Foto: Pernilla Danielsson, Mallorca

”Pappa, när du var med i När livet vänder så blev du aldrig ledsen för vad andra hade gjort mot dig. Du började inte gråta så som många andra verkar göra. Men när du berättade om vad du gjort mot andra, då blev du ledsen. Då skämdes du och fick tårar i ögonen. Jag tror att det beror på att du bryr dig mer om hur du är mot andra än hur andra är mot dig.”
Ovanstående sa min äldsta son till mig månader efter jag hade varit med i programmet med Anja Kontor. Jag fann hans iakttagelse intressant och mycket relevant för hur jag försöker leva mitt liv. Den fick mig att reflektera mycket över hur jag är och vill vara. Men också över hur många jag träffar agerar, tänker och är. Vilka skyttegravar de valt för sina liv. Det finns många som tyvärr lever kvar i andras fel och brister. I andras snedsteg. Det innebär att de i sina liv fortsätter med att ge andra som skadat dem uppmärksamhet och näring. I en del fall trots att det hunnit gå årtionden. När de gör så glömmer de bort det viktigaste av allt; att gå vidare, att inte begå samma misstag och framför allt, de glömmer att leva sina egna liv.

Men också att vi måste lära oss skillnaden på när någon gör något medvetet och inte mot oss.

Genom livet kommer vi alla, utan undantag, någon gång råka ut för vad någon annan gör mot oss. I en del av fallen kommer andras handlingar vara menade att skada oss. I en del andra fall kommer det inte att vara så. Betyder de senare att vi inte lär ta skada? Så klart inte. Men, och som exempel, det är en enorm skillnad på någon som försöker träffa dig med ett slag och någon som råkar träffa dig med ett. I en relation är det likadant. Den du lever med kanske tar ett snedsteg. Den kanske hamnar i en situation den aldrig tidigare varit i. Den kanske inte vet hur den ska bete sig och/eller agera. Den kanske befinner sig i en dimma där den inte riktigt på egen hand hittar ut. Där den inte ens har ord, ork eller kraft för att förklara för dig vad som händer eller hände.

Hur du väljer att agera då är helt och hållet upp till dig. Men om du gör en händelse som från början aldrig var menad att skada dig, aldrig var riktad mot dig, till en bur, till ett känslomässigt fängelse, innebär det att du låter ett slag (återigen bildligt talat) som inte var riktad åt ditt håll … träffa dig. Du låter dig bli träffad. Du låter det ta sig in. Till vilken nytta? I vilket syfte?

Betyder det jag skriver ovan att vi ska acceptera andras snedsteg? Absolut inte! Missförstå mig rätt. Vad jag försöker säga är att vi inte ska ge dem mer näring än nödvändigt. Att vi inte ska låta andras ”slag” träffa oss mer än nödvändigt. Men också att vi måste lära oss skillnaden på när någon gör något medvetet och inte mot oss.

En vän sa en gång till mig att jag har så många skal, på grund av det liv jag levt och allt mörker jag både blev utsatt för och såg, och därför kan ingen skada mig. Därför att de måste ”slå” och ”slå” för att ta sig in. Och de kan inte lyckas. Jag tog mig några veckor att begrunda hans ord. Efter dom veckorna ringde jag tillbaks till honom och sa: ”Du har fel. Det är inte skal jag har. Du förstår, skal kan man tids nog slå sönder. Nej, det som är med mig är att jag är luft. Det går inte att träffa mig. Den som försöker kommer bara att slå sig trött. Jag är luft, min vän. ”

Allas strävan borde vara att aldrig medvetet skada andra. Går det att leva ett sådant liv? En fråga jag ofta ställer mig. Mitt svar är alltid: Nej, det går inte. Först därför att vår omtanke inte enbart kan innefatta oss människor. Den måste även innefatta andra levande varelser. Sedan därför att leva är också att utvecklas. I det finns det risk att vi väljer att gå en väg andra kanske inte vill. Har man barn så måste de ha sin frihet att göra just det, välja egen väg. Känslomässigt kan deras val skada oss. I en del fall även på andra sätt. Men min poäng är denna: Hur mycket skada vi tar beror på hur fria vi själsligt och mentalt är. Om vi gör relationer till känslomässiga burar, om våra relationer styrs av egot mer än av kärlek, om våra relationer, även till oss själva, består av rädsla, kommer vi alltid att ta skada oavsett vad någon annan medvetet eller omedvetet gör mot oss. Vi kommer alltid då att ge näring till andras snedsteg. Oavsett vilka de är. Oavsett de var medvetna eller inte. Och i det, kommer vi alltid att vara förlorarna.

Jag har inga tårar att ge de som skadat mig. Jag har inte heller hat att ge dem. Jag känner ingenting inom mig vad gäller dem. Betyder det att jag förlåtit dem? Nej, jag förlåter inte. Och jag glömmer sällan. Det är inte min uppgift att förlåta andra. Min uppgift är att inte begå samma misstag. Min uppgift är att lära mig. Och därför glömmer jag sällan. Därför att läxan många lärt mig är en jag vill minnas. Därför att de lärde mig hur det känns att bli sviken, att bli slagen, att bli hånad, att bli hotad och mycket mer. Och i min strävan att inte skada andra är det viktigt för mig att minnas hur det var för mig. Därför att genom min egen smärta, genom mina egna ärr och sår, kan jag se om jag är på väg att tillfoga andra liknande. Något jag inte vill.

Men min poäng är denna: Hur mycket skada vi tar beror på hur fria vi själsligt och mentalt är.

Så min son hade rätt. I mitt liv mår jag sällan, nästan aldrig, dåligt över vad andra gjort mot mig. Om något, jag mår bara dåligt över vad jag gjort mot andra. Dessvärre kan ingen av oss få saker och ting ogjorda. Men i mitt fall kan jag lära mig, utvecklas, bli bättre och försöka leva ett liv där jag inte är orsaken till andras ärr och sår. Varken fysiska eller själsliga.

 

Jag vägrar slösa av mitt liv på att leva kvar i vad andra utsatte mig för och inte. Jag kunde inte välja som barn, men jag kan välja som vuxen. Därför kan jag heller aldrig se mig som att jag var ett offer. Jag har alltid varit en kämpe. Visst har det hänt att jag förlorat slag, att jag legat nere för räkning, framför allt när jag var barn, men jag har vunnit alla krig som andra startat. Därför kan jag inte gråta över förlorade slag i krig jag inte var orsaken till. Än mindre när jag fortfarande lever och kan välja hur min morgondag ska se ut. Och kan jag välja min morgondag, kan jag välja hur jag vill se på allt, betyder det också att jag vunnit. Vad, kanske du undrar? Min själsliga och mentala frihet.

Det jag kan gråta över, som min son förstått och såg, är de krig jag vann … som jag startade.

Förstår du?

Och snälla, gå in på följande länk och läs lite om Den Enda! Om du tycker ovanstående ger dig något, så kommer den att ge dig mer! 

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.