IMG_1252

Jag hade inte reflekterat över det. Över många saker i mitt liv, i mitt beteende, men just inte det. Och det var att jag alltid höll lite distans när den jag levde med kom hem. Jag gick sällan fram och sa hej. Jag låtsas, eller såg till att det var så, alltid hålla på med något. Ett snabbt hej, men jag gick aldrig fram och gav en kram och en puss eller på annat sätt välkomnade personen jag levde med när den kom hem. En höstkväll år 2006 blev jag medveten om vad jag gjorde för fel. Och dagen efter om varför, kanske än viktigare om hur, mitt beteende uppstått.

Den kvällen stod jag i vårt kök och lagade mat till oss. Marielle hade inte hunnit hem än. Då hade vi vår son Leon och så Aragon, en tvåårig hanhund som var en blandning av dalmatiner/labrador. Mörkret hade hunnit lägga sig när vi hörde en bil som körde ned för vår uppfart. Aragon skällde till och blev ivrig. En liten stund senare kunde vi höra steg längs vårt trädäck. Aragon visste omgående att det var Marielle som var hemma. När hon öppnade dörren sprang han fram till henne och hälsade. Så som alla hundar gör. Han visste att han inte fick hoppa, och det var nog tur för han var inte en liten hund, så hans sätt att hälsa var att köra in sitt huvud mellan ens lår och sen vifta med nästan hela sin kropp. Från där jag stod kunde jag enbart se hans svans vifta.

Jag sa hej snabbt och fortsatte med maten. Låtsas vara mer upptagen än jag var. Som att jag höll på med viktiga saker och inte kunde släppa för ett ögonblick. Inte ens för en kram. Marielle var istället alltid den som kom fram och gav mig en kram och en puss. Så även den kvällen. Jag var som alltid avvaktande och höll lite distans. Ingen riktig kram, ingen puss på munnen. Distans. Den kvällen hände dock något. En stund efter att hon kommit hem stannade jag till och kände efter vad det var för känslor jag hade i ögonblicket. En sak jag kände var misstänksamhet. Jag frågade mig om varför. Vad hade hon gjort för fel? Litade jag inte på henne? Jag jämförde mitt beteende med Aragons. En hund. Och i en stund av sinnesro ställde jag mig frågorna: Varför hälsar inte jag på samma sätt? Varför går inte jag fram? Vad är det jag känner? Ok, jag kanske inte skulle köra in huvudet mellan benen på någon. Men att gå fram, säga hej, ge en kram och en puss och få den jag levde med att känna sig saknad och välkommen. Varför kunde jag inte det?

Jag släppte mina frågor för en stund. Men när natten kom, när alla sov, var jag vaken i timmar och reflekterade över vad som skilde mig och Aragon åt. Den natten väckte jag Marielle och bad henne förlåta mig. Förlåta att jag var så trasig i själen att jag aldrig hade – och kanske aldrig skulle – ge av hela mig. Något jag tyckte att hon om någon förtjänade.

Morgon kom, kostymen åkte på och jag åkte till mitt arbete i centrala Stockholm och inom finanssektorn. På tåget – som tog ca 30 min – analyserade jag mitt beteende Tänkte på fina Aragon som alltid visade sina känslor. Frågade mig igen samma frågor, och fick mina svar.

Följande förstod jag då var skälet till mitt dåliga beteende: Som barn var jag alltid livrädd för vad som kunde hända i hemmet. Jag var livrädd för hur min far skulle vara när han kom hem. Skulle han komma hem och misshandla oss? Skulle han vara arg? Skulle han vara onykter? Skulle han misshandla min mor? Jag visste verkligen aldrig från gång till annan om vad som skulle ske. Och likadant var det vad gällde min mor. Jag lärde mig att alltid, verkligen alltid, vara på min vakt. Dygnet runt. Det blev mitt fängelse. Och trots att jag hunnit bli vuxen, trots att jag klippt med mina föräldrar i tidig ålder, levde jag kvar i ett känslomässigt fängelse de byggt åt mig. De som egentligen skulle vara en mamma och en pappa. Men två sådana har jag aldrig känt att jag haft i mitt liv. Jag hade fysiskt tagit mig bort från dem, men känslomässigt, med mitt beteende, levde jag kvar.

Den dagen öppnade jag dörren till det fängelset och gick ut för att aldrig igen återvända. Jag insåg att mitt beteende hade en förklaring. Jag insåg att mitt beteende var ett arv. Ett jag aldrig bett om. Ett jag inte varit medveten om att jag behållit. Jag hade tagit med mig min barndom in i mitt vuxna liv. Men inte som ett verktyg för att utvecklas, för att leva, utan som en sten jag släpade efter mig överallt. Som också belastade alla andra. Marielle, en ängel, förtjänade inte att bli jämförd med mina dysfunktionella föräldrar. Hon förtjänade inte att leva med någon som var misstänksam. Om det fanns skäl för mig att inte lita på henne, skulle de skälen inte vara min barndom, inte var den jag var. Det skulle i så fall vara den hon var och ingenting annat. Det fanns inga skäl för mig att leva kvar i det förgångna. Att vara fast. Den dagen begravde jag verkligen det sättet och har sedan dess inte gått tillbaks.

Och vem jag har att tacka för det? Bortsett från Marielle som stod ut med mitt beteende, som var stark nog att inte ändra sitt kärleksfulla sätt, så en tvåårig hanhund som alltid tyckte om att visa sina känslor och som alltid välkomnade alla som kom med kärlek. Aragon lärde mig att det är sådan enorm skillnad i att överleva, vilket jag till dess hade gjort, och att leva, vilket jag inte gjorde. Han lärde mig att leva i nuet och inte i det förgångna. Att släppa rädslor. Att släppa mitt arv. När barnen föddes fick jag ytterliga två läromästare.

Idag tänker jag ofta på det. Hur alla kan lära oss något. Jag tänker också på hur sällan vi reflekterar över våra känslor, över vårt beteende. Och hur ofta det sker att vi gör fel, omedvetna om det. Än mer, omedvetna om varför.

Detta hände mig. Men kanske att du en dag stannar till, reflekterar över dina negativa känslor och frågar dig själv om det just då finns egentligen något som rättfärdigar dem. Eller om det kanske är dags även för dig att slå dig fri. Än mer, att inte tvinga alla du lever med, de du med all sannolikhet älskar, att hamna i ett känslomässigt fängelse… på grund av dig och ditt arv.

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.