Ett långt samtal med en vän fick mig att tänka lite extra på vad gäller dömande. Efter att ha berättat om samtalet för min hustru ställde jag henne följande fråga (som var en reflektion av samtalet jag hade haft): ”Hur mycket gott måste en människa göra för att vi ska betrakta den som god och kärleksfull, och hur många snedsteg måste hon ta för att vi ska döma henne?”

Skriver nu denna text för att du själv ska kunna reflektera över detta med dömande. Fråga dig: Hur gör du vad gäller andra i samhället, personer du kanske inte ens känner, som du inte vet något om? Personer som kanske ägnat ett liv åt att göra saker för andra. Som kanske, och de flesta av oss har förmodligen inte en aning om andras kamp, gjort allt för att slå sig fri från ett arv som vi själv kanske aldrig hade överlevt. Hur många år, hur mycket slit, hur mycket måste en annan människa ge av sig själv för att du ska se hennes godhet? Och hur litet krävs det, vilket litet snedsteg behöver hon ta, för att du ska döma henne helt? Döma utan att ens veta om sanningen bakom snedsteget.

Samtalet fick mig att minnas en lång konversation jag hade med Emerich Roth i hans hem. En person som i årtionden hjälpt ungdomar att välja ett liv utan hat. Han som själv överlevde fem koncentrationsläger under andra världskriget har med kärlek fått andra att inte hata, att välja en annan väg. Han sa följande (som också stod i artikeln vi skrev om honom i Good News Magazine) till mig: ”Jag kan inte döma en människa efter de fel hon begått, utan efter de sätt hon försöker rätta till dem.”

Vi lever i en tid där så många tar sig lyxen att döma utan att ha en aning. Utan att ens fråga vederbörande de dömer. Utan att ens reflektera över om det kan finnas en annan sanning. De dömer därför att någon de påstår sig lita på sagt till dem en sak. Som om sanningen bara har en sida. De dömer utan att ens fundera på att de själva en dag kommer att få sitta där, i den anklagades bänk. Att de en dag själva kommer att behöva försvara sig mot lögner och/eller halvsanningar.

Och jag undrar: Kommer de den dagen att önska att världen vore mer förståndig, mer förnuftig, mindre dömande eller lika dömande som de själva en gång var? Kommer de den dagen minnas att de själva dömde andra utan att veta, utan att ha sanningen? Att de själva hängde ut andra utan att kritisk granska? Kommer de minnas att när de dömde så kände de inte ens personen? De gick på rykten. På samma sätt journalister och massmedia gör. De dömer utan att personens ens blivit fälld i en domstol.

Det krävs inte mycket för att döma någon. Det krävs inte mycket för att svartmåla någon. Det räcker med brist på förnuft och insikt. Något många tycks ha och visa prov på. Att göra det är ett bevis för hur svag och liten man själv är.

Att göra tvärtom, att inte döma utan att veta hela sanningen, det kräver mer. Att inte öppna munnen när man inte vet allt, ibland t o m när man vet allt, kräver mer. Att låta bli att döma kräver förmågan att sätta sig in i den anklagades bänk. Det kräver att man har medkänsla. Det kräver man har omtanke för andra.

Att inte döma är att visa ens storhet och mognad. Ens medmänsklighet.

Så fråga dig detta: Vilken av båda ovan är du?

Daniel Mendoza

 

Glöm nu inte att klicka här!

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.