Jag skäms

”Allt över 12 år är töjbart!” sa han och skrattade tillsammans med övriga män i rummet. Det var min far som pratade om tjejer och sex. Många tänker säker att det bara var ett skämt män slänger ur sig män emellan. Ingen fara i det., kanske några tänker. Jag var dock inte fyllda 15 år. Och min far var inte vem som helst. Än mindre vad gäller övergrepp i alla dess former. Jag hade alltid tänkt att det inte var ett skämt. För jag visste om saker han gjort.

Problemet finns hos mig. Min humor, för det har varit humor, mitt sätt, hur jäkla oskyldigt jag kan tycka att det varit, läker inga sår. Förbättrar inte situationen för världens kvinnor. Tvärtom.

Våra söner är nio och elva år. Det ligger ett enormt ansvar på mig som deras främsta manliga förebild att hjälpa dem att behandla alla människor och andra levande varelser med respekt. Jag känner samtidigt att det finns ett kollektivt ansvar vi män behöver ta vad gäller alla former, utan undantag, av våld och övergrepp mot kvinnor. Det ansvaret handlar inte enbart om vad som sker idag, utan även om vad som kan ske i morgon och vår mörka historia. För mig har det aldrig räckt med att säga ”Jag är inte sådan”. Eller med att säga ”Alla män våldtar inte”. Det har aldrig räckt för mig att visa mina barn att just jag inte är sådan. Mitt ansvar som man måste vara större och sträcka sig djupare än så. För någonstans – och jag vet att jag kommer att få fan för detta – så tycker jag att vi alla män våldtar. Varför? Därför att vi inte tar hårdare avstånd. Må vara att vi direkt inte är delaktiga, men vår tystnad görs oss indirekt det. Våra attacker på feminismen gör oss delaktiga. Våra skämt framför barn som växer upp gör oss delaktiga. Det är också därför jag nu skriver detta. Därför att jag vaknat till en ganska hård insikt om mig själv. En jag skäms något så fruktansvärt för.

Sista dagarna har jag tänkt mycket på mitt ansvar. Mer än vanligt. Påverkad av saker jag läst, av saker jag hört. Har då reflekterat över mitt beteende. Och jag måste erkänna, jag skäms så jag kräks över mig själv. Jag har inte på något sätt varit i närheten av hur min far var. Men när jag började att rannsaka mig själv insåg jag att jag inte heller var fri från skuld. Jag kan säga saker som: ”Snygga ben!”, ”Vilken häck!”, ”Vilken kropp!” och annat. Någon kanske tycker att det är rätt så harmlöst med sådana kommentarer. Det är inte så att personerna som jag tyckt det om är i närheten av att höra mig. MEN, och detta är vad jag nu vaknar upp till, våra söner hör. Och vad jag, jag som ska vara deras främsta manliga förebild (läs igen!!), gör är att få dem att fokusera på skalet vad gäller en kvinna. Förstår du? De är nio och elva år och jag, som deras främsta manliga förebild, får dem fokusera på skalet. Direkta eller indirekta anspelningar på det sexuella. Så mina harmlösa kommenterar, de är inte harmlösa. De är vidriga. Jag inser det nu. Skäms rejält för det. Lyckligtvis är jag duktig på att ändra på ett dåligt beteende. Och detta virus i mig, ett virus som förgiftar mina barn, som förgiftar samhället, som förgiftar mig, som skadar det motsatta könet … ska bort från mig.

Det är också därför jag nu skriver detta. Därför att jag vaknat till en ganska hård insikt om mig själv. En jag skäms något fruktansvärt för.

Igår under middagen med vår lilla familj bad jag dem – inklusive min hustru – om att förlåta mig. För mina kommentarer. För att jag inte pratar än mer om kärlek. För att jag inte tidigare reflekterat över vad min dåliga humor och mitt sätt egentligen gör. Jag sa till dem att jag skämdes. Jag sa till dem att det varit så fel av mig, som vuxen man, att påverka dem så negativt. Jag pratade med dem om deras ålder, om att jargongen säkert kommer bli hårdare i skolan. Om att de behöver än mer tänka sig för och som kompisar, som klasskamrater, som killar aldrig acceptera att de själva eller andra killar behandlar någon fel. Att skämt om sex, att exempelvis prata om en tjejs bröst, om hennes kropp och så vidare är fel. Så fel. Att de behöver bli medvetna om att många för att få ömhet och kärlek, för att bli sedda därför att ingen annan ser dem, för att få vara en i gruppen, kommer kanske erbjuda just sina kroppar.

Problemet är emellertid inte de. Problemet finns hos mig. Min humor, för det har varit humor, mitt sätt, hur jäkla oskyldigt jag kan tycka att det varit, läker inga sår och förbättrar inte situationen för världens kvinnor. Tvärtom. Jag kan kalla mig feminist. Jag kan respektera allt och alla. Jag kan slåss för kvinnors rättigheter. Men fortfarande, som man är ansvaret större än så. Den kollektiva skulden är större än så. Jag insåg för någon dag sedan att jag som man behöver gräva djupare i mig själv. Och göra mig av med ett virus som bara skadar. Just nu de jag älskar mest av allt. Våra söner.

Jag har alltid tänkt att jag inte blev som min far. Att jag gjorde upp med mitt arv. I mycket har jag också det. Men för någon dag sedan insåg jag att jag visst ändå var som han var. Jag har inte tänkt ett steg längre. Jag har gett mig egna ursäkter. Ja, min humor skiljer sig mycket, men skadan den gör är exakt densamma.

Jag skäms. Och i det har jag lovat mig själv att jag ska gräva djupt och ta bort det virus även jag bär på. Det som jag ärvde, det som jag riskerade att föra över till mina söner.

Och jag som de valde till att vara deras främsta manliga förebild… Jag skäms från djupet av min själ.

/Daniel Mendoza

den-enda

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.