Jag skriver: ”Som man behöver jag ta ställning mot kvinnovåldet i samhället!”.
Han svarar mig: ”Som om kvinnor inte slåss!”.

Jag skriver: ”Vi behöver värna om djuren som far illa!”
Han svarar mig: ”Vaddå, och barnen som svälter då?? Ska djuren komma först??!!”

Jag skriver: ”Jag tycker att människor som flyr undan förtryckt ska få skydd här!”
Han svarar mig: ”Ska vi inte först hjälpa oss själva?!”

Jag skriver: ”Vi behöver lägga mer resurser på att rädda världens hav!”
Han svarar mig: ”Ja, men varför ska vi börja först. Det är väl andra som är värst??!”

Jag skriver: ”Jag beundrar alla föräldrar som bryr och engagerar sig!”
Han svarar mig: ”Visst, men de är få… ”

Jag skriver: ”Barn är kloka och fulla av visdom!”
Han svarar mig: ”Då har du inte umgåtts mycket med barn. De slåss och mobbar!”

Jag skriver: ”Jag träffade en underbar människa!”
Han svarar mig: ”Wow, det måste vara ett undantag…”

Jag skriver: ”Jag tycker att livet är underbart!”
Han svarar mig: ”Du har nog inte varit med om mycket… ”

Jag skriver: ”Mina barn är så kärleksfulla mot varandra!”
Han svarar mig: ”Vänta tills de är äldre… ”

Jag skriver: ”De har lyckats väl i livet.”
Han svarar mig: ”Med tur kan man komma långt…”

Jag skriver: ”Det händer så mycket positivt i världen!”
Han svarar mig: ”Vilken värld lever du i?!?!”

Mina fingrar tystnar, jag pausar mina ord, lugnar min själ och lyssnar. På vad han egentligen säger. För mig själv tänker jag sedan: Det är så sorgligt att hans hjärta är så stängt. Att hans tankar är så mörka och hans själ så sårad. Det är sorgligt att han lever i sådant mörker. Men jag vet att han bryr sig. Djupt inom sig bryr han sig. Så jag hänger kvar, jag fortsätter le, jag fortsätter sprida optimism och glädje.

Jag är den som fortsätter sprida kärlek i denna värld. Jag är trädkramaren han gör narr av. Jag är djurvännen han hånar. Jag är optimisten han kallar för naiv. Jag är den som pratar om kärlek han skrattar åt. Jag är den som värnar om livet. Jag är den som tror att jag kan bidra till en bättre värld genom att blotta min själ. Jag är den han kallar tok för allt gott jag försöker göra. Jag är en av miljontals. Och han är en av oss. Bara det att hans mur ännu inte börjat släppa igenom de första solstrålarna som ska träffa ljuset han själv bär på. Men tids nog…

Och jag undrar, vem är du?

/Daniel Mendoza

Vill du läsa mer? Klicka på nedanstående bild.

 

 

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.