”Daniel fucking Nostradamus Mendoza”, kallade en person som stod mig nära mig en dag. Året var 2002. Varför? Därför att jag alltid ville vara ett steg före och hade alltid råd och synpunkter att ge: ”Gör inte så”, ”Tänk så här”, ”Gå dit”, ”Var försiktig”, ”Det kommer att gå så” och så vidare. Så klart var det av omtanke. Jag menade väl. Men bad andra om mina råd? Nej! Men det spelade mig dock ingen roll. Jag gav råden ändå. Kommentaren om mig själv träffade och gav mig en tankeställare. Jag försökte efter den att vara än mer lyhörd över mitt beteende. Kanske var det så att jag i all min iver gjorde fel.

Någon månad senare satt jag och min sambo och pratade om det. Hon sa: “Tänk om du bara ska lyssna.” Jag undrade om hur hon menade. “Jo, tänk om du bara ska lyssna på andra utan att varken döma eller vilja hjälpa dem. Om du bara ska ha tillit till deras förmågor och styrkor och inte lägga dig i så mycket. Ägna dig mer åt att vara den du vill vara och så får andra göra samma sak vad gäller dem själva.” Det var svårt att inte hålla med om allt det kloka i vad hon sa.

Samma kväll ringde telefonen hos oss. Ett av mina syskon ville berätta om ett problem det hade. Med min sambos ord i minnet lyssnade jag och avbröt inte med kloka råd och kommentarer. Jag valde att enbart lyssna på vad mitt syskon hade att berätta. Innan vi la på var min enda kommentar: “Jag vet att du kommer att lösa detta på ditt sätt. Du har den styrkan i dig. Och är det så att du mot all förmodan behöver min hjälp så finns jag här.”

Jag gick sedan till min sambo och sa att jag hade gjort precis som hon sagt. Jag hade enbart lyssnat. Hon frågade om hur det kändes och jag svarade att det kändes skönt inombords. Som om något tungt och jobbigt tagits bort från mina axlar. Det hann gå cirka 30 minuter när ett sms nådde mig. I det stod det: “Tack för att du lyssnade på mig. Det känns som om det var första gången.”

Känner du kanske igen dig? Så klart menade jag inte något illa. Vad jag dock inte förstod då var att jag gjorde illa trots all välmening. Jag förminskade andra och negligerade deras styrkor och förmågor. Med andra ord, jag dömde dem som om jag vore bättre än dem. Så klart uttalade jag inte sådana ord, men effekten var nästan densamma. Det var smärtsamt – om än befriande – att vakna upp till insikten om hur fel jag hade agerat och att mitt sätt kanske var orsaken till att andra tog avstånd. Mitt sätt att vara hade blivit ett fängelse för mig själv. Jag förstod att jag aldrig riktigt slappnade av. Hur skulle då andra kunna det i mitt sällskap? Min kärlek hade jag omvandlat till rädsla och oro. Därmed blivit ett fängelse för mig själv och en osynlig kedja runt någon annans vrist. Istället för att vara vinden som hjälpte personen att lyfta. År 2002 fick jag hjälp att tänka om och att ta ytterligare ett steg mot min frihet. Från mig själv.

Förstår du?

Daniel Mendoza

 

Ps. Har du läst Den Enda? Tyckte du om den tillräckligt mycket för att orka recensera och betygsätta den på Bokus hemsida? Vet du om att om du gör det så erhåller du ett signerat exemplar som tack för din tid och uppskattning? Allt du behöver göra är att klicka på nedanstående länk, lämna din recension och betyg och sedan skicka din adress till mig! Inom tio dagar har du en bok hos dig! Utan kostnad! Ds

 

 

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.