Foto: Pernilla Danielsson

 

Vad är du beredd att offra för att finna dig själv? För att en dag vara någon du idag skulle vara stolt över att känna, kanske till och med se upp till.

Min resa, den till att bli den mannen jag är och vill en dag fullt ut vara, började med två bilder. En av hur jag inte ville vara. Mina föräldrar fick representera den bilden. Och så en på hur jag en dag – som vuxen man – ville vara. Min fantasi skapade honom och med pusselbitar andra gav mig, som ”ängeln” jag träffade när jag var 22 år, byggde jag sedan vidare. Jag skulle bli en man jag själv skulle vara stolt över att lära känna, över att få umgås med, prata med och lyssna på. Jag började i tonåren att bygga på den bilden och sen att forma mig. Allt kunde inte komma på en gång, det förstod jag tidigt. Se det lite som att bygga ett hus. Du kan inte bygga väggar utan en grund. Du kan inte sätta ett tak utan väggar osv. Tre saker blev självklara från början:

1. Jag behövde ge mig tid

2. Jag fick inte kompromissa

3. Jag behövde lära mig att lyssna på min röst och ingen annans

Första 15 åren var jag ganska hård i mitt sätt att vara. I mångt och mycket var jag osocial. Även om många som träffade mig ansåg att jag var motsatsen. Men jag kompromissade inte. För att ge dig två exempel: Mannen jag ville vara använde inte droger. Så redan i tidiga tonåren tog jag avstånd från droger (allt utom alkohol). När ett gäng killar jag då och då umgicks med började testa droger (vilket inte var helt ovanligt) klippte jag rakt av med dem. Hur starka banden än var slutade jag att umgås med dem och det skedde i samma ögonblick jag fick veta om drogerna. Det var något av ”my way or the highway”.

Ett mer sorgligt exempel: I nian blev jag tillsammans med en tjej som jag i över två år hade varit riktig kär i. Vår första natt tillsammans är fortfarande ett av mitt livs vackraste minnen. Men jag minns att jag vaknade en morgon bredvid henne i hennes säng, vi hade då varit tillsammans i några veckor, jag vände mig om och sträckte mig efter hennes cigarettpaket för att ta en cigg. Jag som inte ens rökte. Vad jag var på väg att göra fick mig att sätta mig upp på sängkanten och betrakta cigarettpaketen i min hand. På kvällen den dagen gjorde jag slut och gick aldrig tillbaks henne. Jag förstod att stigen jag hamnat på inte var den rätta för mig att gå. Att vårt förhållande skulle bli destruktiv och att jag inte var stark nog att hjälpa oss båda. Så jag gick och såg mig aldrig om. Den jag ville vara, bli, betydde mer för mig än kärleken till någon.

En natt någon månad senare, inne på en hamburgerrestaurang i Västerås, satte hon sig framför mig. Först sa hon inget. Hon satt tyst på andra sidan bordet och tittade på mig samtidigt som tårar rann längs hennes kinder. Till slut sa hon: ”Du svek mig, Danne. Du svek mig. Du var den sista jag trodde skulle svika mig!” Sen reste hon sig och gick. Vad jag minns var det sista gången vi sågs. Jag har en miljon gånger önskat att hon kunde ha sett vilka demoner jag inom mig – men även utanför – bar och slogs mot. Så jag en miljon gånger önskat att jag haft styrkan att säga till henne: ”Jag gick för att rädda oss båda…”.

Jag hade ett mål och jag skulle nå det. Den ”mannen”, att bli han, var så mycket viktigare än pengar, kärlek, vänner och allt annat. Jag byggde och byggde. Mig själv. Men mycket utan hänsyn till andra människor. Jag var så enorm fokuserad på att bli den jag ville vara att jag inte brydde mig om andra. Missförstå mig rätt nu, jag brydde mig massor, men det var för det mesta inte äkta. Jag var för trasig. När jag kom ”hem” och någon sa: ”Alla är på sjukhuset, x har försökt att ta livet av sig”, kände jag ingenting inom mig. Ingenting fast det gällde ett syskon. Förstår du det? Jag kände absolut ingenting. Och mestadels var det så även utanför hemmet. Djur och natur brydde jag mig om men sällan människor. Mitt byggande handlade därför inte enbart om vem jag ville vara, utan minst lika mycket om vad jag ville känna. Om att få känna.

Det var bilden av den mannen jag ville vara som gjorde att jag en dag insåg att svartsjuka var fel. Att det var under den mannens värdighet att vara svartsjuk. Jag var nitton år då. Men det var också bilden av den mannen jag ville vara som en nyårsafton, jag var cirka 25 år, fick mig att åka hem till ett gäng män, beväpnad med två knivar och enbart i syfte att döda två av dem. När jag tog mig därifrån hade jag knivhuggit ledaren ett flertal gånger och misshandlat en annan man så pass grovt att han var medvetslös i flera timmar. Dagen efter gick jag till polisen och berättade om allt. Jag räknade med att bli utvisad från Sverige (var ej svensk medborgare) eller åtminstone att åka in i flera år. Det var första gången jag hade haft kontakt med polisen. Men den mannen jag ville vara skulle aldrig gömma sig för lagen, än mindre försöka ljuga om något han hade gjort medvetet. Och den mannen jag då ville vara skulle inte låtit vara ogjort vad gänget hade gjort. Jag byggde och byggde.

