Lek med tanken att du står och betraktar en stor vacker och ljus tavla. Tavlan är du. Den är en spegling av din själ.

Du tar några steg bakåt och ser en liten liten tavla hänga framför den stora. Fortfarande så att den stora tavlan syns väl. Den lilla tavlan som hänger framför utgörs av ett ögonblick i ditt liv. Kan exempelvis vara när en föräldrar slog dig. Eller när du blev mobbad i skolan. Eller när ett syskon retade dig. Eller när någon du brydde dig om dog. Eller när du fick byta skola osv. Mörka tavlor. För de vackra, utgör del av den stora tavlan. Där finns kärleken.

Du backar lite till, tar ett sidosteg till vänster och ser en annan tavla framför den stora. På den tavlan ser du dig själv som barn. Du sitter med ryggen rak vid matbordet. Du ser ledsen ut. Mitt emot dig sitter din far och pekar med hela sin hand mot dig. Du minns att du skulle sitta still med ryggen rak och äta din mat. Du minns att du avskydde att sitta still. Du vill vara i rörelse. Men de släckte den törsten hos dig.

En sjätte tavla där du ser tecknade motivet av män som klipper vingar på kvinnor. Du ser vad du tolkar som själsliga tårar som kvinnorna gråter.

Du backar lite till. Tar ytterligare några sidosteg men åt höger. En ny tavla. I den äter du en köttbit. Vilket du som barn inte ville. Du minns hur du ibland försökte gömma köttet i fickorna. Du ifrågasatte därför att du värnade om djuren. Men kött var bra för dig, sa alla.

Proceduren fortsätter. Du backar, sidosteg, ny liten tavla. Denna gången på två vuxna som skriker på varandra. Du ser i tavlan dig själv stå en bit ifrån och hålla för öronen. Det gör ont i dig att se den tavlan. Så du skyndar på och backar mer.

Ny tavla. Du är i skolan. Du får lära dig saker som du inom dig inte känner dig komfortabelt med. Du ifrågasätter men får inga svar. Du börjar anpassa dig. Tavlan visar hur alla andra tittar rakt fram medan du tittar ut.

Nya steg, nya tavlor. En där du vill gå åt ett håll, du ser det i tavlan. Du ser nästan hela din själ vilja gå åt ett håll, men människor, skuggor, drar dig åt ett annat håll. Dit du vill gå i tavlan är det ljus, vackert och grönt. Dit de drar dig är det mörkt och ensamt.

Fler steg bakåt, den stora tavlan börjar försvinna. Du märker inte att du tappat fokus på den. Om någon frågade dig skulle du inte riktigt kunna svara på vilken färg ramen har. Du betraktar en tavla där du kommer hem sent från ditt arbete. Du ser sliten ut. Trött. En annan tavla där dina föräldrar tog dig till en djurpark. I tavlan ser du dig och ett lejon inne i en bur stå och titta på varandra. Riktigt nära. Lejonet, en hane, ser så liten ut jämfört med dig. Du minns hur du tänkte, hur du kände, hur du tyckte synd om det. Varför var du fri och inte det? minns du att du tänkte.

En tredje där du står framför en spegel och sminkar dig för att våga gå ut. En fjärde där du ser ett träd fällas. Det som var ditt favoritträd som barn. En femte där män i mörka kostymer ber dig lita på dem. Du ser inga barn och inga kvinnor i den tavlan. En sjätte tavla där du ser tecknade motivet av män som klipper vingar på kvinnor. Du ser vad du tolkar som själsliga tårar som kvinnorna gråter.

Men du är så ovan. Ingen har någonsin sett dig. De har sett bara det du gör för dem genom alla dina anpassningar. Ingen har brytt sig. För du ler. För du skrattar. För du sliter. För du duperar dem. För du manipulerar dem. För att hjälpa dem.

