Lek med tanken att din själ, din kärna eller vad du väljer att kalla allt för är en sjö. Runt sjön står det dörrar. Varje dörr leder in till ett rum. Lek nu vidare med tanken att varje rum motsvarar exempelvis; rädsla, hat, upphetsning, passion, tålamod, smärta, sorg, längtan, ilska, irritation och ansvar. Om du inte kan se sjön framför dig så titta på din handflata och föreställ dig den är sjön och att varje finger är en dörr.

Föreställ dig att du en dag behöver säga ifrån till någon som beter sig illa. Du kanske behöver visa ilska. Du behöver sätta en gräns för hur den beter sig mot dig. Med andra ord, du behöver gå in i det rummet. Så du gör det, du går in, stänger dörren efter dig och är där så länge du behöver det. Hela tiden medveten om att du kan när du så vill gå ut. Hela tiden medveten om att du är i ilskans rum. Men också medveten om att din kärna, din själ, din sjö… är stilla, lugn. I det rummet tillåter du dig att känna ilska men du tillåter inte att ilskan tar över din kärna. När du lämnar rummet stänger du dörren efter dig. Kom ihåg: Dörren får aldrig stå öppen.

Du kanske en annan gång känner sexuell upphetsning. Du vill därför vara i det rummet. Du går in till det. Du är där i en kvart, en timme, kanske till och med en hel natt. Hela tiden medveten om att du är inne i rummet. Du är där därför att du själv valt det. Du har kontroll över din sexuella lust och ingen annan. Vad du där väljer att göra, i det ”rummet”, bestämmer du och enbart du. Kom ihåg: Ingen kan tvinga in dig till något rum.

De väljer inte själva när de ska vara arga, när de ska vara rädda, när de ska vara kåta och så vidare. På grund av att alla dörrar är öppna samtidigt är deras källa ständigt i rörelse. Aldrig stilla, aldrig lugn. Därför tappar de kontrollen så lätt. Därför skriker de så lätt. Därför går de så lätt över gränsen. Och det är därför andra så lätt påverkar dem, styr dem.

Du kanske är på jobbet. Du hör kollegor prata illa om er chef och/eller om kunder. Vem vet, kanske till och med om dig. Det triggar dig och du blir irriterad. Vilket är helt ok att bli. Du går då in till irritationsrummet. Medveten om varför du gör det. Men också medveten om att du har friheten att gå ut ur det när du så önskar. Du väljer dock att stanna där en stund. Där reflekterar du över varför dina kollegor är som de är. Hur de kan må. Du reflekterar över hur mobbning på arbetsplatsen triggar dig. Du tänker på att du har svårt för översittare. Och säkert mycket mer. Men sen, min vän, lämnar du rummet. OCH stänger dörren efter dig. Kom ihåg: Du tar aldrig med dig något ut ur rummet.

Ovanstående är exempel på hur jag i årtionden arbetat med mig själv. Där jag tillåter mig att gå in i olika rum men lärt mig att min kärna, min själ, min sjö aldrig får störas av de olika rummen. Jag lämnar aldrig dörrar öppna. Jag låter aldrig ilska, irritation, vrede, rädsla, upphetsning, längtan och så vidare förstöra min kärna, förstöra lugnet i den. Ok, aldrig ska jag kanske inte skriva. Men mycket mycket sällan händer det att känslor rubbar stillheten inom mig.

Så varför skriver jag om detta?

Jo, därför att många jag träffar mår dåligt psykiskt. De är stressade, känner sig vilsna, känner obalans och mycket mer. De är personer – kom nu ihåg att detta är min sanning – som tycks ha alla dörrar öppna samtidigt. De är i alla rum samtidigt. De väljer inte själva när de ska vara arga, när de ska vara rädda, när de ska vara kåta och så vidare. Inte heller lyckas de hindra sig själva när de börjar gå över gränsen.

På grund av att alla dörrar är öppna samtidigt är deras källa ständigt i rörelse. Aldrig stilla, aldrig lugn. Det är därför de så lätt tappar kontrollen. De är därför de så lätt skriker. Det är därför de så lätt går över gränsen. Och det är därför de så lätt blir påverkade och manipulerade av andra.

Jag förstod en dag att jag visst kunde vara arg ibland. Att jag kunde vara aggressiv. Att jag kunde känna längtan. Att jag kunde tillåta mig att sakna. Till och med att vara rädd. Att det är en del av mig. MEN, och detta blev enormt viktigt FÖR MIG, vad jag än var, vad jag än tillät mig att känna och vara, fick det aldrig rubba min kärna, min själ, min sjö. Det fick aldrig göra så att jag tappade kontrollen.

Fråga dig nu följande: Vilken/-a dörrar har du konstant öppen/-na? Vrede? Rädsla? Hat? Irritation? Besvikelse? Längtan? Och fråga dig vidare: Om det är så, varför? Behöver du just nu i ögonblicket vara rädd? Behöver du just nu i ögonblicket känna vrede? Behöver du just nu i ögonblicket känna irritation?

Förstår du?

/Daniel Mendoza

När du nu läst ända hit tycker jag att du ska läsa lite om varför du borde följa med till Mallorca i november när Sverige är mörkt och kallt. Klicka här!

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.