”Se det som ett antivirus mot mörkret i vår värld. Som ett verktyg för att minska risken att hamna i missbruk, i fel umgänge och att skada sig själv eller andra. Som ett verktyg för att få ork att kämpa lite till, att ta tag i det som trasigt och slå sig fri. Det är vad tron på att morgondagen kan bli bättre är för mig”, sa jag till en bekant om vad jag med Good News Magazine försöker göra för andra och om vikten av att fokusera på godhet.

Jag kan inte minnas mycket kärlek, om ens nån, i min barndom. Tillit till någon fanns inte och inte heller hade någon gjort sig förtjänt av det. Visst fanns det härliga och roliga stunder, men våldet, det fysiska och det psykiska, var så konstant närvarande att de glada stunderna var som att försöka springa ifrån natten. Ömheten jag eventuellt fick kunde aldrig mäta sig med vad jag och/eller andra i min närhet utsattes för. Det var som att vara mitt i en lek, med skratt och bus, och sen slänga en snabb blick bakåt och se hur mörkret var på väg att hinna ikapp en. Och alltid också gjorde. Framför allt var nätterna mitt helvete. Skrik, slag, hot, hån (därför att man var rädd) … och så tystnaden, den förbannade tystnaden. Den som tog sig ända in i benmärgen på mig och som ibland var värre än skrik och slag. Som jag i stunden minns det var tystnaden nog värst. Den gjorde att varje cell i min kropp och alla mina sinnen ständigt gick på högvarv i väntan på att något farligt skulle inträffa och att jag skulle behöva låtsas sova, försvinna bort genom att stänga av alla känslor tills allt tog slut, eller vara beredd att få min spinkiga barnkropp att springa för mitt liv. Tystnaden innan stormen, jag tror att jag kan allt om den. Den blev en mörk tatuering i min själ. Men sådana var de första elva åren av mitt liv.

Vi flyttade ofta i Uruguay och flydde sedan till Paraguay, vidare till Brasilien och slutligen till Sverige. Fyra länder, otaliga språk och städer innan jag ens var tio år. I all glädje som fanns i platser där vi bodde fanns också flykten, hoten och våldet. Trygghet för mig vad nog då mycket solljuset. Så länge solen var uppe kunde jag läsa av människor. Så länge den var uppe kunde jag springa iväg utan att riskera att skada mig. Jag kunde gömma mig utan att vara rädd för ormar och andra djur. Jag kunde andas och hitta något att roa mig med. Så länge solen var uppe höll jag ondskan på behörig avstånd om än inte helt borta från mig.

”När upplevde du som barn kärlek och tillit?” frågade min kollega Gabriella mig ganska nyligen i samband med skrivandet av vår gemensamma bok, Kärlekens Omtanke. Jag kunde ärligen svara på den frågan med: ”Nog aldrig…” Följdfrågan från henne var: ”Så hur gjorde du för att överleva?” Svaret var lika självklart. ”Genom att tro på att morgondagen skulle bli bättre. Genom att övertala mig själv att jag bara behövde stå ut och en dag skulle jag vara fri. Tron på morgondagen höll min själ och mentala hälsa vid liv. Det var bland annat den som fick mig att aldrig ta droger. Att träna regelbundet. Att göra mitt bästa för att vara snäll.”

”Det ter sig inte så förvånande att just någon med min bakgrund grundade Good News Magazine”, sa jag nyligen till deltagarna på vår Mallorcaresa.

Vad vill jag då säga med detta inlägg? Jag kommer så ofta i kontakt med människor som menar på att vi behöver fokusera på mörkret i vår värld. Som finner det nästan löjligt med andra som försöker visa på att det finns hopp och att allt inte är becksvart (med Good News Magazine är jag en av dem främsta på det i Sverige). De tror inte att problem kan lösas genom att människan fokuserar på godhet, på engagemang och på kärlek.

Jag träffar alldeles för många som inte förstår ovanstående. Som inte förstår vad brist på framtidstro leder till. Vilka murar som byggs inom en och utåt mot världen. Människor som vill rädda världen, som skriker högt om att allt går käpp rätt åt helvete, och samtidigt inte inser att deras skrik bidrar till att främlingar blir fiender. Till att vi inte vågar närma oss varandra.

