hit med fysiska ärr och själsliga sår. 
Jag kom hit utan hopp, utan tillit.
Jag kom hit mestadels rädd. 
För allt och alla. 
Jag kunde inte cykla. 
Jag kunde inte simma.
Jag kunde inte skriva. 
Jag kunde inte mycket om skolan.
Jag hade ännu inte haft en vän. 
Jag hade inte ens haft ett gosedjur. 
Och hemmen jag levt i var mitt helvete. 

Sverige.
Jag minns de blonda barnen.
De som här kastade kottar när de lekte. 
Jag minns att de kastade snöbollar.
Den oskyldiga leken. 
Jag minns hur vi barn lekte. 
Vi som var de nya.
Jag minns skroten nära flyktingförläggningen.
Gamla lastbilar, hjullastare och grävmaskiner.
Några av oss satte sig i förarhytten.
De utanför skulle med stenar försöka få oss att lämna den.
Fönsterrutor krossades. 
Det var vår lek. 
Sverige, kan du någonsin förstå? 
Skillnaden mellan att kasta kottar och stenar.
Jag tror inte att du kan. 
Men alltid varit övertygad om att du hade behövt.
Det hade hjälpt så många. 
I synnerhet dig. 

”Hur mår du?” 
”Vad har du varit med om?”
”Vad behöver du?”
”Kan jag hjälpa dig?”
Frågor vuxna med ansvar inte ställde.
Trots att de såg min blåtira.
Trots att jag så ofta skolkade.
Trots att jag somnade under lektioner. 
”Vi pratade aldrig med dina föräldrar om dig. Vi pratade endast med dig.” 
Ord från lärare jag haft i högstadiet. 
Jag lyssnade. Jag tänkte: ”Ringde inga varningsklockor då?” 
Jag tänkte på den trasiga pojken jag då var. 
Men jag sa inget. 
För jag visste. 
Sverige. 
Du vet inte. 
Du förstår inte.
Och när du inte frågar, blundar du. 

Sverige.
Jag stal kläder att bära.
Inte för att imponera eller vara cool. 
Endast för att täcka min kropp.
Jag rånade för att kunna äta.
Jag slogs för att skydda mig.
Inte för att passa in. 
Jag har dömts för grovt våldsbrott.
Jag har ljugit för att passa in.
Jag har bedragit för att komma in. 
Jag har duperat för att vara din. 
Jag har gjort så mycket för att överleva. 
Men hur ska du förstå?
Blatte. Svartskalle. Apa. Bidragstagare. 
Hur ska just du förstå?
När dina barn lekte med kottar.
Och vi nya lekte med stenar. 
När dina barn hade framtidsdrömmar.
Och vi nya hade mardrömmar. 

Sverige.
Jag har haft två arv att slåss mot.
Ett efter dysfunktionella vuxna.
Ett efter en hederskultur. 
Generationer av överlevare i mina ådror. 
För att passa in har jag behövt kriga.
Mot mina arv. Mot andras dömande. 
Men Sverige, hur ska du förstå?
Neutralitet. 200 års frihet. 
Frihet att prata. Frihet att skriva. 
Frihet att vandra. Frihet att välja.
Hur ska just du förstå?

Sverige. 
Jag har alltid velat ge tillbaka. 
Till dig. För allt du gett och ger mig. 
Alltid velat visa dig min tacksamhet. 
Trampat snett och kämpat hårdare. 
Fått smällar och rest mig upp. 
Så många gånger vänt andra kinden till.
Jag har varit tyst. 
Jag har svalt förolämpningar och hån. 
Jag har bitit ihop. 
Och chansen du gav, jag tog.
Jag fick mina toppbetyg. 
Jag antogs till elithögskolan. 
Sedan följde tio år i kärnan av ditt ekonomiska centrum.
Bostadsrättsförening. 
Tomtägarförening.
Jag har sett mitt utländska namn stå ensamt i listor.
Jag har gjort så mycket för att passa in.
För att få vara din. 

Sverige.
Jag har hållit distans till debatten om det mångkulturella landet.
Debatten om flyktingpolitiken. 
Debatten som förs av ansikten och namn som inte för min talan.
Debatten som förs av individer som inte ser förebilderna.
Som inte tycks se majoriteten som gör rätt.
De som inte ser godheten som flödar.
Debatten som förs av individer som inte ser förövarna. 
Som inte ser de som bara inte vill passa in. 
De skriker högst. 
De pekar med hela händer. 
De gör sig till förespråkare. 
De skapar murar. 
De attackerar. 
De sensationsjournalistiken går till sängs med. 
Kring dem ser jag hur hatarna flockas.
Individer vars fingrar endast kan svartmåla.
Dig. Ditt folk. De nya. 
Dessa representerar inte mig.
De kommer aldrig att representera mig.