Du fortsätter, fortsätter och fortsätter. Snart står du där. Där du inte längre ser den stora tavlan. Inte ens färgerna. Ingenting. Allt du ser är tusentals små tavlor som hänger framför dig. Alla med olika motiv. Men motiv som inte är du. Som du inte känner dig bekväm med. Gemensam för de flesta är att de inte handlar om dig. Den du var. Ville vara. Vill vara.  De handlar om vad andra matat dig med, krävt av dig, hjärntvättat dig med.

Du börjar inse att den du var tycktes ingen finna vara perfekt. Alla ville forma dig. Så att du skulle passa in. Så att du skulle vara som dem. Du ville bära trasiga jeans men fick veta att flickor inte bär sådana. Du ville leka i leran men fick veta att du bara skulle bli smutsigt. Du ville vara uppe och betrakta stjärnorna men fick veta att du skulle till skolan tidigt. Du ville så mycket men de flesta gånger dina önskningar besannades var när du önskade dig saker. Sådant andra kunde köpa för pengar. Du fick veta att allt de gjorde för dig var för att du skulle, som de sa, funka i samhället och klara av världen. Dina föräldrar. Skolan. De du blev kär i. Dina vänner. Alla hade en bild av dig och de försökte få dig att anpassa dig till deras bild. Bitarna som inte passade dem, som var del av dig, försökte de ändra på eller få dig att släppa.

Du ser fler tavlor, börjar närma dig nutid, med människor som försökte hjälpa dig. För du kände dig vilsen. För du kände dig trött och sliten. För du kände dig uppgiven och utan framtidstro. En del sa till dig att du behövde ta tabletter för att känna lycka. Andra sa att hur du mådde berodde på ett ögonblick i din barndom. Några sa att det berodde på för mycket arbete. Andra påstod att det var medfött. Du fick diagnoser. Du blev sjukskriven. Du fick råd och tips. Men åren gick och du mådde inte bättre. Ingenting hjälpte. Du tar fler steg bakåt.

Så träffar du en dag en konstnär. Du sätter dig framför henne. Något med henne som berör dig. Hon tycks inte se, eller snarare lägga vikt på, alla små tavlor som hänger framför den stora. Hennes fokus är på den stora tavlan. Hon frågar dig om varför du gömmer dig bakom alla små lögner. Varför du inte river ner allt och låter den stora tavlan, den vackra, synas. Hon undrar om varför du inte blommar ut och är dig själv. Hon tycker att du är så vacker. Men du förstår först inte. Samtidigt är det något i dig som gör det. Som ser. Hon skrämmer dig trots att hon inte menar illa. Hon vill bara se dig. Men du är så ovan. Ingen har någonsin sett dig. De har sett bara det du gör för dem genom alla dina anpassningar. Ingen har brytt sig. För du ler. För du skrattar. För du sliter. För du duperar dem. För du manipulerar dem. För att hjälpa dem. Så faller tårarna och du frågar konstnären om varför du gråter. För du är inte den som gråter. Du frågar henne om varför du skakar. Du känner dig så liten, så maktlös.

Hon lutar sig fram, håller om dig, smeker dig varsamt din rygg och viskar sedan i ditt öra: ”För du är trött, vackra själ. Trött på att leva upp till alla andras krav och förväntningar. Trött på att få dina vingar klippta. Än mer av alla som påstår att de älskar dig. Trött på att inte få andas egna andetag. Du gråter därför att du inte orkar mer. Du gråter därför att du för länge sedan gömde och glömde dig själv.”

Du torkar tårarna. Samlar dina andetag. Du frågar henne om vad du ska göra. Du vill inte känna som du gör. Vill inte vara som du är. Du ber henne hjälpa dig. Men allt hon kan svara dig är: Du har ett val. Att fortsätta hänga andras tavlor framför din eller att riva ned dem och låta alla se den du är och inte den de förväntar sig att du ska vara. Men du måste välja. Och du måste välja idag. För imorgon har du tagit ytterligare steg bort från dig.

Förstår du?

Dela gärna om du uppskattar mina texter! Och vill du läsa mer som jag skrivit så köp gärna min debutroman Den Enda!