#metoo

Jag har läst, läst och läst säkert mer än jag vanligtvis gör vad gäller mycket annat. Men #metoo-kampanjen är viktig. Den väcker frågor om skuld, ansvar, skyldigheter och rättigheter. Om våra könsroller, att vara kvinna och man, vårt uppförande, våra privata och offentliga relationer och mycket annat. För min del, som far till två söner, har den även väckt många frågor gällande uppfostran. Ingenting av detta är dock något nytt. Det nya, det jag välkomnar och gläds mycket över, är att kvinnor äntligen tillsammans gör sina röster hörda.

Olika människors insikter, åsikter och kommenterar kan stärka eller förändra vad jag själv känner. På sistone har det varit mycket från alla håll och kanter. För mig är det viktigt att lyssna och ta in. Att med hjälp av andra utmana min ståndpunkt vad än må gälla ser jag inte som något negativt. Jag, som alla andra, behöver då och då rannsaka mig själv. Det i sig är aldrig fel att göra och nu är det ännu ett utmärkt tillfälle.

Några gånger har jag varit på väg att skriva om var jag står i det hela, gällande #metoo, men hindrat mig. Behövt reflektera lite till. Hellre det än att skrika rakt ut, tänker jag. Det skulle vara lätt att bara skriva: ”Bra det som sker! Punkt slut!” Och inte mer än så. Har velat det. Därför att jag tycker att det är viktigt att kvinnor gör sina röster hörda. Så jag har velat vara tyst. Läste en kvinnas krönika om det och höll med henne. Det är viktigt att kvinnors röster hörs. Läste en annan kvinnas text om att män också måste göra sina röster hörda. Håller även med henne. I slutändan får jag gå tillbaks till min övertygelse om att allas röster är viktiga. Och hellre våga prata om ämnet, än förbli tyst. Så detta långa inlägg är min ståndpunkt just nu. Med respekt för att vi alla tycker olika. Så…

Jag hör och läser om män som säger sig nu vara rädda för att gå fram till en kvinna. Privat och i det offentliga. Som menar på att en kram, en klapp på axeln och så vidare, kommer leda till en anmälan eller att man hängs ut i det offentliga. Varför de är rädda förstår jag inte. Varför de väljer att uttrycka sig så förstår jag inte heller. Av allt jag läst finns det inga kvinnor som vill förbjuda att vi attraheras av varandra. Det finns inga kvinnor som säger att vi inte ska närma oss varandra. Det hela handlar inte om ifall vi ska eller inte. Det handlar om sättet vi gör det på. Det handlar om att inte ta sig rätten.

Tycker du att andra är lättkränkta så kanske det bara handlar om att du inte förstår vad de varit utsatta för. Att du kanske inte förstår vad de slåss för. Att du inte förstår vilka de kämpar för utsätts för.

Den man som inte kan närma sig en kvinna, gäller egentligen för alla varelser på vår jord, med respekt, omtanke och hänsyn, behöver ändå tänka om. Den man som inte kan vårda sitt språk när exempelvis hans lag förlorar, när han slår sig mot något, när han har ett jobbigt ögonblick och dylikt, behöver tänka om. Att skrika ”Fitta!”, att skrika ”Jävla kärring!”, att skrika ”Du slår som en tjej!” eller dylikt är, och för mig alltid varit, fel. Konsekvenserna av sådana ordval kan väl inte vara så svåra att förstå. Eller? Och den man, så klart även kvinna, som tänker att ord inte skadar, att ord inte förminskar, att ord inte sårar, behöver tänka om.

Den man som inte kan ta ett nej, som inte kan läsa signalerna ifall en kvinna är intresserad eller inte, behöver tänka och lära om. Var finns det svåra i det? Och råkar man missförstå signalerna, så ta hellre det säkra före det osäkra; backa ett steg, be om ursäkt och gå. Än bättre, börja med att ta det säkra före det osäkra och utgå inte ifrån att någon vill. Det går alldeles utmärkt att få kontakt med någon utan att kränka personen. Utan att bli för närgången.

