OLYMPUS DIGITAL CAMERA

 

”Pappa, vissa tar sina liv när de inte har någon mening med sitt liv. Men det gjorde inte du när du var ung. Jag tror att det är för att du hade dina drömmar. Ibland kan kanske drömmar fungera som mening.”

Vår äldsta son sa ovanstående kloka ord till mig för ett par år sedan. Jag brukar från gång till annan reflektera över dem. Som barn hade jag en dröm om att en dag bo vid vattnet. Så var jag än befann mig ritade jag på en teckning med den platsen. I den ett litet hus och bredvid huset några ståtliga träd. Från huset gick en grusgång ned till en sjö och i sjön ritade jag en brygga och en eka. På tomten ritade jag en stor sten som alltid var omgärdad av blommor, humlor och fjärilar. Jag ritade fåglar, en sol som alltid log, en skorsten till huset och små andra detaljer till det, en gunga, en flaggstång.… Så många detaljer jag bara kunde och jag la alltid till fler. I ett hus i Uruguay, i ett flyktinghem i Paraguay, i en kyrka i Brasilien, i en flyktingförläggning i Sverige, var jag än befann mig som barn byggde jag huset och anlade tomten teckning för teckning. Men aldrig, verkligen aldrig, människor i den. Bara spår efter människor. Därför att jag förknippade människor, först vuxna men med tiden också barn därför att de kunde leda till att vuxna blev arga, med fara.

Jag minns när vi 2004 köpte ett sjöställe i Stockholm. Min mor kom dit några få dagar efter att vi köpt det. Hon ställde sig på en bergshäll som var del av tomten och började sedan att gråta. Något förvånad (även om jag mer och mer erkänner för mig själv att jag hade koll på varför hon fällde sina tårar) över hennes reaktion frågade jag henne om varför hon grät. Hennes svar var: ”Därför att du aldrig släcker dina drömmar… Det här stället har du pratat om sedan du var ett litet barn!”.

De närmaste dagarna efter hennes besök grubblade jag mycket över hennes ord. Ja, jag hade sedan tidig ålder, från när jag var tre år mindes min mor att jag hade sagt det till henne, en dröm om att jag en dag skulle bo vid vattnet. Och ja, jag hade nästan en exakt bild av hur det stället skulle vara. Min teckning var bevis för det. Och ja, det stället vi köpte var inte så långt ifrån min dröm. Men det jag grubblade över var inte det om att jag inte släckte mina drömmer. Det var något i hennes ord som inte stämde. En dag kom jag på vad det var, och det var inte det att jag inte släckte mina drömmar. Vad jag kom fram till var att jag inte tillät någon/något att släcka mina drömmar. Jag tillät inte människor, hunger, sorg, ensamhet, vrede, hat… Ingen och inget tog sig så djupt in i mig att jag övergav mina drömmar. Om något, ju jobbigare livet var, ju mer våld, ju mer övergrepp jag utsattes för, desto mer ritade jag på min teckning.

”Pappa, vissa tar sina liv när de inte har någon mening med sitt liv. Men det gjorde inte du när du var ung. Jag tror att det är för att du hade dina drömmar. Ibland kan kanske drömmar fungera som mening.”

Så en dag i november 2004 stod jag där, där barndomsdrömmen blivit verklighet. Fram till det ögonblicket hade jag haft en miljon ursäkter för att låta bli att drömma. En miljon anledningar för att nöja mig med något annat. Jag hade kunnat sagt: ”Det är inte till för mig.” eller ”Jag kommer aldrig att lyckas… Lika bra jag inser det!” och så vidare. Om jag missbrukat droger/alkohol, hade säkert andra förstått det. Om jag suttit inne, hade säkert andra förstått det. Om jag hade haft spelproblem likaså. Mina förutsättningar var inte de bästa. Och många hade säkert kunnat säga om det gått så illa för mig: ”Inte så konstigt att det gick som det gick… Kolla bara på hans historia.” Men istället lyckades jag slå mig fri från mitt arv. Och jag tror att det finns många, framför allt många som arbetar med barn, som skulle idag säga: ”Han lyckades därför att han inte slutade att drömma. Därför att han inte övergav sina drömmar.” På samma sätt som min son sa det. Sen handlade inte min dröm om pengar, kändisskap och så vidare. Sådant fanns inte i mitt liv. Min dröm handlade nog mer om stillhet och att finna sinnesro. Om ett hem. Ett där jag kunde känna mig trygg.

