De hade förvarnat mig om att högstadieeleverna inte skulle vara lätta att hantera. Det fanns ett problem i skolan vad gällde integration och i detta specifika fall – där jag då är född i Uruguay och före detta flyktingbarn – kunde jag av eleverna betraktas som lite ”farlig” och därmed en typ av person de gärna undvek att springa på i vardagen. Jag kunde inte avgöra om det verkligen förhöll sig så eller om det bara var en åsikt någon hade. Men jag skulle ändå föreläsa för alla skolans elever.

Lokalen fylldes snabbt av eleverna. Det gick inte att missta sig på vilka som var nians killar. Det ställde sig längst bak i rummet och var aning högljudda, aning kaxiga. Jag betraktade alla elever. Självklart även de vuxna. Grupperingarna bland barnen fanns där. De som kände sig malplacerade, som var ensamma, fanns också där. Jag stod tyst och betraktade dem medan de kom in och satte sig framför mig. Alla föreläsningar jag håller är improviserade. Jag talar från hjärtat och alltid utan manus och annan hjälpmedel än en mikrofon, ett glas vatten och så min röst och kropp. Det spelar mig ingen roll om det är poliser, brandmän, läkare, lärare, finansfolk, ungdomar eller yngre barn framför mig. Jag improviserar. Då var inte ett undantag. Men på grund av vad man hade berättat för mig funderade jag extra på hur jag skulle fånga alla elevers uppmärksamhet. 

“Det finns en ek jag brukar krama”, var det första jag sa till eleverna framför mig. Tog sedan en kort paus på några få sekunder och fortsatte: ”En ek i Stockholm. Så fort jag får chansen åker jag till den skogen och kramar den. Sista åren har jag dock haft ett litet problem med det”, sa jag och betonade ”problem” (delvis för att manipulera alla) och tog sedan ännu en mikropaus. Medan den pågick gick jag fram och tillbaks längs scenen. Ville låta alla själva gissa på vilket problemet var. Så fortsatte jag: ”Jag tror nämligen att björkarna runt eken börjar bli lite avundsjuka. Det är åtminstone min känsla. Men jag kan ju inte krama en hel skog!” sa jag och hörde lite skratt. Ännu en mikropaus. ”Vet ni, jag älskar parfymdofter. Om en kvinna kramar mig…”, och så demonstrerade  jag med min kropp hur jag kramar om någon: ”… står jag kvar en lång stund efter hon har gått. Ibland blir jag nästan kär. Bara i det ögonblicket. Och så älskar jag att skriva dikter om kärlek. På väg hit tänkte jag på två meningar. Det slog mig att de skulle passa bra ihop i en dikt. Så jag stannade bilen vid en parkering och ägnade en stund till att skriva en kärleksdikt på tio rader. Och så älskar jag att laga mat till mig själv. Varje gång jag gör det så tänder jag några ljus, spelar lugn bakgrundsmusik, tar ett glas vin medan jag lagar maten och sen sitter jag där ensam vid mitt köksbord och njuter.” En ny paus. Jag såg hur eleverna funderade mycket på vem jag var. Hos några tyckte jag mig se att de redan hade bestämt sig. Framför allt killarna längst bak.

”Hörrni,” sa jag högt till dem ”visst verkar jag fjantig? Jag menar, jag är en småbarnspappa på över 40 år som kramar en ek. Visst verkar jag lite fjollig?” frågade jag dem om. Ingen sa något. ”Kom igen, är det ingen bland er som vågar säga något? Ingen av er som tycker det?” frågade jag dem lite provocerande. Nästan omgående var det en av killarna längst bak som sa högt att jag var det. Och sedan vågade flera hålla med och fler började skratta. ”Hmm, jag förstår att ni tycker det”, sa jag och gick en stund fram och tillbaks längs scenen. Kanske i en halvminut. Kanske mer.

Så fortsatte jag sedan att prata men med annan känsla i rösten och blicken: ”Vet ni … när jag var fyra år var jag onykter första gången i mitt liv. Min far hällde i mig whisky för att se hur det skulle påverka mig. När jag var fem år hade jag för första gången i mitt liv en kniv mot min hals. När jag var sex år fick jag klaustrofobi av att min far försökte kväva mig. När jag var sju år sprang jag och en syster en natt halvnakna längs en gata i hopp om att hitta någon som kunde rädda vår mor som vår far höll på och misshandlade grovt. När jag var åtta år fick jag lön för första gången. Samma år väcktes jag en natt av att en främmande man stod bredvid min säng och siktade mot mitt ansikte med ett gevär och andra män mot mina syskon. När jag var nio år var det första gången jag på allvar försökte flytta hemifrån. När jag var tio år hade jag bott i två kontinenter, fyra olika länder och flertal städer. Bott i en kyrka, flyktinghem, flyktingförläggning och otaliga andra platser. Från att jag var tolv var jag sällan hemma. Kring den åldern var det också första gången jag misshandlade en kille så grovt att jag skadade honom för livet. När jag var 15 år var det sista gången min mor misshandlade mig grovt. När jag var sjutton år tog min far livet av sig efter att han och jag hade suttit och pratat om att han skulle det. När jag var 23 år åkte jag med två knivar på mig ensam hem till ett ökänt gäng. Jag skulle döda två av dem därför att de hade misshandlat två oskyldiga äldre människor som inte kunde försvara sig. När det ögonblicket i mitt liv var över hade jag kört in en kniv minst två gånger i ledaren och misshandlat en annan så grovt att båda togs med ambulans till sjukhuset. Några år senare sprang jag in i ett hyreshus som brann och var fyllt av rök. Allt för att försöka hjälpa människor att ta sig ut. När jag var 27 tog jag mig med toppbetyg in på Handelshögskolan i Stockholm och ett och ett halvt år senare satt jag varje arbetsdag och handlade aktier och optioner för miljontals kronor.”

Jag stoppade mig där. Kunde ha fortsatt. Kunde ha berättat om fler händelser. Men jag hade fått den början jag behövde för att få dem att lyssna. Tystnaden i salen var enorm. Rektorn beskrev den senare som att man inte bara kunde höra en nål slå i golvet utan även skära genom luften. Jag stod själv tyst framför dem, betraktade deras ansikten och energier. Jag såg bland många av dem att de inte längre kunde placera mig. Som om de nu såg en annan människa framför sig. Jag fortsatte: ”Vet ni, det är också den jag är. Och om det kom in en beväpnad galning in hit skulle jag förmodligen inte fly. Jag skulle inte backa. Förstår ni hur lätt det är att döma när vi inte har hela sanningen, när vi inte tar oss tid att fråga utan enbart dömer? Förstår ni också hur fel vi kan ha om vi inte tar oss tid att se djupare? När vi inte ens tar oss tid att ställa frågor innan vi bildar oss en uppfattning om någon? Och detta är lite vad tidningar och sociala medier får oss att göra. Att döma utan att ge oss hela sanningen.” Elevernas ansiktsuttryck och nickande räckte som svar på mina frågor.

Förstår du?

Daniel Mendoza

Ps. Två år tog den att skriva. Resultat, vad andra tycker, kan du läsa HÄR! Ds

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.