Sverige.
Jag har sedan 80-talet betraktat. 
Tittat och lyssnat. 
Jag har reflekterat.
Känt och upplevt. 
Jag har analyserat.
Och väntat. 
När jag stod åratal i en butik.
När jag städade skolor.
När jag arbetade i restauranger.
När jag arbetade i en plåtverkstad. 
När jag arbetade nätter på krogar. 
När jag om nätterna delade ut tidningar. 
När jag satt på aktieavdelning till svensk storbank.
När kostymklädda kollegor viskade ”Jävla blatte!” om bankens kunder. 
När polisman sa högt ”Man borde få skjuta fler svartskallar!”
När bekanta sa ”Svenska fittor!”.
När jag var förövare.
När jag var offer.
När min far tog sitt liv. 
När jag umgicks med nazist. 
När jag umgicks med antifascist. 
När jag umgicks med flykting. 
När jag umgicks med svenskfödd. 
När jag umgicks med utlandsfödd. 
När jag umgicks med Peter som slogs för att bli sedd. 
När jag umgicks med Murat som slogs för att få mer. 
När jag umgicks med den ingen brydde sig om. 
När jag varit hemma hos svenskfödda familjer, hos iranier, chilenare, kineser, ryssar, somalier, polacker.
I samtal med poliser, brottslingar, advokater, läkare, psykologer, journalister, vd:ar, egna företagare, studenter, stenrika, skuldsatta, friska, sjuka, kända, okända, unga och gamla, f d partiledare, polischefer, näringslivstoppar och så några som stått utanför allt.

Jag har här hos dig träffat kinesen som hatar araber. Chilenaren som hatar bolivianer. Turken som hatar syrianer. Kurden som hatar turkar. Somaliern som hatar vita. Ryssen som hatar polacker. Engelsmannen som hatar muslimer. Italienaren som hatar jugoslaver. Feministen som hatar män. Stockholmaren som hatar norrlänningar. Kommunisten som hatar amerikaner. Moderaten som hatar socialdemokrater. Arbetaren som hatar kapitalister. Jägaren som hatar rovdjur. Veganen som hatar köttätare. Hon som sade sig hata överklassen. Han som hatar tiggare. Även han som hatar alla. 

Sverige.
Du dränks av hat. 
Förstår du ens hur djupt problemet går? 
Förstår du hur din tafatthet gett än mer näring till hatet?
Förstår du hur din tafatthet gjort att du tappat kontroll?
Ser du hur mörkret gror?

Jag har betraktat. 
Och under alla år tänkt: 
”Allt kommer att rasa. Sverige kommer inte att hålla. Allt kommer att rasa.”
Jag har också tänkt att några kommer att kalla det utveckling. 
Men det är skillnad på att utveckla och att avveckla. 

Sverige.
Du som bjöd mig in.
Du som bjöd in en miljon. 
Du som vill så mycket. 
I din omtanke. 
I ditt engagemang. 
I din kamp för mänskliga rättigheter. 
I din kamp för rättvisa och solidaritet.
I allt glömde du: 
Ditt folk. 
Dina skyldigheter. 
Att ställa krav.
Du öppnade dörren.
Bjöd främlingar in till ditt hem. 
Du bjöd in mig. 
Som om ditt hem vore mitt.
”Känn dig som hemma, Daniel!” 
Hade du någon aning? 
Om vilket som varit mitt hem?
Det skulle ha hjälpt dig.
Du skulle ha förstått. 
Att jag skulle ha svårt att passa in.
Att jag skulle gå vilse. 
Att jag skulle trampa snett. 
Att risken för att jag skulle misslyckas var stor. 

Sverige.
Trodde du att jag hade koll?
På dina lagar, regler, seder och kultur.
Trodde du inte jag skulle vilja ha under en livstid vad som tagit ditt folk generationer att få? 

Sverige. 
Jag visste inte var jag var.
Jag visste inte vem du var. 
Jag visste inte ens vem jag var.
Du öppnade dörren. 
Därför att du ville vara solidarisk. 
Därför att du ville bry dig om. 
Därför att du kände att det var det rätta. 
Men sen då Sverige?
Trodde du att jag kom hit utan demoner?
Utan fiender?
Lycklig och hel?
Trodde du att dina sjöar, gröna skogar och blommiga ängar skulle göra mig frisk?
Att det skulle ta bort min rädsla?
Att det skulle öppna knuta nävar?

