Daniel fotar

Ett öde rum

Hon betraktar vad som känns som en spegelbild av en människas liv.
En ensam stol och ett bord mitt i ett öde rum.
Monument med en historia om lycka och sorg.
En cocktail som påminner om varje stig.
Stora fönster för att välkomna världen utanför.
Solstrålar som genom träluckor smyger sig mjukt in.
Osynliga penseldrag som inte lämnar några spår.
Ett gammalt trägolv och en matta av damm.
Varje fotsteg kommer med tiden att fyllas igen.
Rummets damm och tid är strandens sand och våg.

En gång var detta ett rum för livets fester, för passion, lek och lust.
För att fånga tiden som gick; för att få klockan att stå.
Kanske glömma bort vardagens stress och allvar.
Dämpa smärtan och längtan varje vuxen bar.

I minnet finns inget igår, i stunden ingen morgondag.
Var, är och blir, spelade dem inte någon roll.
Kvinnor och män som levde för varje ny dag.
Utan omtanke och hänsyn.
Allt är ju på låtsas, viskade samvetet till dem.
Vilsna skepp på främmande hav.
I dunklet fann de varann, tomma själar vars skratt aldrig kom inifrån.
Alla var de en representant för sitt bästa jag.
Självkänslan höll sig på behörigt avstånd.
Likt ett blygt barn som gör sin första skoldag.
Den vuxna, hon väntar på sitt första vinglas.

Vita berg efter stearinljus som brann till dans och sång.
Vinfläckar på vägg och tak och en kristallkrona som blivit spindelns hem.
Allt visar spår av vad som en gång var.
Även champagneflaskan som står kvar.
Väggar som skvallrar om tidens gång.
De skriker ut viskningar som ingen längre hör.
Solstrålarna är fyren vars ljussken avslöjar spår av tavlor som tjuvar om natten stal.
Påminner om morgonsol som tränger undan mörker från ett berg.
Ett fönster på glänt, dess gångjärn är fiolen vars strängar spelar en sorgen melodi.
Radiatorernas eviga droppande med skorstenens visslingar som ackompanjemang.
Dammtussar och höstens löv dansar till vindens sus.
Dam och kavaljer i en tango längs ensamhetens gränd.

Frånvaron av liv har satt sina spår.
Drömmarnas kyrkogård är vad som finns vid varje ny soluppgång.
Så många som välkomnades in.
Sökare, betraktare och de som bara var.
Ett rum som natten fyllde med liv.
Och när tuppen gol somnade det in.
Ett paradox på denna jord.

Men det som verkar dött kan tids nog fyllas med liv.
För livet fortsätter även när stearinljuset brunnit ut och vinet tagit slut.
Det vi vanligtvis kallar kärlek är inget undantag.
Vi tror oss förlora den då och då.
Gråter över förlusten som livet så orättvist förorsakar oss.
Letar efter en syndabock och blundar för vårt eget ansvar.
På knäna ber vi en allsmäktig om att vrida klockan tillbaks.
Ber om att få hålla kvar vad som aldrig tillhört oss.
Lovar att aldrig upprepa samma misstag.
I gråten viskar vi att vi inte förtjänar smärtan i vårt bröst.
En bön och ett löfte i samma andetag.
Två lögner i en och samma fras.
Det är egots rop på hjälp.
För den som ber till sin gud, saknar en tro.
Löftet är kattguld för en farao.

Vi säger stopp, det får räcka nu.
Inga fler själsliga ärr.
Inga fler tatueringar i en ensam själ.
Inga fler motiv som hänger på en vägg.
Inga fler dagdrömmar som håller hoppet vid liv.
Nyårslöften om att aldrig mer bli kär.
För kärleken leder bara till problem.
Ingen vill bli bitter på sin åldershöst.
Ingen vill bli som sin mor eller far.

