img_7779

För några månader sedan upptäckte vi att Noah hade svårt att gå på toaletten ensam. Eller ja, vi hade så klart upptäckt det ganska tidigt, men inte fördjupat oss i det. Brukar ofta vilja avvakta så att barnen själva får berätta om det är något de känner att de vill ha hjälp med. I detta specifika fall ville han ha sällskap, en mobil med eller att någon hela tiden pratade med honom. När det inte funkade så satt han och sjöng högt. I våras, under en middag, berättade han för mig att problemet var att han trodde att det fanns ett otäckt monster i badrummet. Det var därför han inte kunde gå själv.

Jag frågade honom om han sett monstret. Så klart hade han inte det, men jag ville visa honom mitt intresse. Jag frågade då också om det kunde finnas en möjlighet att monstret, märk att att jag inte sa att det inte fanns ett sådant, då det var viktigt att han inte gick i försvarsställning, kunde vara ett snällt sådant. Han sade att han inte hade övervägt det. Jag frågade då om vi skulle försöka ta reda på vilken typ av monster det kunde vara. Nyfiken – och med en önskan att bli fri från sin rädsla – frågade han mig om hur vi skulle göra. Min tanke var att göra honom nyfiken, och att då kunna ge honom ett alternativ han själv, på grund av sin rädsla, inte övervägt.

Så här gjorde vi: Jag sa till honom att det bästa sättet var att ge monstret kakor. Då jag hade hört att monster älskade kakor. Jag sa också, innan vi skulle gå till toaletten, att vi behövde släcka lampan, gå in i mörkret och ställa fram kakorna i duschen. Därför att OM det var ett snällt monster, igen stärkte jag ordet ”SNÄLL”, skulle det kanske vara rädd för oss människor. Och enda stället för det att gömma sig var bakom duschdraperiet. Förklarade att det kanske var anledningen till att han inte hade sett monstret. Noah blev så klart fundersam, nyfiken och ville testa.

Det hade varit så lätt att skratta åt hans rädsla. Hade resultatet av det varit att monstret i hans huvud försvunnit? Nej, resultatet hade varit att jag och Noah fått avstånd till varandra.

Sagt och gjort. Vi tog fram kakor, gick in i badrummet, där lampan då var släckt, jag höll honom i handen, bad honom att vara jättejättetyst, så att vi inte skrämde det eventuella monstret, stängde dörren efter oss, och smög in i duschen där vi la kakorna på golvet. Helt kolsvart var det självklart inte, men nära nog. Sedan sa jag till honom att vi skulle smyga ut igen. På väg ut viskade han: ”Pappa, jag vill testa att vara själv här i mörkret. Men stå utanför!” Vi gjorde så. Jag sa att jag kunde räkna till tio och sedan öppna. Jag räknade högt. När jag skulle till att öppna sa han ”Pappa, räkna till 20!”.

Så höll vi på i minst en vecka. Varje gång han skulle gå på toa fick han ta med sig kakor. Tyvärr försvann inte kakorna. Därför, vilket jag från början hade räknat ut, sa jag till honom att det kanske var ett kakmonster som var kräsen. Att vi nog behövde ställa fram mjölk till kakorna. Så gjorde vi. Och varje morgon när jag skulle borsta tänderna såg jag lite mjölk och några kakor till monstret i badrummet. Ett par veckor senare … var problemet löst och han gick ensam och utan problem.

En dag frågade jag honom om han fortfarande tänkte på monstret. Han sa nej. Jag sa att då var problemet löst och att det hade hjälpt med kakorna. Han svarade: ”Pappa, du hjälpte mig, men inte på det sättet du tror. Det som hände var att jag blev så trött på att varje gång ta med mig ett jäkla kex… att jag slutade bry om mig om monstret!!!”

Mitt svar: ”Så jag hjälpte dig…” 😉

Och jag tänker att det finns olika sätt att hjälpa ett barn på. Ett sätt som jag inte anser fungerar är när vi vuxna förnekar vad barnet känner och ser. När vi förringar barnets upplevelse av något. När vi till och med får det att känna sig fånig och dum. Det hade varit så lätt att säga högt: ”Nonsens, det finns inga monster!!”. Det hade varit så lätt att skratta åt hans rädsla. Hade resultatet av det varit att monstret i hans huvud försvunnit? Nej, resultatet hade varit att jag och Noah fått avstånd till varandra.

Så det enda alternativet var att lyssna, att förstå och att hitta en konstruktiv lösning som gjorde att Noah fick fortfarande tro att det fanns ett monster, men då ett snällt sådant. Och säg mig, vem vill inte se ett snällt monster äta kakor och dricka mjölk? 😉

/Daniel
Vill du läsa mer? Klicka på nedanstående.

 

den-enda-recension