Sverige.
Mitt bagage hit var inte en resväska. 
Mitt bagage gick inte med blotta ögat att se.  
Men du ställde aldrig ens en kritisk fråga. 
Om vad det var som jag bar. 
Det du blundade för. 
Det du ännu tycks blunda för.

Sverige, vet du att jag i jämförelse med många som kommit är ett lamm?
Vet du att jag i jämförelse med många som kommit ändå alltid brytt mig?
Om dig.

Sverige.
Din tafatthet blev mina: 
Svartskalle! Apa! Blatte! Bidragstagare! Fuskare! Tjuv!
Din tafatthet har ställt grupper mot grupper.
Grannar mot grannar. 
Vuxna mot vuxna.
Barn mot barn. 
Och allt därför att du glömde bort det självklara. 
Att ta större ansvar för ditt hem. 
Att ställa högre krav på dina gäster. 
Att ibland peka med hela handen.
Du glömde bort de som redan bodde här.
De som i generationer byggt landet.
Du glömde också bort de som kom till dig för att få frihet.
Du lät dem, ensamma, kämpa mot de som inte vill ha dem.
Du lät dem, ensamma, kämpa mot de som vill utnyttja dig.
Och du blundar ännu för de som inte vill bli. 
Som dig. 
De som vägrar. 
De som förstör. 
De som hotar.
De som dödar. 
De som vill forma dig. 
Till att endast passa dem. 

Sverige.
Din lathet, din övertygelse om att allt ordnar sig, är nu skotten som ekar mellan hyreshusen. 
Din lathet är nu hatet mellan raderna. 
Din lathet är bensin till ”vi och dom”. 
Såg du verkligen inte detta komma?
Jag gjorde det. 
Redan när jag var tio år gammal. 
Allt detta och allt som kommer. 
Redan då. 

Sverige. Vackra vackra Sverige. 
Du kan inte vara neutral i ditt eget hem.
Du kan inte blunda i ditt eget hem. 
När du gör det händer följande: 
Du förlorar det. 

Sverige.
Du glömde så mycket. 
Du blundade för så mycket. 
Och du fortsätter än. 
Har du ännu inte förstått att godhet också innebär ansvar och skyldigheter?
Har du ännu inte förstått att vara snäll betyder också att ha tydliga gränser?
Har du ännu inte förstått att utan tydliga konsekvenser är gränser osynliga? 

I mitt hem får gäster känna sig som hemma. 
De får kärlek och värme.
De får vila kropp och själ. 
Men det är fortfarande mitt hem.
I mitt hem har jag tydliga gränser för vad man får och inte får göra.
Att vara snäll är den viktigaste gränsen. 
Kärleken till de mina, mitt ansvar för dem, gör att jag värnar om gränserna. 
Kärleken till mina gäster likaså. 
Och alla som kommer in får veta just det. 
Går man över gränserna är man inte längre min gäst. 

Sverige.
Våldsbrottet jag begick. 
Jag anmälde mig själv. 
Jag ansåg mig ha förlorat min rätt att vistas här.
25 år sedan. Jag tänkte så då. Jag tänker så än. 
Varför?
Därför att jag värnar om dig.
Därför att så många andra behöver dig. 
Därför att så många andra måste få slippa bli hatade för vad några få gör. 
Därför att de som kämpar, de som försöker, de som sliter och som vill måste slippa bli dömda för vad några få andra gör. 
Därför att alla, gamla som nya, innanför dina gränser måste få känna sig trygga. 

Sverige, du kan inte fortsätta tillåta några få förstöra för så många. 

Vackra vackra Sverige. 
Snälla vakna. 

Copyright Daniel Mendoza 2019



PASSA PÅ!
Bokus har sänkt priset på Daniels debutroman Den Enda (över 150 recensioner hos Bokus!) och hans självbiografi Kärlekens Omtanke. Klicka på bilden nedan för att komma till deras sida och läsa mer om böckerna!








 





Vi använder cookies för att ge dig den bästa online-upplevelsen. Genom att godkänna accepterar du användningen av cookies i enlighet med vår cookie policy.

Cookie-inställningar

Här kan du välja vilka cookies som ska tillåtas på den här hemsidan.

Dessa cookies är obligatoriska för hemsidans funktion och kan inte avaktiveras.

  • wordpress_gdpr_cookies_declined
  • wordpress_gdpr_cookies_allowed
  • wordpress_gdpr_allowed_services
  • woocommerce_cart_hash
  • woocommerce_items_in_cart
  • wp_woocommerce_session_

Decline all Services
Accept all Services