Ett par år efter det att jag hoppade av Handelshögskolan tackade jag nej till en tjänst där jag blivit erbjuden 127 000 kr i månaden exklusive bonus. Men där jag då skulle ”skänka” arbetsgivaren fem år av mitt liv. ”Sen behöver du aldrig arbeta igen i ditt liv”, sa en av cheferna som intervjuade mig. Jag visste om att det förhöll sig så. Och fem år kan tyckas vara lite. ”Ditt jobb kommer att vara att tjäna pengar åt oss. Och vi bryr oss inte om vem du tjänar de pengarna med. Men i slutet av dagen måste innehavet i din portfölj vara säkerställt (vilket skulle ske genom en kombination av aktier och derivat).

En av cheferna ringde mig några veckor efter intervjun. Han sa: ”Daniel, vi vill ha dig, men vi tror inte du vill ha detta.” De hade rätt. Jag var rädd för att förlora mig själv. Lönen lockade enormt, det erkänner jag, men jag ville inte gå den vägen för att få ekonomisk trygghet. Jag var rädd att bli fartblind. Att inte vara jag. Så jag tackade nej. Har jag sedan dess ångrat mig? Ja, det har funnits stunder då jag tänkt ”Hmm… om jag bara”. Men vägen jag valde gjorde att jag några år efter blev pappa. Och kunde senare vara pappaledig i två år. Bland de bästa åren av mitt liv jag dittills hade haft. Idag kan inga pengar i världen ge mig den rikedomen mina barn i varje andetag de tar ger mig. Inga. Men jag önskar samtidigt att jag ibland kunde ge dem mer tid. Och i det kommer då: ”Hmm… om jag bara”. För med pengar kommer en viss trygghet och frihet. Men ja, också många fallgropar. Ofantligt många.

I september 2013, en söndagmorgon, bestämde jag mig ändå för att byta fokus i mitt liv. För att satsa på att tjäna pengar. För att se kärlek som många, i synnerhet många män jag träffat, ser den. Som nonsens. Som slöseri med tid. Jag var så trött på att kämpa med att få ihop det varje månad. Trött på att i så många år ta av vår semesterkassa för att köpa mat till djur (fågelmat, äpplen och annat till rådjur på vintrarna och så alla växter vi planterade för att bland annat fjärilar och bin skulle ha mat). Trött på att bry mig. Trött på att skänka till andra när vi knappast hade något själva. Jag skämdes för att inte kunna ge min familj mer. Så jag bestämde mig den morgonen för att det fick vara nog. Att jag skulle använda mig av det nätverket jag hade byggt under mina tio inom finanssektorn, och för ett enda mål; fylla kontot. Redan samma kväll hade jag ett antal möten inbokade.

Någonstans på vägen måste därför var och en av oss välja: Att vara äkta utan ursäkter, även om det innebär att ibland behöva kämpa extra för att få ihop det, exempelvis ekonomiskt, även om det ibland innebär att stå ensam med sin övertygelse, även om hela världen tycks skratta eller vända en ryggen, eller leva ett liv i lögner där vi till och med har ursäkter för att inte ägna mer tid till att vara med våra nära och kära, med våra barn.

Måndagmorgon, på väg till sådant möte i Stockholm, hamnade jag i en trafikolycka. Lastbil framför mig tappade två av sina hjul som träffade mötande bil. Första gången i mitt liv det skedde rakt framför mina ögon. Första gången jag kan minnas att mitt fokus i det ögonblicket inte var hur det gått för andra, bara att jag skulle komma sent till mitt möte. Så sjukt bisarrt att jag ens tänkte så. På onsdagen samma vecka fick jag mitt livs första fortkörningsböter. På fredagen mitt livs andra. Polisen som gav mig den andra, efter att jag skrattat en lång stund och sedan berättat om hela veckan, sa följande: ”Om jag inte visste bättre låter det som om någon försöker säga dig något”. Och ja, det var som om hela universum skrek: ”Daniel, fel väg!!”.