Jag har läst rätt många kommentarer, mestadels från män men även från kvinnor, om att vi lever i världens mest lättkränkta land. Jag tänker så här om det: Är det verkligen så skrämmande med att kvinnor kollektivt skriker ”Det räcker nu!”? Att inte vilja ha någon annans händer på sin kropp, fingrar innanför ens trosor, eller kropp över sig utan att gett ett godkännande, är det att vara lättkränkt? Att inte vilja att ens dotter utsätts för sexuella trakasserier eller sexuella inviter, att inte vilja bli sedd som ett knullobjekt av allt och alla, är det att vara lättkränkt? Vem är lättkränkt egentligen? Knappast de som fått nog. Vilket tusentals kvinnor nu vittnar om att de nått den gränsen. De har fått nog. Orsaken till att de fått nog borde inte av någon, varken kvinna eller man, tolkas som att vara lättkränkt.

Tycker du att andra är lättkränkta så kanske det bara handlar om att du inte förstår vad de varit utsatta för. Att du kanske inte förstår vad de slåss för. Att du inte förstår vad de som de kämpar för har utsatts och utsätts för. På grund av det ser du därför inte heller hur dina ord och handlingar bidrar till ett lidande som de försöker stoppa i samhället. För hur kan du kalla någon som bryr sig om någon annan för lättkränkt? Mer omtanke än så borde du ha. Mer respekt än så borde vi alla ha.

Men jag ser att #metoo är en början (eller ”början” kanske är fel ord att skriva då kvinnorättsorganisationer och andra i årtionden kämpat för att få till en förändring) på lösningen.

Det har varit många kommentarer om att personer hängs ut i sociala medier och så vidare. Att det hotar vårt rättssystem. Visst ser jag en stor fara i det. På individnivå men även för vårt samhälle, ser jag en stor fara i det. Men det är i sig inte nytt vatten under broarna. Sensationsjournalistiken ser jag som ett långt större hot mot vårt rättssystem än vad som sker nu.

Vad gäller #metoo har jag nästan kliat sönder skallen vad gäller sådana kommentarer om att rättssystemet faller ihop på grund av kampanjen. För är det inte meningen att vårt rättssystem ska skydda alla? Hittills kan vi inte slå oss för bröstet och påstå att kvinnor och/eller barn av våra lagar, domstolar och polisväsendet fullt ut varit skyddade. Jag har som exempel föreläst för flertal kvinnohus i Sverige. Där har jag fått berättat för mig om livrädda kvinnor som kommer dit mitt på natten med barn under sina armar och som inte haft någon annanstans att ta vägen. Där kvinnohusen själva inte haft plats för fler. Varför skriker vi inte högt om rättsystemet då? Missförstå mig rätt, så klart finns det många som skriker högt om detta. Som gjort det längre än vad jag själv funnits. All heder till dem. Men säkert skulle de behöva mer hjälp från oss andra. Så kanske #metoo kan få alla som är rädda för att rättssystemet faller ihop att fundera på hur det egentligen ligger till.

Tjejer/kvinnor som lever med en hotbild och får knappast hjälp eller där hjälpen tar tid och de får leva i ovisshet. Ska idag bli hennes sista dag i livet? Kommer hennes antagonist stå utanför hemmet och vänta? Kommer hennes barn få bevittna ännu en misshandel av henne? Varför skriker vi inte högre då? Tjejer/kvinnor som inte vågar springa själva på motionsspåret när mörkret fallit. Som inte vågar sätta sig själva i en taxi eller tunnelbana sent om natten. Har inte systemet svikit dem alla, och då i generationer?

Jag läser kommentarer om att kvinnor minsann är likadana själva. Jag har mina, andra män sina, erfarenheter. Varje individs erfarenheter behöver respekteras. Men att vilja ta bort fokus från det stora problemet genom att leta i periferin känns just nu malplacerad. Varje individ, man som kvinna, behöver alltid rannsaka sig själv. I allt från vad gäller hur vi är mot oss själva, mot andra människor, men även mot djur och natur. Alltid. Men det stora problemet, vad gäller detta, är fortfarande det största problemet. Och vad #metoo vittnar om är hur stort problemet med sexuella trakasserier i samhället gentemot flickor/tjejer/kvinnor är.

Så hur löser vi då detta? I sanningens namn vet jag inte hur vi kollektivt löser detta så snabbt som jag önskar att det gick. Men jag ser att #metoo är en början (eller ”början” kanske är fel ord att skriva då kvinnorättsorganisationer och andra i årtionden kämpat för att få till en förändring) på lösningen. Jag önskar nu bara att fler kvinnor gör sina röster hörda. Låt inte några få slåss för er alla. Jag önskar att fler män tar sig tid att prata om detta och att ifrågasätta sig själva, sina manliga kollegor, sina manliga vänner, sina familjemedlemmar och så vidare. Att helt enkelt tänka om där det så behövs. Låt inte några få män vara de få som kan gå med ryggen rak.

