Vems hat ger vi näring till?

Jag får ofta frågan om varför jag inte som många andra luftar mina åsikter vad gäller rasism, vad gäller hat, vad gäller vissa politiska ledare och så vidare. Om varför jag inte tycker till om hur andra är, uppför sig och/eller har för åsikter. Om varför jag skriver USA:s president och inte namnet på den som är det. För trots allt har jag på sociala medier cirka 100 000 personer som jag kan nå och därmed göra min röst hörd. Jag tänker samtidigt att det är just därför som jag väljer mina ord med stor omsorg och desto mer kärlek. Därför att ord kan skada. Att tycka i vredesmod, att skriva av sig sina negativa känslor, än värre om det gäller någon annan, är för mig inte att vara konstruktiv.

Under samtal med en vän sa jag att en sak som gör ont i mig, vad gäller exempelvis Facebook, och som jag delvis tar som bevis för att jag inte alltid når andra, är när en person ena sekunden klickar gilla på ett inlägg jag gör, ett som handlar om att visa andra (människa, djur och natur) respekt, att visa andra kärlek, att själv försöka leva i kärlek och inte ge näring till hat, pessimism, girighet m m och i nästa sekund gör exakt just det. Den klickar gilla på ett inlägg som inte är annat än det. Jag sa till min vän att många förstår om vad jag gör, förstår om varför och hur viktigt det är, de tycks dela min uppfattning, och ändå är det så lätt för dem att sekunden senare klicka gilla på ett inlägg där någon attackerar oliktänkare, attackerar en politisk ledare, attackerar en grupp människor, gör narr av någon och så vidare. Och allt det sker i det offentliga rummet för alla att se, gilla och sprida vidare.

Jag anser att om vi på riktigt vill förbättra samhället, om vi vill minska hatet, rasismen, utanförskap och avståndet, barriärerna, oss människor emellan, är det inte genom att hata den som hatar som vi kommer att lyckas.

Jag sa till min vän att vad många gör, men inte alltid tycks förstå, är att de ger näring till hatet. Att de ger näring till offentliga påhopp på andra. Att de ger näring till en ökad känsla av ”vi och dom”. Förlorarna, som jag ser det, är samhället och barnen. Jag sa till min vän att hat kan sparka ned många dörrar men aldrig öppna några. Vi kan aldrig hata någon till förbättring. Allt hatet gör är att förpesta våra egna och andras liv. Det går inte att förbättra samhället genom att gräva skyttegravar och sedan från dessa attackera andra människor enbart därför de inte tycker som vi själva tycker eller gör som vi gör eller önskar göra. Och då människor vi egentligen inte vet något om. Människor vi aldrig ens suttit och pratat med. Människor vars ärr och sår vi inte vet något om. Offentliga personer som på sina Facebookprofiler skämtar om personer som inte röstar eller tycker som dem, som gör narr av andra. Säg mig, till vilken nytta för samhället? Personer som skriker att det är fel på dittan och dattan. Som pekar med hela handen mot någon. Säg mig, till vilken nytta? För att få likes? För att få följare? När andra under deras inlägg sedan får spy ut sitt hat, har de överhuvudtaget kommit en bit närmare för att hjälpa den som gör/gjorde fel? Har de kommit ett steg närmare att få den som hatar att sluta hata? Att få den som är rädd att sluta vara rädd? Eller har de egentligen bara lyckats med motsatsen?

Är det alla … som inte är lika perfekta och felfria som vi är?

Jag anser att om vi på riktigt vill förbättra samhället, om vi vill vi minska hatet, rasismen, utanförskap och avståndet, barriärerna, oss människor emellan, är det inte genom att hata den som hatar som vi kommer att lyckas. Än mindre genom att attackera andra enbart därför att de inte är som vi vill att de ska vara. Om något, det enda vi i sådana fall lyckas med är att distansera oss än mer från varandra. Vill vi verkligen vara anhängare till någon vars enda syfte med ordet tycks vara att attackera andra? Vill vi verkligen stödja kicken de får av det? Är de verkligen modiga? Och även om de har rätt i sak, hjälper det verkligen att budskapet framförs som ett angrepp på någon annan? Är det att bidra till en bättre värld?

”Åh, han är så bra, han vågar säga precis vad jag känner!” säger en del till mig. Jag tänker så här: Kanske är hon som inte alltid säger vad hon tycker en bättre människa än hon som väljer att angripa andra, framför allt i det offentliga. Kanske är hon också den som då kan komma närmare en lösning på ett problem. Varför? Därför att genom att inte attackera andra gör hon sig inte heller till andras fiende. Hon blir inte någon andra behöver försvara sig mot. På så sätt finns det för henne en möjlighet, hur liten den än må vara, att komma andra nära och därmed göra det som långsiktigt lär leda till en positiv förändring; nämligen att samtala med varandra.

Samtal kan emellertid aldrig tvingas fram. Samtal kan aldrig uppstå genom att vi skriker på någon annan. Samtal uppstår genom att vi visar tålamod, respekt och ger varandra tiden som behövs för att kunna lyssna och prata.

Så vi måste fråga oss detta: Vems hat ger vi idag näring till? Vems attacker kommer vi idag att stödja? Vem är den som vi idag, genom någon annans ord på ett inlägg, kommer att attackera? Är det lärarna? Är det poliserna? Är det politikerna? Är det tränarna? Är det de som inte röstar som oss? Är det kvinnor som kämpar för kvinnors rättigheter? Är det de som försöker rädda andra arter? Är det de som aldrig fått en chans? Är det ett lands president? Är det någon som råkade göra fel? Är det alla … som inte är lika perfekta och felfria som vi är?

Vems axel klappar vi idag på och genom att gilla personens inlägg viskar i hennes öra: ”Bra du är. Du säger precis det jag inte vågar säga.” Och vem är främlingen vi idag, genom andras ord, spottar på?

Vi får inte näring till hat. Vi får inte ge näring till vad som gör att världen ser ut som den gör. Vill vi ha förbättring, vill vi verkligen ha förbättring på djupet, så måste vi sluta hata och istället försöka att förstå mer. Vi bör inte heller döma den vi inte vet något om och inte heller tro att en Daniel Mendoza eller någon annan sitter med sanningen om en tredje person. Vi måste vara större än så. Mycket större än så.

Vad jag med mitt inlägg vill säga är följande: Stå hellre ensam med din kärlek än i sällskap med ditt hat.

Förstår du?

 

/Daniel Mendoza

Och som alltid, ta dig tid att åtminstone läsa några av recensionerna genom klicka på bilden nedan!

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.