Vad vill jag då säga med detta? Jo, att vi lever i en värld där vi dagligen bombarderas med alla världens problem. Journalister, politiker, makthavare, opportunister, domedagsprofeter, de som tjänar på att hålla människor rädda och så många andra skriker varje dag ”Fara!”, ”Världen går under!”, ”Människan är ond!” och så vidare. Och vi vuxna, samhället, sväljer allt som om det vore sanningen. Som om det är så världen ser ut. Vi köper lögnerna, vi gör dem till våra tankar, vi gör dem till vår vardag och mer och mer hamnar vi i ett känslomässigt fängelse. Vi blir matade med det negativa och av omtanke, för de flesta menar inte illa, matar vi sedan våra barn med det. Vi matar våra nära och kära.

Och här kommer då dilemmat, det som oroar mig; när vi gör så, gör vi det sista vi egentligen vill och det sista vi egentligen borde, vi dödar barns drömmar. Kanske även våra egna drömmar. Vi stjäl ifrån barnen något av det vackraste de kan ha. Nämligen drömmar. Drömmar om något bättre. Drömmar om något vackrare. Drömmar om något mindre trasigt. Drömmar som blir ett hem när det som borde vara ett hem är dysfunktionellt. Drömmar som blir skydd mot hatet. Mot smärtan. Mot uppgivenheten. Mot ensamheten. Drömmar som får dem och oss att kämpa lite till. Att ge lite mer. Som får dem och oss att tro på framtiden. Vi tar ifrån dem något som naturligt kan fungera som vaccin mot allt det jobbiga, och i en del fall ersätter det med ett piller.

För när rädslan har oss är det så lätt att den också har alla vi värnar om. Och att vi på grund av det bygger våra barns murar, när vi istället borde vara vinden till deras vingar.

Jag anser att det är vår uppgift som vuxna att ge näring till barns drömmar. Ja, även till våra egna. Inte tvärtom. Min dröm hjälpte mig att överleva mina mardrömmar, att inte ge upp och att läka mina sår. Och genom det kunde jag – deras fantastiska mamma har så klart lika mycket i det – ge våra söner en annan start på livet än jag fick. Nu hjälper vi dem att förverkliga sina drömmar. En av dem säger att han en dag vill bo på Hawaii. Han säger att hans liv handlar om att surfa, om att vara i rörelse. Den andra säger att han kommer att bo överallt i världen. Ha massor av ställen. Och ägna sig åt att fota, skriva och åka skidor. Men där hans familj är, där kommer han alltid att packa upp resväskan. Där kommer hans hem alltid att vara.

Många tror ibland att ha drömmar skadar. Så man tonar ned dem. En del gör allt för att inte drömma. En del ber sina barn och andras barn att inte vara drömmare. Men det är rädsla för att misslyckas som talar i de stunderna. Och missförstå mig rätt, att ha rädslor är egentligen ingen fara. Faran uppstår när rädslan har oss, när den inte tillåter oss att leva utan enbart överleva. För när rädslan har oss är det så lätt att den också har alla vi värnar om. Och att vi på grund av det bygger våra barns murar, när vi istället borde vara vinden till deras vingar. Så vi måste slå oss fria. Ett sätt att göra det på är just genom att våga drömma. För genom drömmar kanske vi också finner mening med våra liv.

Min vän, att drömma är att tillåta sig att tro på framtiden. Det behöver inte betyda att vi lyckas förverkliga våra drömmar, att våra barn lyckas. Men drömmar kan genom livet hjälpa oss att överleva mardrömmar. Drömmar kan i mörka stunder vara det hemmet vi inte har, men längtar till. Vackra drömmar kan vara vad som skyddar oss från mörkret. Vad som hjälper barn att inte släppa tag om livet. Drömmar kan vara meningen, som min kloka son sade, så många saknar med sina liv. Och vi, du och jag, samhället, kan hjälpa dem som inte har några, att våga drömma.

Förstår du?

/Daniel Mendoza

Vill du läsa mer? Klicka på nedanstående länk:

den-enda

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.