10317589_10152695185050382_4766234689849881429_o

Från barndomens ben, kanske fram till sena tonåren, levde du efter andras viljor. Du anpassade dig. Egentligen inte ens det, du bara gjorde. Du anpassades. Formades. Du åt mat som andra valde, enligt deras smaker. Du reste dit de tog dig, bodde där de bestämt, sov i sängar de valde, gick i skolor de valde, träffade människor de bjöd hem och så vidare. Du serveras med lögner, exempelvis den om att det kommer en vit tjock gubbe på julafton med julklappar till snälla barn, den om att det sitter en gubbe uppe i himlen och många andra. Du använde kläder de valde åt dig utifrån kön, lekte med leksaker de valde innan du ens tagit första andetaget. Allt anpassat till om du skulle föddas som flicka eller pojke. Du formades och indoktrineras. De menade självklart inte illa, de bara gjorde. De följde mönster utan att ifrågasätta. ”Det var så samhället fungerade” fick du kanske en dag höra. ”Vi gjorde det för din skull!” försökte de kanske övertyga dig om. Och slutligen… ”Man visste inte bättre”.

Om de vuxna du levde med, de som var dina föräldrar, var politiskt aktiva fick du ta del av deras åsikter och engagemang. Du fick träffa andra vuxna med samma åsikter. Kanske fick du följa med på demonstrationer och politiska möten. Säkert hörde du då vad de sa om oliktänkare, andra som inte var som dem. Andra som var främlingar för dig. I en värld lika främmande. Sällan fick du höra att vad de sa, vad de ansåg, enbart var deras åsikter. Att du behövde bilda din egen uppfattning. Sällan de tog sig tid att skydda dig, från sig själva.

Om de var troende och/eller religiösa, fick du ta del av deras tro, av vad som stod i böcker de läste, av vad en gud de tillbad krävde av dem och vad den en dag skulle göra om man inte levde som den ville. Utan att få tycka något om det, utan att kunna göra något åt det, fick du följa med på sammankomster och fira religösa högtider. De klädde dig så att du passade in, de bad dig bete dig på rätt sätt för att inte störa och göra bort dem, och i det stora hela fick du leva efter något som inte var en del av dig, som inte var du. Bara del av dem. Del av deras historia och arv. En du inte kände till och ett du aldrig bad om att få. Sällan fick du höra att hur de försökte leva berodde på deras tro. Att det var deras val och att du behövde göra dina egna, att du inte fick köpa allt du hörde och såg. Sällan de tog sig tid att skydda dig, från sig själva.

Om de vuxna var idrottsligt aktiva fick du från tidig ålder följa med dem på olika idrottsaktiviteter. Kanske sprang de ofta med dig när du satt i barnvagnen. Kanske bestod helger av friluftsliv och motion. Du skulle lära dig att åka skidor, att simma, att sparka boll, att spela schack och massa annat. Du fick veta att du behövde äta rätt för att orka. Att mjölk gav starka ben. Att du inte skulle bli stor och stark om du inte åt upp all din mat. När det gjorde ont, när du slog dig, fick du höra att det bara var att bita i och ta nya tag. Du fick kanske höra historier om vinnare som aldrig gav upp och hur framgångsrika det blev. Sällan du fick veta att hur de, dina föräldrar, försökte leva berodde på deras inställning. Att du inte behövde vara likadan. Att du hade ett val. Sällan de tog sig tid att skydda dig, från sig själva.

Fram till tonåren var du någon som utan förbehåll och krav behövde anpassa dig till andra. I ditt hem. I skolan. Var du än var. Ändå fick du höra vuxna säga till andra vuxna att de anpassade sig, till dig. Att de hade sin beskära del av sömnlösa nätter. Att de fick skjutsa till dagis, till skola, till träning, till vänner och så vidare. Du hörde ibland suckarna. De sa att de arbetade dygnet runt för att ge dig saker. Men det var saker du aldrig ens hade bett om att få. Saker de valt att fylla ditt rum med. När du klagade för att något inte kändes rätt bad de dig vara tacksam. För allt du fick och fått. De kanske sa att andra barn hade det så mycket sämre. Men från början bad du aldrig om att få.

