”Pappa, om jag såg en igelkott på tomten så skulle jag trampa ihjäl den!”

Ovanstående sa yngsta sonen under en familjemiddag. Han var tre år. Innan dess hade vi suttit och pratat om hur mycket jag hoppades på att vi en dag skulle ha igelkottar som bosatte sig på tomten. Jag hade till och med försökt att anpassa tomten så att de skulle söka sig dit. Jag blev ledsen och mycket förvånad över hans kommentar. Svarade honom att jag inte trodde att han skulle det därför att jag visste om hur mycket han brydde sig om allt och alla. Men han insisterade. Och jag/vi lät honom göra det.

Samma natt låg jag sömnlös och reflekterade över vad han hade sagt. Någon gång mitt på natten väckte jag min hustru, hans mamma, för att prata med henne om honom, om oss och om hans kommentar. Jag sade till henne att vi – förmodligen mestadels jag – just då gjorde något fel. Att hans kommentar var väldigt mycket riktad mot mig då jag var den som mer aktivt kämpade för djuren, och att det var min stora dröm att en dag kunna erbjuda igelkottar ett hem på vår tomt. Kanske var jag/vi frånvarande. Kanske att jag/vi missade något i vardagens stress och hets. Vi bestämde att redan från nästa morgon inte ha våra mobiler på förrän vi lämnat dem på förskolan och att inte stressa (även om vi sällan gjorde det) iväg. Att vara mer närvarande.

Att det blev hans sätt att just då få min uppmärksamhet. Jag bad honom förlåta att jag hade fått honom att gå emot sig själv för att få den.

Två veckor hade hunnit passera när vi satt vid ännu en familjemiddag. Ingen av oss vuxna hade tagit upp samtalsämnet igen. Men vi tänkte varje dag på hur vi betedde oss. Mitt under middagen, och helt spontant, sade vår son: ”Pappa, du vet det jag sa om igelkottar … jag skulle aldrig göra så!” Så reste han sig upp, nästan sprang runt bordet och gav mig en varm kram.

Jag svarade honom att jag visste att det var så. Förklarade för honom att jag hade förstått om varför han hade sagt som han hade gjort. Att det blev hans sätt att just då få min uppmärksamhet. Jag bad honom förlåta att jag hade fått honom att gå emot sig själv för att få den. Jag sa till honom att han aldrig skulle behöva det och att jag skämdes mycket över att det ändå blivit så. Att felet helt och hållet låg hos mig. Jag hade verkligen varit frånvarande. Jag sa till honom också att det var fel av honom att säga så som han hade sagt, men att vi vuxna ibland kan vara orsaken till hur andra beter sig mot oss. Även om vi inte alltid är medvetna om att det är så. Även om vi inte alltid vill tro att det är så.

Jag vet att jag är långt ifrån perfekt. Och jag vet att det är svårt att vara vuxen, att vara en god förälder, framför allt om man själv aldrig fick rätt vägledning, än mindre under de första tio åren. Men jag vet också, vilket mina söner lärt mig, att det är mycket svårare att vara ett barn när ens förälder/föräldrar inte tänker efter om den/de kan vara orsaken till att barnet inte mår bra. När föräldern/föräldrar enbart lyssnar på orden som sägs, tillrättavisar på grund av dem och inte hör vad barnet egentligen försöker säga.

Ibland kan vi vara orsaken till hur andra beter sig mot oss. I vardagens stress, hets och brus kan det vara lätt att glömma.

Igår frågade en vän mig om det inte är synd att jag och min mor, den av mina föräldrar som fortfarande lever, inte haft kontakt med varandra de senaste tio åren. Jag svarade honom att jag inte tänker så. Jag lägger inte fokus på det.

Du förstår, jag kan inte välja vilka föräldrar jag fick. Jag kan enbart välja hur jag vill vara som förälder. Och i det finns det, för mig, en sak som är långt viktigare än mycket annat: Det är att våga kritiskt granska mig själv först innan jag dömer någon annan. Än mer om det är ett barn som står framför mig. Än mer om det barnet är det jag ska vara en förebild för. En pappa till.

Förstår du?

Daniel Mendoza

Ps. Jag följde min väns kloka råd och använde min ”penna” till att tömma min själ. Resultat hittar du HÄR!  Ds

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.