IMG_7455

Den enda överlevnadsstrategin

Jag såg mannen böja sig ned och sätta sig på huk bredvid sin dotter. Han hade en stark, varm och trygg utstrålning. Säkert kunde han försvara sig själv bra, tänkte jag när jag betraktade honom. Med en mjuk och varm ton sa han till sin dotter: ”Nej, gumman, vi låter den vara levande så kan även djur och anda människor få njuta av den.” Sekunder innan hade dottern böjt sig ned för att slita åt sig en vild blomma. Hon svarade honom att hon höll med, fixade till lite runt blomman så att den skulle synas bättre och så gick de vidare. Jag var 16 år och satt en bit ifrån och vilade kroppen efter en löprunda.

De stod alla och skrattade, båda poliserna och sex tonårskillar. Som om de var från ett kompisgäng som sprungit på varandra på stan. En av poliserna frågade dem om hur det gick med fotbollen. ”Det kommer bli något stort av er” sa han till dem när de hade svarat. Han klappade en av killarna på axeln som svarade med att skuggboxades mot honom. Någon form av bekräftelse på deras goda relation, tänkte jag. ”Kommer ni på vår nästa match?!” skrek en av killarna till poliserna när de var på väg därifrån. ”Självklart!” fick han till svar. Jag satt en bit ifrån på en uteservering och åt en kebabtallrik. Jag var 19 år.

”Gå före du, annars får du vänta länge!” sa den äldre kvinnan i matkön till den unga tjejen som bara hade två varor hon skulle köpa. Kvinnan hade en vagn fylld med varor. ”Åh, tack, vad snällt!!” hörde jag den unga tjejen svara. Båda log mot varandra när tjejen gick förbi. Så gjorde även kassörskan. Jag stod en bit ifrån och skulle välja glass att köpa. Jag var 13 år.

Jag fann henne vara så vacker. I hennes sätt att röra sig och sin stil. Hon gick alltid så stolt. Sträckte alltid på sig. En tjej säkert tio år äldre än jag. Men det var inte utseendet, auran, jag brukade fastna för. Det var relationen mellan henne och hennes hund, en stor rottweiler. Kanske den största jag någonsin sett. Varje gång jag såg dem tillsammans hade hunden aldrig koppel. Han var alltid fri. Och alltid så stolt i sitt sätt att gå. Höll sig relativt nära henne. Som om de följde en linje. Jag kunde åka förbi i en buss när jag såg dem. Ibland cyklade jag förbi dem. Han brukade gå några få meter före med svansen högt, doftade på allt, brydde sig ingenting om andra hundar, cyklister och människor. Hon gick alltid i snabbt tempo. Det syntes väl på henne och honom att motion var vardagsmat i deras liv. Banden mellan dem, respekten, hennes ledarskap som gjorde att han kunde vara fri, att hon inte behövde koppel, inte behövde dra i honom… det berörde mig alltid. Jag tänkte att jag en dag skulle se till att vara likadan.

När jag var i tidiga tonåren hittade jag lådan du ser i bilden ovan. Min blåa låda. Jag trodde att jag när som helst skulle dö. Och att när jag gjorde det skulle ingen veta om att jag funnits. Ingen skulle minnas mig. Jag insåg också att jag inte var någon. Det fanns inga fotografier från min barndom. Inga andra minnen än de jag bar på. Mestadels var det mörka sådana. Så fann jag lådan och började att fylla den med allt som på något sätt betydde något. Ett vykort från en vän. Ett kärleksbrev från en flickvän. Ett liten gåva någon gav mig. Mina betyg. Elevkårskorten för varje termin (även om jag fick dem i vuxenålder). Min fars körkort, pass och ett kassettband som jag tog dagen efter han tagit livet av sig. Jag var 17 år då. Allt för att minnas. Allt för att vara någon. Den var min fysiska blåa låda. Jag tänkte att om när jag dog en dag skulle någon kunna berätta om mig. Jag tänkte också att jag inte hade en identitet. Jag stod på noll och behövde välja väg att gå. Bli som min far, eller låta den jag skyddat trots alla slag, alla övergrepp, all ondska jag hade sett, få bli fri, få komma fram.

Jag valde att fortsätta på min väg. Den blåa lådan hjälpte mig mycket, men framför allt, mer än allt, var det exemplen som de jag nämner ovan. Från verkliga livet. All godhet jag såg, för andra kanske obetydliga gester av kärlek, av omtanke, av vänlighet, räddade delar av mig. Alla som sträckte ut en hand, hur lite det än fanns i den, pushade mig längre fram på min väg. De höll min låga tänd.

Så du förstår, det är inte så överraskande att just jag skapade Good News Magazine. Det är inte så märkligt att just jag valde fokus på godhet, på optimism och att jag förstår vikten av att sprida optimism och framtidstro. Vikten av att sprida det goda. Om du kallar det för att vara naiv har du nog aldrig sett helvetet på nära håll. Du kanske aldrig haft en kniv mot din hals. Du kanske aldrig sett någon i din familj bli grovt misshandlad och allt du kunde göra var att skaka av rädsla. Du kanske själv aldrig blivit det. Du var kanske inte ett barn som mitt i natten öppnade sina ögon och en främling riktade ett vapen några centimer från ditt ansikte. Du har säkert inte stulit mat för att ha något att äta. Du har säkert inte sprungit halvnaken på en gata i ett främmande land i hopp om att finna en vuxen som kunde hjälpa dig att rädda din mor. Därför att din far höll på och slog ihjäl henne.

Om du tror att det är naivt att fokusera på kärlek, på godhet, på lösningarna… undrar jag om du någonsin fått slåss för att överleva. Verkligen överleva. Och att du gjort fysiskt och mentalt och inte en gång när du råkade ramla och slå dig, utan i åratal när andra fällde dig och slog dig.

Det är inte naivt att fokusera på kärlek. Det är den enda överlevnadsstrategin som i längden (!) håller. Som inte bara räddar dig, utan även alla du bryr dig om. Det är inte naivt att fokusera på lösningarna. Tvärtom, att göra det är att visa att man har styrka och mod att resa sig upp och kämpa lite till. Att göra det är att visa livet tacksamhet för det trots allt ljusa stunder som finns.

Förstår du?