Du kunde ibland ligga och känna skuld när du hörde hur de pratade – ibland kanske skrek – med varandra. Du hörde dem säga hur trötta de var på allt. Ibland hann du inte ens tugga klart din frukost för att hinna med i deras fart. Ibland slängde du på dig ytterkläderna medan du fick springa med dem till bilen, till bussen eller till skolan. ”Vi måste skynda, jag är sen!” fick du höra. Du torkade snor på dina kläder därför att de hann inte ens se att det rann från din näsa. Och i skolan, av andra vuxna, hörde du viskningar om att du borde vara hemma. Om att de vuxna du levde med inte tog sitt ansvar. Du kanske hörde viskningar om att det inte var bra mellan dem, dina föräldrar. På skolgården möte du de barnen som mådde dåligt därför att ingen såg dem. Deras smärta, bristen på äkta kärlek i deras liv, bristen på uppmärksamhet, ledde till vrede, till aggression, till frustration, och utan att ens förstå om varför låg du på marken. Runt dig stod andra barn och skrattade. Du kom ibland hem förvirrad, trött, ledsen och fick höra ”att det bara är så barn gör”, att den som var dum kanske egentligen var kär i dig. Att ingen menade illa. Och mer och mer indoktrineras du. Anpassade dig. Anpassades. Därför, som de så ofta sa, världen var tuff därute.

Du fick veta att du skulle ta med läxor hem. Du ifrågasatte om varför man behöver ta med sig arbetet hem, men fick aldrig några tydliga svar. ”Det står så i skolplanen!” var kanske det bästa svaret du fick. Du skulle bara göra. Varför spelade ingen roll. Det var för ditt eget bästa, sades det. En dag skulle du förstå, påstods det.

En hel värld som tycktes bedöma dig utifrån hur du såg ut, hur du var, vad du gjorde, vad du kunde och vad du gjort och ville göra.

Kanske hade du ändå ett bra liv. Kanske var det ingen som skrek åt dig. Kanske var det ingen som skällde på dig för att du inte skyndade på din lilla kropp. Kanske var det ingen som hånade och förolämpade dig. Kanske var det ingen som stod över dig som en jätte och skrek så högt att dina öron nästan sprängdes. Kanske var det ingen som drog så hårt i din arm att du gick sedan i veckor och hade ont. Kanske var det ingen som slet i ditt hår. Kanske var det ingen som gav dig örfilar för att tillrättavisa dig. Kanske var det ingen som lämnade blåmärken på din kropp. Sådana du sedan förklarade bort genom att säga att du hade ramlat. Kanske behövde du aldrig somna rädd därför att din far hotade och/eller slog din mor och/eller dina syskon. Kanske behövde du aldrig se någon av dem slå sönder saker i ert hem.

Och ja, de gjorde allt i god vilja. Av kärlek. Bara en du inte kunde och än idag kan förstå.

Så gick dagar, veckor, månader och år. De första femton åren passerade snabbt. Åren började sedan gå än snabbare. Alla måsten tycktes bli än större och allvarligare. Utrymme för misstag fanns inte på kartan. Du behövde göra allt rätt. Anpassa dig än mer. Nu var det inte en eller två vuxna, nu var det alla omkring dig som tycktes ställa krav. En hel värld som tycktes bedöma dig utifrån hur du såg ut, hur du var, vad du gjorde, vad du kunde och vad du gjort och ville göra.

Kanske lyckades du. Läste rätt utbildning. Bodde på rätt sida av staden. Umgicks med rätt personer. Du byggde din CV rätt. Kände att du hade din frihet inom räckhåll. Människor berömde dig för dina framgångar. Du klättrade högre och högre upp. Tjänade mer och mer. Eller så stod du kvar i en ruta, förvirrad, ensam och uppgiven. Kände dig utanför allt.

Nutid.

