I en värld där så många säljer lycka på låtsas, quickfix som försvinner när måndagen kommer, påhitt som inte hjälper dem själva. I en värld där så många gör allt för att bli lyckliga, för att uppnå det perfekta, om det så gäller en relation, ett hus eller en kropp. Där skalet är viktigt och det stora leendet alltid nära. I en värld där folk svarar ”Jag mår bra!” eller ”Livet är fantastiskt! utan att ens blinka. Fraser och gester de tycks träna framför en spegel. I den världen känner jag mig stundtals som en främling. Som någon som inte passar in i tänket och strävan så många tycks ha.

Vad jag lärt mig av livet är att i nuet är de enkla gesterna, de kärleksfulla handlingarna, vad som förbättrar världen.

Jag reflekterar över hur jag ibland mår inom mig. Stunder där jag sällan känner lycka inombords eller mig ens lycklig. Där jag tvekar på om jag någonsin gjort. Därför att sorg, saknad och ibland till och med ensamhet är goda vänner till mig. Själsliga tatueringar. Detta till trots att jag har min vackra familj som berikar mitt liv bortom vad jag ens hade kunnat drömma om. Detta trots att jag älskar livet bortom allt. Detta trots att jag hittat mitt själsliga hem. Få har.

Min sorg är en jag inte vill vara utan. En jag kommer att bära med mig så länge världen ser ut som den gör. Jag känner sorg därför att djur ännu lever i burar. Därför att barn uppfostras med skrik och slag och kläs med lögner. Därför att tron på kärlek har för så många kvinnor världen över blivit ett känslomässigt fängelse, en fysisk ”bur” och i många fall en dödsfälla. Jag känner sorg därför att vi dödar det vackra i vår värld. Vilda blommor vi plockar utan att ens tänka tanken att det vi egentligen gör är att döda vad som är mat för andra varelser. Varelser som genom att enbart finnas till ser till att vi själva får mat. Men vi förstår inte. Vi tänker att några få vilda blommor inte gör någon skillnad. Som om varje individ vore den enda som plockar en vild blomma. Som om varje individ vore den enda som dödar en spindel, en geting, en snigel, en orm…

I samma ögonblick vi sliter av blomman tycks allt vi förmår oss att tänka vara att det kommer att bli fint i våra hem. Utan att inse att vad vi förstör är vårt riktiga hem, det enda vi har; Moder Jord. Jag känner sorg över att så många lyckas med att berättiga ett felaktigt beteende genom att påstå att det är för andra varelses bästa. Jag känner sorg över att så många goda människor är så tysta. Att vi låter dödandet pågå därför att relationer är viktigare än rätt och fel, moral och etik. Att vänskapen mellan två människor betyder mer än ett annat liv.

Jag har inga som helst ambitioner att bli lycklig. För vad är ens det? Och kan man det? Jag vill inte heller eftersträva att vara lycklig. Hur ska jag kunna det i en värld där vuxna män våldtar barn? I en värld där vackra varelser hålls instängda i burar tills de dör just därför att de var vackra. Där andra skjuts ihjäl av blodtörstiga individer av min egen art. Hur ska jag kunna vara lycklig i en värld där flickor/tjejer/kvinnor får skulden när de våldtas? Jag kan inte det. Jag vill inte det.

Jag känner sorg därför att djur ännu lever i burar. Därför att barn uppfostras med skrik och slag och kläs med lögner. Därför att tron på kärlek har för så många kvinnor världen över blivit ett känslomässigt fängelse, en fysisk ”bur” och i många fall en dödsfälla.

Trots sorgen och allt annat mår jag samtidigt aldrig dåligt. På vilket sätt skulle det göra någon nytta att gå omkring och må dåligt? Att gå omkring och vara arg, hjälper det någon som har det svårt? Jag är tacksam över att kunna känna som jag ibland gör. Varför? Därför att det ger mitt skapande näring. Det får mig att njuta mer av nuet. Och nuet är allt jag har. Denna stund. Jag känner tacksamhet därför att det mörka i mig gjort att jag funnit något viktigare än personlig lycka. Detta något är att ge. Att värna om livet. Att försöka vara en god människa. Att vara så i nuet att jag kan läsa av mina känslor, kan hantera mina demoner och oavsett stormar jag möter höra min själ säga till mig: ”Daniel, var snäll.”

Jag har enormt många vackra stunder. Enormt många. Stunder som ger mig näring till att vara ett steg närmare den människan jag fullt ut eftersträvar att vara. Och vad jag vill vara är en god människa. Någon som värnar om livet, någon som i sina val tar hänsyn till andra, och med andra menas; människa, djur och natur. Jag tänker att jag i enbart i nuet kan jag göra något bra för världen. För någon annan.

Vad jag lärt mig av livet är att i nuet är de enkla gesterna, de kärleksfulla handlingarna, vad som förbättrar världen. Exempelvis som att låta bli att plocka en vild blomma, som att låta bli att sitta på en brygga och döda fisk efter fisk bara för att underhålla sig själv, som att öppna fönstret och släppa ut insekter istället för att slå ihjäl dem, som att plocka upp skräp andra tappat, som att önska en främling en vacker dag, som att le mot någon, som att stanna till och ge den man lever med en äkta, varm och kärleksfull komplimang eller sådan kram, som att tacka henne/honom för att hon/han finns vid ens sida, som att ta sig tid att vara med sina barn och berätta för dem om hur mycket man älskar dem, som att uppmuntra någon som har det svårt. Allt sådant är vad jag valt att kalla för Kärlekens Omtanke. Det är enkla gester (om det nu finns något enkelt med att exempelvis rädda en annan varelses liv) som förbättrar världen. De kan tyckas så obetydliga men är så viktiga för att vi människor ska uppnå fred inom oss och därmed också sluta förstöra vårt hem.

Vad jag vill säga med detta långa inlägg är att vi behöver inte vara lyckliga, vi behöver inte uppnå lycka eller dylikt för att göra det bästa vi kan göra. Och det bästa vi kan göra är att vara snälla. Mot oss själva och mot andra. Den som går den vägen kommer en vacker dag vakna upp och inse … att den gjorde sig själv lycklig.

Förstår du?

Daniel

Ps. Glöm nu inte att klicka här!  Ds

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.