En kamp mellan svart och vitt.
Skyttegravar vi gräver i dimman som vi lärt oss att kalla liv.
Murar vi bygger från insidan ut.
För att skydda oss från vilka vi själva är.
För ingen annan fäller oss så hårt som vi gör.

Så små vi människor är.
Trots att vi är herrarna över denna värld.
Små därför att vi inte inser; att kärleken inte är ett hem.
Att den inte kan hållas fast, och har ingen bestämd plats.
Den kommer och den går.
Har aldrig lämnat oss och inte heller stannat kvar.
Den finns oavsett hur vi mår eller var vi är.
Även när vår puls inte längre slår.
Vinden kan inte tämja den.
Vintergatan är inte dess hem.
Solen varken värmer eller bränner den.
Nordanvinden uppmuntrar inte den.
Tid är varken dess fiende eller vän.
Den bär sig själv gata upp och gata ned.
Vi finner den där det finns liv.
Det är så livet uppstår och sedan fortgår.

Men hur ska vi förstå.
Vi försöker tänka med hjärnan och det blir bara fel.
Använder hjärtat men hamnar i en återvändsgränd.
Låter sedan magkänslan leda oss hem.
När det också är ett snedsteg, ber vi en högre makt om hjälp.
Aldrig litar vi på vår själ.
Aldrig lyssnar vi på tystnaden som ger oss sanningen.

Vi är varelser som förlorat generationer i jakt på guld och framgång.
Proppmätta men ser oss om efter mer.
Sitter på en piedestal men ändå ställer oss på tå.
Bortom horisonten är vårt mål.
Det finns inga begränsningar för allt vi önskar oss.

Vi fyller våra vinglas en extra gång trots att kroppen säger nej.
För i berusningens dimridå ser vi det vackra vi annars blundar för.
Döljer vårt samvete och vår sorg med hjälp av alkohol.
För att dagen efter skämta om hur illa vi mår.
Ett rop på hjälp säger den som tror sig förstå.
I skuggorna av andras liv letar vi förgäves efter ett hem.
Det gör vi sedan barndomens ben.
Nästan dränker oss själva i en önskan att bli lyckliga.
Men vägen till lycka är en lek med dolda kort.
Som vuxna en kurs vi får betala för.
Eller en tablett på recept.

Du förstår hur fel det är.
Du känner det inom dig.

Vi ser oss om efter den rätta vart vi än går.
Letar efter tecken i ögon vi möter på vår väg.
Vänder samma sten om och om igen.
Allt vi önskar oss är en hand att hålla i.
En kropp att värma sig med när kylan biter sig fast och sängen känns kall.
Läppar att kyssa under månskenet.
Öron som lyssnar och ögon som ser.
Någon som står ut när vi är inte värda nåt.
Som älskar oss när vi minst förtjänar det.
Men vad vi kallar kärlek bedrar.
Den vilseleder och bidrar till känslor vi inte förstår, som förstör.
Ändå är den vår bästa kompass.
Den vi använder i sökandet efter vårt andra jag.

Filmer, böcker och ballader skapade av de som aldrig fann.
De blir vägvisare för vilsna själar som letar efter svar.
Enkelriktad stig som leder till samma bottenlösa grop.
Den har miljontals ramlat i.

Trygghet och ömhet är droger vi blivit beroende av.
Vår törst efter ömhet och bekräftelse har målat in oss i ett hörn.
Våra händer är så upptagna att barnet inte har någon att hålla i.
Mobilen är numera vårt liv.
Allt i sökandet efter det vi kallar kärlek.

Så blinda vi är.
Vi blev det som barn.
När vi uppfostrades att blunda för vilka vi egentligen är.
Tömdes på att all kunskap vi inom oss bar.
Fylldes sedan med lögner trots att vi försökte säga ifrån.
Lögner alla vuxna köpte men ingen trodde på.
Sanningen har alltid varit motsatsen till vad vi matades med.
Jättar lyssnar emellertid inte på de små.