Oavsett hur det gick så har något inom dig skavt ganska länge. En känsla som blir starkare för varje dag som går. Den fångar dig när du exempelvis sitter ensam och tittar ut genom ett tågs fönster. När du betraktar hur landskapet ändra färg och form. Kanske ser du regndroppar rinna längs fönsterglaset. Du passerar stationer. Ser främlingar stå och vänta på rätt tåg. Alla på väg någonstans. Och frågorna börjar jaga dig: Vilka är vi? Vad är meningen med allt? Vem är jag? Varför finns vi? De negativa känslorna blir också fler. Du oroar dig för världen. För naturen. För djuren. För framtiden. Är det bara du som ser hur fel allt är? En fråga som du konstant bär och ställer dig.

Kanske kommer känslan till dig när du sitter på ett café och har en stund för dig själv. När du sitter i en taxi. När du sitter och betraktar andra människor. Det är något som skaver. Något känns inte rätt men du kan inte sätta ord på vad det är. Och hur du än gör för att bli av med den känslan, för att kunna koncentrera dig på livet, misslyckas du. De sömnlösa nätterna blir fler. Ögonblick där det känns som att du kvävs. Kuddar dränkta i svett. Tvivlet som växer i dig. Ifrågasättandet av allt.

Ser främlingar stå och vänta på rätt tåg. Alla på väg någonstans. Och frågorna börjar jaga dig. Vilka är vi? Vad är meningen med allt? Vem är jag? Varför finns vi?

Någon vänlig själ säger till dig att du kanske har för mycket på jobbet. En annan att det kanske är din relation. Någon menar på det är höstens mörker. Andra att du borde ta en paus. Att du jobbar för hårt eller tränar för lite eller mycket. Men vad du än gör för att tysta rösten som blir högre och högre inom dig, misslyckas du. En läkare du knappast hörde namnet på ger dig tabletter. För att sova. För att vara glad. För att orka. För att må bra. Du tvekar. Det känns fel för dig. Men du har lärt dig att anpassa dig. Att göra som du blir tillsagd. Att andra vet bättre om vad som är bäst för dig. Vem är du att ifrågasätta. Minns du inte dina 15 första år?

Du sväljer tabletterna. Men istället för att må bättre, mår du bara sämre. Du har allt närmare till tårar. Du vill dra dig undan. Vill vara ensam. Maten smakar inte lika mycket. Dina favoritfilmer är inte lika intressanta. I sällskap av andra sitter du mest och tänker på annat. När skrattade du från hjärtat senast? frågar du dig själv. Och samvetet, åh vad samvetet jagar dig. Du vill ju finnas där för alla. Du vill ju göra ditt bästa. Du vill ju leverera. Du vill ju inte vara så här dålig, säger du till dig själv och andra.

Något skaver inom dig. Något är fel. Men vad? Du träffar en psykolog och efter några få timmar får du en diagnos. En stämpel som kommer följa med dig resten av ditt liv. Du märker hur din omgivning förändras av det. Hur de beter sig annorlunda. Du förändras. Börjar söka svar på din ”sjukdom”. Din ensamhet växer. Ett mörker gror i dig. Du börjar höra din röst säga att du inte orkar mer. Att det inte finns något att leva för. Att du vill slänga in handduken. Önskningar om att något ska ske dig, något som kortar ditt liv med hälften, är nu vardag för dig. Du som har allt, hur kan du må så dåligt? frågar du dig själv. Du ser alla leenden i tidningsomslag. Alla vackra människor som tycks vara så lyckliga. Alla som visar sina vältränade kroppar. Som berättar om drömmar de förverkligar. Du ska vara glad. Lycklig. Lyckad. Kom igen, varför är du inte som alla andra?! Och där sitter du … ensam, trött, ledsen, känner dig misslyckad, otränad, uppgiven … och något skaver inom dig.

Känner du igen dig? Om ja, tror du verkligen att du är ensam om att känna som du gör?

Tänk om vad som så länge skavt i dig är just det. Att du fått anpassa dig till allt och alla. Att du kanske är en kvinna i en värld förslavad av män.

