Årets glädjespridare

(“Swedish Happiness Promoter of 2012”, Bild i Västerås Tidning)

Bakom stängda dörrar

För några år sedan blev jag utsedd till Årets Glädjespridare i Sverige. Jag som vanligtvis inte tar emot priser kunde inte säga nej. De som överlämnade priset ”lurade” mig till att tro att allt var en vanlig intervju för en tidskrift.

Ingen i organisationen som gav mig priset hade träffat mig. De hade aldrig träffat min hustru eller mina söner. Inte heller hade de intervjuat anställda vi då hade eller vänner till mig. I kriterierna för att få priset så kanske de inte behövde det. I det specifika fallet hade man helt och hållet utgått ifrån vad jag gör på sociala medier och med magasinet. Kanske räckte det med det.

Om jag inte lever som jag lär är varje pris, utnämning och nominering ingenting annat än kosmetika som en dag lätt lär rinna av. Och samtidigt, om jag lever som jag lär… behöver jag ju inte kosmetika.

Men samtidigt, mitt stora ansvar i livet är inte främlingar, inte mina följare på Facebook och inte heller Good News Magazines prenumeranter. Mitt allra största ansvar är det för min familj, då mina söner och hustru. Hur de mår, hur jag får dem att må, hur trygga de känner sig med mig, hur sedda de känner sig av mig, hur älskade och respekterade de är av mig, är vad som är av betydelse för mitt och deras liv. Det betyder inte att jag ska bry mig mindre om andra, det betyder bara att jag inte kan leka hjälte och god förebild utanför hemmet och innanför vara allt annat än det.

Om jag inte lever som jag lär är varje pris, utnämning och nominering ingenting annat än kosmetika som en dag lätt lär rinna av. Och samtidigt, om jag lever som jag lär… behöver jag ju inte kosmetika. Jag behöver inte bekräftelse. Priset jag får är att de jag värnar om förhoppningsvis mår bra. Att de – tack vare mina handlingar och sätt – ser mig som en förebild. Större pris än så går det ju inte att få, tycker jag. Än mindre som förälder.

Så hur är vi bakom stängda dörrar? Hur är alla som får priser för allt möjligt som kan på något sätt kopplas till godhet och omtanke för andra? Skulle deras respektive, deras barn, deras vänner, deras kollegor och chefer hålla med om deras godhet och omtanke? De som då verkligen träffar personen dag ut och dag in. För en person kan ägna sitt liv åt att hjälpa andra och samtidigt fullständigt nonchalera sina barn, fullständigt vara frånvarande i deras uppväxt och ge mycket lite kärlek till sin familj. Är sådan person värt ett pris för sitt engagemang för andra? Fundera på det.

Och hur är du i vardagen? Är du sådan som alltid är glad och vänlig mot din chef, dina kollegor, företagets kunder, patienter, gäster, vänner och bekanta och så vidare, men hemma är du tvärtom? Hemma har du kort stubin. Där kan du skrika och gapa. Där kan du säga ”har en dålig dag” som ursäkt för ett beteende du aldrig skulle ha på annat håll. Eller är du sådan som alltid ger det där lilla extra just hemma och till de som du ansvarar för, de som älskar dig, de som du påstår dig älska mer än allt annat i livet?

Hur är vi bakom stängda dörrar? Är vi värda ett pris, eller är våra barn, våra nära och kära, värda att vi ändrar på oss?

/Daniel Mendoza

sjalens-rost

 

Vi använder cookies för att ge dig den bästa online-upplevelsen. Genom att godkänna accepterar du användningen av cookies i enlighet med vår cookie policy.

Cookie-inställningar

Här kan du välja vilka cookies som ska tillåtas på den här hemsidan.

Dessa cookies är obligatoriska för hemsidans funktion och kan inte avaktiveras.

  • wordpress_gdpr_cookies_declined
  • wordpress_gdpr_cookies_allowed
  • wordpress_gdpr_allowed_services
  • woocommerce_cart_hash
  • woocommerce_items_in_cart
  • wp_woocommerce_session_

Decline all Services
Accept all Services