I skolan lärde vi oss att stå ut.
Där fick vi lära oss om geografi och en conquistador.
En upptäckare som var en massmördare, men det pratades det inte om.
Om matematik och medeltid.
Demokrati och filosofi.
Allt för att förstå om varför världen är som den är.
Allt för att passa in.

Men vad den lärde påstod var en flod av kunskap vi badade i,
var egentligen ett avlopp.
Ifrågasättande av normer kom inte på tal.
Den kloke påstods vara den som lärde sig allting utantill.
Från multiplikationstabellen till citat av John F. Kennedy.
Den som tömde bägaren innan den steg in.
Där hade vi vår ledare och framtid.
Hon som ifrågasatte demokrati på bekostnad av andras liv,
var en outsider inte värd en vuxens tid.
Hon som skrek att kunskap byggd på lögner är skit,
blev narren alla skrattade åt.

Sakta men säkert dödades våra innersta jag.
Vi blev ett tomt rum som andra fyllde med liv.
Vi anpassade oss väl för att överleva i denna kalla värld.
Offrade själen för att passa in.
Den kloke som lärde sig allt utantill är numera VD.
Löpsedlarna fylls med berättelser om hans liv.
Narren och outsidern är det ingen som minns.
Hon som tar hand om de svaga i samhället.

En del av oss kämpar natt som dag för att hitta tillbaks till ruta ett.
I alla möjliga vrån hoppas vi finna vad vi förlorade som barn.
Letar efter svar på andra sidan ån.
På bron över möter vi den som har samma frågor som vi har.
Vi upprepar samma mönster om och om igen.
Likt en troende som tror att sanningen finns i en bok.
När den stängs igen är dock allt glömt.
Citat på ens vägg är inte ett svar.
Det är inte heller vilka vi är.
Det är tecken på hur dåligt vi inom oss mår.
Smink för att den blinde ska se.
Ord för att analfabeten ska förstå.
Galenskap tänker barnet som ännu inte rättat sig in i ledet.
ADHD är stämpeln det en dag får.

De är inte ens våra egna ord.
Ändå använder vi dem varje dag.
För att nå ut och berätta om vilka vi är.
Det är så fel.
En powerpointpresentation därför att ingen kan prata från hjärtat.
Ingen törs stå naken och vara sig själv.
En representant för någon eller nåt.
Är det de vilka vi numera är?

Det hela känns i skrivande stund så självklart.
För det är enbart vår själ som vet.
Bara den som ser.
Det är enbart den som har svar på våra egna frågor.
Testa att svara nästa gång så ska du se.
Du är din egen bok.
Du bestämmer vad som ska stå.

Så något gnager inom oss.
Som vill bryta sig loss.
Vi är elefanter satta att klättra i träd.
Lärt oss att det ska vara rätt.
Men något gnager inom oss.
Du vet så väl vad det är.
Så gör även jag.

Kanske är rummet en spegelbild av en människas liv.
Ett rum där livet gör sig påmind.
Där det tycks hålla sig kvar.
En vilja och en längtan efter att bara få va.
Kanske borde vi förstå att kärleken aldrig lämnar oss.
Den lever inom oss.
Därför behöver vi tänka om.
Sluta jaga guld och framgång.
Sluta tro på att det kommer bättre dar.
Sluta oroa oss för att bli gamla och grå.
Leva här och nu.
Och låta barnen få vara barn.
Skydda deras själar så långt det bara går.
Även från vilka vi är, varit och vill bli.

Vi behöver inse att livet inte är vad månen eller solen kommer med.
Livet är vad vi inom oss alla bär.
Om vi kan leva i stunden hur den än är,
njuta av det vackra i vår värld, då har vi hittat hem.
Och fyllt ett öde rum… med liv.

Kanske är det kärleken.
Kanske är det magi.
Svaret har du inom dig.
Men du måste först
.. slå dig fri.

/Daniel Mendoza

den-enda