Foto: Pernilla Danielsson

Carl (ej hans riktiga namn), jag och en till granne, satt på Carls altan och pratade om livet, betraktade segelbåtarna på Mälaren och njöt av en solig sommardag. Carl, som var 70 år, tillbringade sina somrar där på halvön där vi under tio år bodde. Han var vår närmaste granne. När han vände sig mot mig för att fylla mitt vinglas upptäckte jag en fästing på hans gråvita hår. Jag sträckte jag mig fram, tog försiktigt fästingen i min hand och gick sedan iväg cirka 30 meter från där vi satt för att släppa fästingen på den delen av hans tomt som var vildvuxen. Carl började direkt att skrika att jag skulle döda fästingen, att vi kunde dö av den, att den kunde smitta oss och mer. Han sa att jag var galen som inte dödade den. Han skämtade om mitt sätt och hånade omtanken jag visade en annan varelse.

Fick han bestämma, och jag tänker att det gäller för de flesta utan kunskap och med viss avsaknad av empati och respekt för andra levande varelser, skulle fästingar inte få finnas. De är varelser som enligt honom och många andra inte uppfyller någon funktion. Som om naturen gjort fel. Det gäller så klart inte enbart fästingar. Andra ger sig själva ursäkter för att ha ihjäl mygg, spindlar, ormar, vargar, myror, sniglar, bin, järvar, skarv, råttor, möss, skator, ogräs och listan kan göras lång. Döda hellre än att rädda. Döda därför att de kan smitta, därför att man är allergisk, därför att de förstör, därför att de stör, därför att de kan bitas, därför att de kan stickas, därför att de inte passar in och framför allt därför att man är rädd.

Därför att de barn som lärt sig att värna om livet, att respektera alla levande varelser och sina medmänniskor är de som verkligen är rika.

Tyvärr är det för många människor mycket lättare att döda vad de är rädda för, än att döda rädslan de bär på. Något som ligger andra varelser till last. Så pass att de jagas, dödas och ibland utrotas. Sorgligt nog sker det mesta på grund av okunskap och lika mycket på grund av lathet, är min inställning. Som föräldern som dödade en humla framför min och sin son och ursäktade sig med att det var för ”krångligt” att öppna – vilket min son föreslagit – fönstret humlan satt mot. Och allt det lilla djuret försökte göra var att hitta ut, hitta hem.

Fästingen som krupit på Carls huvud fick leva. När jag hade lagt den i gräset gick jag tillbaks och satte mig bredvid mina grannar. ”Carl, jag måste få fråga dig. På 45 minuter som jag suttit här bredvid dig på din altan har du hunnit röka fyra cigaretter. Så ber du mig döda en fästing därför att … du är rädd för att bli sjuk av dess bett? Förklara logiken i det?” Han och andra grannen började att skratta högt åt min poäng. Allt han sedan sa var: ”Där fick du mig, gosse!” (*i slutet kan du läsa vad som hände med Carl.).

Kanske är du som läser detta en person som tycker att det jag skriver är löjligt, t o m banalt.
Kanske är det så. Eller så ser du bara inte det hela i ett större perspektiv där allt har ett samband och allt hänger ihop. Som exempel: Hur jag behandlar mina söners mamma påverkar hur de mår och på längre sikt hur de behandlar sina barns, om de får sådana, mammor. Så hur jag behandlar mina söners mamma idag är ett bevis för min kärlek (eller brist på) till dem. Nu kanske du förstår ännu mindre, gissar jag.

Tyvärr är det för många människor mycket lättare att döda vad de är rädda för, än att döda rädslan de bär på. Något som ligger andra varelser till last.

För att förtydliga: För mina söner är deras mamma just nu den viktigaste kvinnan i deras liv. De älskar henne! Så; hur hon mår, hur trygg, uppskattad och sedd hon känner sig, påverkar hur de mår. Utan minsta tvekan. Allt hänger ihop. Om jag verkligen älskar mina barn är det mest kärleksfulla och också logiska jag kan göra därför att värna om deras mamma. Att visa henne uppskattning och respekt. Skulle jag bete mig illa mot henne genom att exempelvis håna, förolämpa, skälla på och till och med fysiskt skada henne, skadar jag mina söner. Skulle jag sen påstå att jag älskar dem, att jag skulle göra allt för dem och så vidare, skulle det vara ingenting annat än hyckleri från min sida. Man behöver inte vara särskilt klok för att förstå det sambandet. Och man behöver inte vara särskilt klok för att förstå att allt på vår jord hänger ihop. Hur? Det är inte det viktigaste även om det ändå kan vara nödvändigt för att exempelvis återställa där vi tidigare förstört. Det viktigaste emellertid är att respektera allt levande.

Tillbaks då till detta med andra varelser och fästingen på Carls huvud. När allt kommer omkring handlar detta inlägg egentligen om vår och våra barns framtid. Därför att de barn som lärt sig att värna om livet, att respektera alla levande varelser och sina medmänniskor är de som verkligen är rika. De som fått lära sig motsatsen, de som fått lära sig att döda bara för att, de som fått lära sig att en del varelser saknar värde, är de som är fattiga.

Vi som har barn, egentligen alla, om vi verkligen älskar dem, om vi verkligen månar om dem och deras framtid, så borde vi alla stanna till och fråga oss följande: Vill vi ha bidragit till att världen de en dag ska ärva är en vacker och fredlig värld att leva i, en där vi människor lever i symbios med naturen, där vi visar varandra och alla andra varelser respekt och hänsyn, vill vi att våra barn en dag minns oss som kärleksfulla och engagerade individer som inte gjorde skillnad på liv och liv, eller vill vi att de minns oss som några som gjorde motsatsen, som kanske till och med inte orkade bry sig?

Allt hänger ihop och livet är allt. Så om vi inte ska äta en annan varelse borde vi göra vårt yttersta för att inte heller behöva döda det.

Slutligen: Det vi borde oroa oss mest för i vår värld är inte att andra varelser kan bära på smittsamma sjukdomar, att de kan bita oss och så vidare. Det vi borde oroa oss mest för är individer av vår egen art vars första tanke, ibland kanske enda, är att döda.

Sorgligt nog dog vår kära granne Carl några få år senare. Orsaken var cancer.

Förstår du?

Daniel Mendoza

Ps. Glöm inte att läsa detta! Ds