img_8891

Satt nyligen och räknade på antalet delningar mina inlägg på Facebook (FB) och bloggen haft de senaste två åren. Nio av tio inlägg raderar jag ofta inom några få dagar, men för de jag då inte har raderat… så har de under min profil och här på bloggen blivit delade cirka 60 000 gånger och fått över 90 000 likes (texten jag skrev i december 2014 på min Faebookprofil delades senare enbart på Aftonbladet över 60 000 gånger!!). Lägger jag till föreläsningar där jag senaste åren föreläst för över 10 000 personer, att Good News Magazine (GNM) har 86 000 följare på FB, intervjuer och dylikt (jag var med i När livet Vänder, Malou efter Tio, Vardagspuls och otaliga tidskrifter och radiointervjuer) så har minst en miljon svenskar läst någon av mina texter, läst intervjuer med mig, sett mig i tv och/eller hört mig i radio.

Jag som från början inte ville synas överhuvudtaget. Att stå på en scen för sex år sedan var otänkbart för mig. Att vara med i tv/radio likaså. Och att berätta om min historia fanns inte på kartan.

Att säga: ”Gör inte som jag gör, gör som jag säger” passar inte mig. Jag vill vara en god förebild. Och det är bara genom handling jag kan vara det.

Vad fick mig då att ändra mig?

Resurser
Jag hade inga som helst pengar att marknadsföra GNM med. Fick därför rådet att gå med i FB och marknadsföra magasinet via sociala medier. Twitter passade mig inte. Var med i FB i några veckor. Sa till Marielle att om jag fick mer än 15 vänner på FB så var något fel. För jag kände inte 15 personer. Efter cirka två veckor hade jag över 15 vänförfrågningar. Jag fick panik och la ned mitt konto! Men veckor senare insåg jag att jag inte kunde göra på annat sätt än att finnas på FB, om jag skulle ha en chans att lyckas med GNM.

Barnen
Jag ville inte att mina söner skulle bli som jag var. Jag ville inte att de skulle vara osociala (även om de få vänner jag hade sa att de inte kände någon som var så social som jag var. De menade då att jag på en middag/fest såg alla, la märke till alla och försökte få alla att trivas), att de skulle vara rädda för att stå på scen, att de skulle gömma sig i ett litet hörn, åtminstone inte på grund av hur jag var, och så vidare. Så jag valde tidigt att göra mitt bästa för att öppna mig. Att stå på scen var sådan sak jag tvingade mig till.

Men jag tänker att man ibland behöver gå den vägen man inte vill gå, för att komma dit man vill komma.

Noah
Han, yngsta sonen, sade vid en frukost hösten 2010 – när jag tvekade på att vara med i tv: ”Pappa, om du inte syns är det ingen som köper magasinet (GNM). Om ingen köper magasinet får vi inga pengar. Om vi inte får några pengar kan vi inte hjälpa djuren! Du SKA vara med i tv!” och så slog han näven i bordet. Med andra ord var beslutet taget och jag rättade mig i ledet.

Att säga: ”Gör inte som jag gör, gör som jag säger” passar inte mig. Jag vill vara en god förebild. Och jag anser att det är bara genom handling jag kan fullt ut vara det.

Någon kritiserade mig en gång – eller ja, det har väl hänt flera gånger, och sade då att jag sökte uppmärksamhet. Personen hade rätt. Det gjorde, och fortfarande gör, jag. Absolut. Jag söker uppmärksamhet för vad jag gör. För vikten av att sprida optimism. Jag söker uppmärksamhet för vikten av att sprida godhet och kärlek. Jag vill att GNM och Den Enda sprids över världen. GNM är ett magasin som fokuserar på godhet och engagemang. Den Enda är en bok om kärlek mellan två människor och deras kärlek till och respekt för livet. Är det fel att sprida sådant? Är det fel att sprida texter som bär samma värderingar? Nej, det är det inte. Skulle jag vilja att det skedde utan att jag behöver vara offentlig? Ja, alla dagar i veckan. Utan tvekan. Är det möjligt? Nej, det förstår nog de flesta. Min texter, Den Enda och GNM är jag. Om en då treårig pojke förstod det, borde de flesta vuxna kunna förstå det.

Om någon med resurser kom idag och sa: ”Vi köper GNM, vi köper dina böcker och allt annat från dig” och gav mig sedan ett belopp stort nog för mig att kunna ta några år off, för att kunna ägna mig åt skrivandet och skapandet, för att kunna vara mer med barnen, men inte så mycket att jag aldrig mer behöver slita och jobba, så skulle jag samma dag sälja. Allt! Utan tvekan. Och i samma ögonblick lägga ned min FB-profil. Om jag visste att magasinet och böckerna skulle spridas vidare och nå och beröra andra, så skulle jag släppa samma dag.

Men jag tänker att man ibland behöver gå den vägen man inte vill gå, för att komma dit man vill komma. Ibland behöver man göra sig hörd, även om man inte vill skrika. Ibland behöver man bli sedd, även om man inte vill synas. Det är ett ansvar vi har. Det är ett ansvar jag tar.

Älskar jag att bli sedd? Nej, inte det minsta. Trivs jag i rampljuset? Inte ett ögonblick. Men samtidigt, att låta bli att engagera mig, att låta bli att sprida kärlek och optimism … är inte jag. Så tills vidare, står jag där jag står.

Förstår du?

den-enda