Tänk om, bildligt talat, tänk bara OM … du är en elefant som tvingades att lära dig leva uppe i träden. Du tvingades att fungera uppe bland grenar och löv. Lärde dig att acceptera höjd. Lärde dig att svälja din rädsla. Du blev en elefant som lärde sig att leva uppe på trädtopparna med aporna. De var de som satte dig där. Aporna är de system män skapat. Träden deras uppfunna miljöer. För att passa dem. Med politik, med makt, med pengar, med muskler, med lagar och med vapen skyddar de vad de uppfunnit. Men vad som är naturligt för dem, är inte det för dig.

Så åren går. Du blir bättre på att leva där uppe. Du har lärt dig – och inskolningen började redan vid första andetaget – att passa in. Du har lärt dig att vara försiktig så att inga grenar går av. Att ta ansvar för allt och alla. Du är ju en elefant, det är sådant du till din natur gör. Du bryr dig om allt och alla. Men trädet du ska leva i är inte ditt riktiga hem. Det är på marken. Ett hem du ännu inte fått skapa utifrån dina egna förutsättningar och möjligheter. Utifrån hur DU ÄR.

Åren går, min vän, och vad som växer i dig, tror jag, är insikten om att du inte är en apa. Du är en elefant. Förstår du? Tänk om vad som så länge skavt i dig är just det. Att du fått anpassa dig till allt och alla. Att du kanske är en kvinna i en värld förslavad av män. Att du hela tiden gör ditt yttersta för att anpassa dig till den. Till männens system. Till männens värld. Men hur mycket du än gör, vad du än gör och hur bra du än blir på att passa in så kommer du aldrig ifrån känslan av att något är fel.

Tänk om, bara OM … du inte behöver diagnoser, tabletter, skylla på jobbet och så vidare. Tänk om vad du behöver göra är att gå ned från apornas träd. Bryta dig loss. Tänk om vad du behöver göra är att börja vara dig själv. Att låta dem anpassa sig till dig. Låta aporna komma ned på jorden. Tänk om du behöver enbart sluta försöka vara alla till lags, och börja vara du. Blomma ut, var dig själv. Var snäll, var vänlig, var kärleksfull men var du, var inte en elefant uppe i ett träd. Förneka inte dig själv och din natur. Blomma istället ut.

Tänk om felet inte ligger hos dig. Om du var rätt från början. Felet har altid legat hos alla andra, de som köpte allt utan att ifrågasätta. De som fick dig att svälja allt, när de egentligen var satta att vara din sköld och svärd mot världens lögner och myter. De som gav dig rosa men du kanske ville bära svart. De som fick dig att dansa men du kanske ville brottas. De som fick dig att sminka dig, när du ville leka i lera. De som gav dig högklackat när du ville gå barfota. De som fick dig att sitta fint, när du ville hänga från en gren. De som fick dig att alltid le, när du ville vara sur.

Tänk om du kunde förstå att din potential inte ligger i att försöka vara som alla andra. Utan i att vara du. Och att enda sättet att komma dit är inte genom att bli bättre på att leva uppe bland träden. Genom att anpassa dig. Utan genom att leva där du vill leva och hur du vill leva. Och att det bästa för vår värld är just det. Att du är DU.

Tänk om vad vi alla, barn, kvinnor, män, djur och natur, behöver är att just du vågar vara du.

Förstår du?

/Daniel Mendoza

den-enda-recension

Vi använder cookies för att ge dig den bästa online-upplevelsen. Genom att godkänna accepterar du användningen av cookies i enlighet med vår cookie policy.

Cookie-inställningar

Här kan du välja vilka cookies som ska tillåtas på den här hemsidan.

Dessa cookies är obligatoriska för hemsidans funktion och kan inte avaktiveras.

  • wordpress_gdpr_cookies_declined
  • wordpress_gdpr_cookies_allowed
  • wordpress_gdpr_allowed_services
  • woocommerce_cart_hash
  • woocommerce_items_in_cart
  • wp_woocommerce_session_

Decline all Services
Accept all Services