Men jag byggde fel. För 18 år sedan, 1999, när jag träffade Marielle, började jag därför en annan resa. Jag hade fram till dess lärt mig att fly. Minsta fel på någon så adjö, hej då, good bye och så gick jag vidare. Jag och hon, vi hade noll gemensamt från dag ett. Ingenting hos henne väckte något i mig. Det själsliga som många letar efter fanns inte där. Detta med kärlek vid första ögonkastet? I mitt fall var det tvärtom. Jag tänkte: Aldrig i livet. Fel, fel, fel!. Men något hände. Samma natt vi träffades stod jag ensam i mörkret och hörde en röst säga: ”Här vänder ditt liv.” Det upprepades två gånger. Det var som om någon pratade med mig. Nästan kusligt att känna så men rösten var så tydlig.

Men jag och hon var helt fel för varandra, tyckte jag. För att bättre förklara det med hennes egna ord hon sa till mig hösten 2013: ”Den dagen du hittar hon som berör din själ, så som jag aldrig kunnat, vill jag att du talar om det för mig. För jag vill inte stå i vägen för henne.” Jag frågade om varför hon sa så. Hennes svar: ”Därför att jag älskar dig så mycket och vill att du en dag blir lycklig. Du har aldrig varit riktig lycklig med mig.” Jag frågade henne om hon inte var rädd att förlora mig. Hon svarade: ”Jag är livrädd för att förlora dig. Men du har gett mig allt. Du har förverkligat alla mina drömmar om hur en man ska vara, hur en pappa ska vara. Jag kan inte få mer. Nu vill jag att du får ditt.” Jag skulle här kunna fördjupa mig så att du bättre förstår och inte tror att vi lever i ett förhållande utan lycka, utan kärlek eller att jag på något sätt inte mår bra i vår relation. För sanningen är fullständigt det motsatta. Vad hon menade handlade om något djupare (men inte nödvändigtvis bättre).

Så vad hände? Jo, månader efter vi blev tillsammans bestämde jag mig för att gå vidare. För att göra slut. En dag i bilen på väg hem från Stockholm hörde jag ”rösten” igen. Den sa: ”Om du någonsin ska komma hem behöver du offra dig själv.” Jag minns att jag stannade bilen halvvägs till Västerås och reflekterade över orden. Sa sedan högt till mig själv: ”Ska JAG offra mig själv för att få kärlek?!?! Jag som aldrig fått något?!? Jag som aldrig varit i närhet av kärlek, ska jag offra mig själv??!”. Jag tänkte då att det nog var höjden av ironi (och delvis egoism. För kärlek hade jag fått. Jag hade bara inte kunnat ta emot den).

Det självklara i vad rösten ville få mig att förstå och hur rätt det var träffade dock mig. Andra hade utsatt mig för saker, andra hade tagit saker ifrån mig, det kunde jag skriva under. Min självkänsla, min barndom, mitt självförtroende, det hade andra slagit sönder. Jag hade emellertid själv aldrig offrat något. Jag hade aldrig tillåtit någon att ta sig hela vägen in. Inte ens hon i nian. Jag skyddade mig så hårt att ingen och ingenting tog sig in. Och det var där och då jag insåg det, att jag hade gjort fel. Att vad jag hade gjort från tonåren och till att jag var nästan 30 år gammal var att skydda mig än mer. Byggt än fler murar. Så en dag förstod jag. Jag behövde stå naken. Jag behövde blotta mig helt och hållet och våga förlora allt. Och förlora allt innebar, för mig, att förlora mig själv.

Jag bestämde mig för att vad än den jag levde med skulle utsätta mig för, vad hon är gjorde mot mig, skulle jag stå kvar. Jag skulle inte svika. Vilka själsliga smällar jag än fick skulle jag inte svika, vända mig bort eller gå. Jag skulle ge henne tid och vara stark nog att stå kvar. Jag skulle besegra mig själv om och om igen, besegra mina rädslor, besegra mitt ego, besegra allt jag tidigare inte klarat av. För att du inte ska missförstå och tro att jag menar på att man i en relation ska acceptera våld och dylikt: Första gången Marielle tog tag i mina armar under en diskussion sa jag till henne: ”Du kan aldrig besegra mig fysiskt. Är det verkligen den vägen du vill att vi ska gå, eller ska vi lära oss att prata med varandra?” Hon släppte och sedan dess har vi aldrig i vrede eller dylikt rört vid varandra. Vi har noll tolerans på det. Visst har det hänt att vi varit arga och besvikna på varandra, men på 18 år har det enbart hänt en gång att en av oss sagt något dumt, ett fult ord, till den andra. Det misstaget begick jag för exakt två år sedan. I övrigt har vi aldrig skrikit, hånat, förolämpat, attackerat vandra, slagit sönder saker i hemmet och så vidare. Aldrig. Hon är inte sådan kvinna och jag är inte sådan man.

Idag, 18 år senare, känner jag därför att jag lyckades. Jag besegrade mig själv och i det besegrade jag mitt arv. Jag har två söner som flertal gånger sagt till mig att jag är deras stora manliga förebild i livet. Jag vet att jag är det och är stolt över att få vara det. Och den mannen jag ville bli, den jag gav mig tid till att den dag få vara, är jag idag. Betyder det då att jag är klar? Nej, det betyder enbart en sak: Att min resa äntligen kan börja. Att jag äntligen kan börja bygga väggarna.

Förstår du?

Daniel Mendoza

Om du vill bättre förstå vad jag menar, läs min debutroman Den Enda. Du hittar massor om den här

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.