I sådana ögonblick brukar jag fråga mig om de som känner så någonsin sprungit för sina liv och gjort det om och om och om och om… Jag undrar om de någonsin som unga låg sömnlösa mitt i natten och hörde en familjemedlem upprepade gånger skrika från rummet bredvid: ”Snälla döda mig inte!!” och kände den vidriga maktlösheten som fångar en. Eller om de fått fly med sina barn under sina armar utan vare sig mat, pengar eller ens någonstans att ta vägen. Bara flytt. Jag brukar fråga mig om sådana personer verkligen skulle tycka att det är fel att lyfta fram det positiva som sker i världen om de varit med om det helvetet som så många varit och är med om. Om de verkligen skulle anse det vara fel att att ge barn, även vuxna, som är deprimerade, som vill ta sina liv, lite hopp och framtidstro.

Jag undrar men oavsett vad så har jag min sanning. En jag inte fick genom att läsa böcker. En jag inte fick genom att läsa kurser på någon universitet. En jag inte fick genom att lyssna på andra. Jag fick den genom att varje dag i tusentals dagar mata mig själv med den. Och jag gjorde det i några av de mörkaste ögonblicket ett litet barn kan uppleva. Jag gjorde det när jag betraktade blåmärken föräldrar gett mig. Jag gjorde det när jag hade svårt att tugga därför att någon i min familj spräckt mina läppar. Jag gjorde det under natten när jag hörde min mor misshandlas. Jag gjorde det när jag såg min far i vredesmod döda ett djur. Jag gjorde det på morgonen när jag i natten hade väckts av att en främmande vuxen man riktade ett gevär mot mitt ansikte. Jag gjorde det när jag inte hade mat för dagen. Jag gjorde det när jag såg människor ligga skadade och döda på gatan efter att olika politiska grupper attackerat varandra med tillhyggen. Jag gjorde det när min mors nya man försökte strypa mig i tidiga tonåren.

Vem du vill vara bestämmer du själv. Vad du vill ge näring till bestämmer du själv. Du kan vara den som håller lågan tänd i dig själv och andra, eller den som bidrar till att den slocknar.

Framtidstro, att tro på morgondagen, är för mig ett antivirus. Ett som hjälper oss att inte ge upp. Att inte slänga in handduken. Som hjälper oss att inte lyfta upp ett vapen och bli mörkret vi vill bekämpa (och jag har även den erfarenheten av att ha skickat män till intensivvård på grund av att jag sorgligt nog gjorde just det, jag gav för en stund upp tron på morgondagen). Att tro på morgondagen är att hålla lågan inom sig, eller i någon annan, tänd. Varje natt. Det är att ge sig och andra kraft att orka kämpa lite till. Att orka le trots smärtan vi bär. Det är också att inte blunda för alla människor som varje dag kämpar för en bättre värld.

Jag träffar alldeles för många som inte förstår ovanstående. Som inte förstår vad brist på framtidstro leder till. Vilka murar som byggs inom en och utåt mot världen. Människor som vill rädda världen, som skriker högt om att allt går käpprätt åt helvete, och samtidigt inte inser att deras skrik bidrar till att främlingar blir fiender. Till att vi inte vågar närma oss varandra. Till att vi får ledare som pekar med hela handen och ger andra skulden för allt som är fel.

Lyckligtvis träffar jag också de som gör. De som hjälper de som inget har att tro, att inte ge upp, att hålla lågan tänd. De som ger barn och vuxna hopp. Vem du vill vara bestämmer du själv. Vad du vill ge näring till bestämmer du själv. Du kan vara den som håller lågan tänd i dig själv och andra, eller den som bidrar till att den slocknar. Min övertygelse är denna: Släckta lågor räddar inga arter, inga regnskogar, inga människor. Släckta lågor står och tittar på när allt brinner upp. Och än värre, i vissa fall till och med sätter eld på allt. För vad spelar dem någon roll om framtiden, så som de ser den, ändå är körd?

Förstår du?

Den Enda har fått 132 betyg varav 130 är högsta möjliga. Och över 100 recensioner. Letar du efter en kärleksroman som är långt mer än det? Klicka här!

 

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.