Jag är man, make, bror, son, manlig vän, och mer än så också pappa till två pojkar. Jag ser min roll, mitt ansvar, del i problemet och del i lösningen. För mig handlar det inte enbart om hur jag som man är och beter mig, eller vad jag lär mina söner vad gäller respekten för sina och andras kroppar. För mig handlar det minst lika mycket om att respektera dem. Deras kroppar. Att inte tvinga dem att göra saker mot sin vilja. För mig är det där problemet har sin grund. Små korn som växer sig till stora dammtussar.

Men jag tänker att dom långsiktiga lösningarna, vilket handlar om att förändra oss själva, våra värderingar, vårt sätt att vara, är dom som förändrar samhället och som leder till att vi som art höjer oss en nivå.

Varför? Därför att vi har ett system som bygger på att vi tvingar barnet att göra vad det inte vill. Barnet säger: ”Jag vill inte äta kött!” och föräldrar svarar: ”Jo ät nu, det är bra för dig!”. Och tvingar barnet att stoppa i sig vad det inte vill ha. Barnet säger: ”Jag mår inget bra, jag vill vara hemma idag!” och föräldrar svarar: ”Du måste till skolan!”. Och trots att barnet mår dåligt, känner sig dålig, tvingas det till skolan. Barnet säger: ”Jag har ont, jag kan inte träna idag!” och föräldrar svarar: ”Försök. Det är bara en timme! Det blir bra när du är där!” Och med ont i kroppen går barnet till träningen. Barnet säger: ”Jag vill inte bära sådana kläder!” och föräldrar svarar: ”Jo, det är bara när vi är där som du behöver!” och så får barnet gå till en tillställning kläd som det inte själv vill. Så barnets ”Nej” blir ständigt ett ”Ja” till den vuxnes fördel.

Jag tänker att vi redan i tidig ålder sår hos barn frön som sedan leder till att många pojkar/killar/män har svårt att respektera och acceptera en flickas/tjejs/kvinnas  ”Nej”, hennes ”Jag vill inte”, hennes ”Låt bli!”. Att många män har svårt att läsa signaler som tydligt visar på att något är fel. På att de borde backa, be om ursäkt och bara gå. Och mycket, anser jag, har att göra med vad de som barn fick och inte fick lära sig. Mycket, men så klart inte allt. Jag behandlades som skit som barn. Som vuxen är det för mig inte en ursäkt för att bete mig likadant mot mina barn, mot någon annan. Ovanstående gäller så klart lika mycket för pojkar som för flickor.

För egen del, med respekt för att vi alla tycker olika,att problem inte alltid har enbart en lösning och att vi alla har våra erfarenheter som ibland skiljer sig från andras verklighet, ser jag därför att den långsiktiga lösningen vad gäller sexuella trakasserier, och som inte är att ta bort ansvaret vi som vuxna idag har i vår vardag och i kontakt med varandra och andra, finns i hur vi uppfostrar barnen. Vi behöver börja från grunden. Där det inte enbart handlar om att lära barn att respektera sina och andras kroppar, utan att också lära oss att respektera deras.

Lyckligtvis kan vi vuxna tänka om, tänka rätt. Om vi börjar tidigt och i vår barnuppfostran tar hänsyn till vilka signaler vi sänder ut, om vi kommer till insikt med att vi vuxna kanske är de som lär barn att ett nej inte alltid behöver accepteras eller ens respekteras, om vi förstår att våra ord blir vilka de sen använder, om vi tänker om och gör rätt, så kanske vi långsiktigt löser många av världens problem. Framför allt det där många inte verkar förstå att en flickas/tjejs/kvinnas kropp … är hennes egen och ingen annans.

Jag hoppas att #metoo snabbare bidrar till den förändringen. Jag välkomnar det som sker och hoppas fler kvinnor och män gör sina röster hörda. Att fler i hemmen, skolorna, arbetslivet och så vidare vågar öppet prata om detta. På ett konstruktivt och kärleksfullt sätt, om jag får önska.

Tack!

Daniel Mendoza

Ps. Funderar du på att ge en julgåva som berör till någon du värnar om? Klicka HÄR och läs vad som skrivs om Den Enda! Ds

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.