Idag tänker jag så här, vilket var min inställning innan den söndagen och efter fredagen: Om man inte lever i kärlek, om man inte har kärlek i sitt liv, eller om den kärleken man har inte omfattar allt levande, om den inte omfattar en själv, om den kärleken inte får en att stanna till varje gång en negativ tanke om någon annan uppstår, om den inte ser till att parera den med en kärleksfull tanke, eller bara låter den stanna som en tanke, så är något fel.

Om den kärlek man har inte får en att se skräp och plocka upp det, om den inte får en att se hur ledsen någon är, exempelvis ett djur inlåst i en bur på ett zoo, en fågel i en annan bur hos en bekant, om den inte får en att se hur mycket det exotiska djuret fastkedjat i betong, den alla turister fotar sig med, lider, så är något fel.

Om den kärlek man har inte får en att se hur illa man skadar andra genom att ständigt morra, ständigt vara sur, genom att ständigt vara en pessimist, om den inte får en att se skadan man orsakar när man exempelvis skriker på sina barn, eller hånar/förolämpar deras mamma/pappa, om den kärleken inte får en att tänka en extra gång på vad man konsumerar och priset andra får betala för det, om den inte får en att tänka på vad man matar sin hjärna med, på vad man matar andra med, om den inte får en att se hur man dömer andra och så vidare, om den inte får en att se att den man lever med inte är fri att flyga vart den vill, om den inte får andra och en själv att växa, om den inte får en att välja tid med familj framför en dyr tavla och/eller en dyr klocka … så är något fel. Om jobb, status, pengar och prylar är allt vad man fokuserar på  … så är man på fel väg. Helt fel väg.

Bara det att du försökt att fylla ett rum med saker, när allt de ville var att ha dig.

Så vad vill jag då säga med detta? Jo, att försöka leva rätt i denna något trasiga och dysfunktionella värld, det är inte lätt. Vi vill ha tryggheten. Vi vill att våra nära och kära har det. Men i vår strävan att exempelvis få en bättre levnadsstandard blir vi lätt fartblinda och glömmer bort vad som egentligen betyder något i livet. Tid. Närvaro. Nuet. Någonstans på vägen måste därför var och en av oss välja: Att vara äkta utan ursäkter, även om det innebär att ibland behöva kämpa extra för att få ihop det, exempelvis ekonomiskt, även om det ibland innebär att stå ensam med sin övertygelse, även om hela världen tycks skratta eller vända en ryggen, eller leva ett liv i lögner där vi till och med har ursäkter för att inte ägna mer tid till att vara med våra nära och kära, med våra barn.

Det är inte alltid universum skriker ”Fel väg!”. Det är inte heller alltid vi är öppna för skriken. Jag hade tur att den gjorde det för mig. Att jag var öppen för det. Eller ja, tur och tur. Det kostade mig några tusenlappar. Men lyckligtvis var det inga personskador i olyckan som inträffade framför mina ögon. Och även om det ibland är mycket tufft, så hellre att ibland ha det så, än att vara fullständigt blind för vad som egentligen betyder något i livet. Nämligen tid. Och den kommer i begränsad form. Så vi måste använda den med förnuft. Bästa sättet är att leva i kärlek. Till allt. Och med allt menas livet. Den största gåvan var och en av oss fått.

Låter ovanstående flummigt för dig? Det är ok om det så gör. Men jag är övertygad om att du tids nog förstår mina ord. Förhoppningsvis har du då, när du så gör, tid kvar för att tänka om, tänka rätt. Och inte för min skull. Kanske inte ens för din egen. Utan för de som finns kvar i ditt liv som du i djupet av ditt hjärta älskar. Som med all sannolikhet älskar dig. Bara det att du kanske är den som försökt att fylla ett rum med saker, när allt de ville ha av dig var … dig.

Förstår du?

Vill du läsa mer jag skrivit så föreslår jag min debutroman, Den Enda!