”Nää, fy, usch, äckligt!!” svarade hon honom och visade med miner avsmak för kaffet hon sekunder senare drack upp. Jag satt bredvid honom på andra sidan bordet och betraktade hennes invanda beteendemönster. ”Så varför dricker du det då?”var jag tvungen att fråga henne då hon gjorde vad många vuxna gör framför barn; säger en sak men gör en annan.

Hon skämdes över sitt beteende, bad Leon om ursäkt och svarade mig: ”Ja, det kan man ju fråga sig…”. ”Leon, vad x egentligen vill säga är att du är för liten (han var en liten pojke inte fyllda två som frågat en vuxen om han fick smaka på kaffet den drack) för att dricka kaffe”, sa jag till honom. ”Då förstår jag, pappa!” svarade han mig och tuggade vidare på sin smörgås.

”De är skadedjur!” sa en annan kvinna, en granne, om grävlingar när hon satt vid vårt bord och fikade med oss. Jag var pappaledig och därför den som den dagen var hemma med båda barnen. ”Förklara på vilket sätt de är skadedjur”, bad jag henne om. Svaret jag fick var: ”Jo, men det vet man ju!” Men nej, hon visste inte. Allt var hörsägen hon hört och köpt utan minsta reflektion och ifrågasättande. Kanske att hennes pappa fått henne att tycka så. Kanske hennes mamma som i sin tur köpt allt hennes morfar, farfar eller någon annan lärt henne. Hörsägen som i hundratals år varit en last för andra varelser. Så pass mycket och så pass illa att en del arter nästan blivit utrotade av oss människor.

Jag tror att sanningen är denna: Du bryr dig helt enkelt inte tillräckligt mycket för att förstå och tänka om.

”På väg mot Stockholm, strax innan Solna, fanns det en skog för ett år sedan. Mellan motorvägen och höghusen. Minns du den?” frågade jag henne om. Det gjorde hon. ”Den skogen är borta. Helt borta. Det finns inte ett träd kvar. Idag är hela den skogen betong och på betongen står det fabrikslokaler. Säg mig, tror du på allvar att det finns några andra varelser på denna jord som skulle lyckas med samma sak? Som skulle på så kort tid lyckas skövla en hel skog till den nivån att till och med jorden fraktades bort? Ändå kallar du grävlingar (säkert andra djur också inbillade jag mig) för skadedjur. Om så är fallet, vad är vi då?” avslutade jag med. Hon sa inget.

Jag vände mig mot barnen och gav dem en förklaring till varför en del människor kallar andra varelser för skadedjur. Berättade för dem att allt egentligen handlar om att vi människor blivit så många att vi trängt undan andra arter från deras hem och sen skövlat naturområden så att de inte får mat och/eller skydd. När djuren då söker sig till våra städer, till våra hus, till våra tomter, tycker en del människor att det är fel och kallar dem för skadedjur, för ogräs och så vidare. Jag förklarade för dem att det var vi som gjorde fel. Att det inte finns några skadedjur. Att det inte finns ogräs. Allt handlar om hur vi väljer att se på andra. Om vi ser med kärlek kommer det aldrig att finnas skadedjur eller gräs. Bara andra arter med samma rätt att få finnas. Lyckligtvis kunde jag också berätta om platser där vi lärt oss av våra misstag, där vi återställt naturen och där människor gått från att exempelvis jaga djur till att skydda dem. De hade också sett hur vi anpassat vår tomt så att vi både kunde ha en gräsmatta där de kunde leka och vildvuxet där djur kunde söka skydd och få mat.

Någon hatar mörkhyade en annan ormar. Någon hatar kristna en annan mygg. Någon hatar feminister en annan spindlar. Hat kommer av rädsla. Rädsla kommer av okunskap. Och okunskap går lätt i arv. Därför är det så viktigt att välja orden med omsorg.

Nu kanske du tycker att jag överreagerade vid de tillfällen. Du kanske har ett försvarstal för att agera likadant. Du kanske till och med är en sådan som säger: ”Barn förstår ändå inte”. Jag tror att sanningen är denna: Du bryr dig helt enkelt inte tillräckligt mycket för att förstå att det är fel och att tänka om. Men jag gör det, jag bryr mig. Jag bryr om hur ord träffar. Jag bryr mig om den bilden mina barn får av andra arter, av andra människor, av andra kulturer och så vidare. Av den anledningen skulle jag aldrig, än mindre framför ett barn, kalla ett djur för skadedjur. Jag skulle aldrig, än mindre framför ett barn, säga ”Nää, fy, usch, äckligt!” och sen dricka med välbehag vad jag för barnet påstod var äckligt.

Jag bryr mig om hur jag är framför mina barn. Och jag väger mina ord därför att ord kan hjälpa dem att växa till vackra medmänniskor men likaväl göra motsatsen. Jag bryr mig därför att mina ord måste ligga i linje med mina handlingar. Vad är meningen med att måla världen med kärleksfulla ord men förstöra den med mörka handlingar? Var ligger det äkta i det? Vad är meningen med att be barn att vara kärleksfulla, engagerade och snälla samtidigt som man själv dömer andra, både människor och djur? Var ligger den sanna uppfostran i det?

Jag kommer varje vecka i kontakt med människor som tar ställning mot rasism och hat. Som blir förbannade på fascister, rasister, nazister och alla andra som hatar andra människor. Samma människor kan sedan tycka att fästingar, mygg, spindlar och andra arter borde utrotas. Att de ska bort. Att andra arter är skadedjur. Med andra ord, de ser inte att de själva är hatare. För mig är det ingen skillnad på hatare och hatare. Någon hatar mörkhyade en annan ormar. Någon hatar kristna en annan mygg. Någon hatar feminister en annan spindlar. Hat kommer av rädsla. Rädsla kommer av okunskap. Och okunskap går lätt i arv. Därför är det så viktigt att välja orden med omsorg.

Våra ord har betydelse. Våra ord påverkar. Vi borde därför välja dem med större omsorg och med mycket mer kärlek.

Förstår du?

/Daniel Mendoza

58 magiska recensioner har min debutroman Den Enda fått! Läs dem här!