0L5A8852

Vi accepterar kornen

 

Jag jämför problem i livet med korn och dammtussar. Från början är problem små korn som många inte bryr sig om att hålla ett öga på. Som många har ursäkter för att låta bli att städa undan. Jag tänker då på relationer. Den mellan syskon, den mellan barn och föräldrar, den mellan vuxna, den mellan kollegor på arbetsplatsen, den mellan grannar och så vidare.

Känner du igen någon av följande: ”Det där lilla kan väl ändå inte skada?!”, ”Det där var så oskyldigt!”, ”Han/Hon bad ju om ursäkt!”, ”Han/hon menade säkert inget illa!”, ”Förlåt, jag har bara en dålig dag!”, ”Det där kan du ändå inte blivit ledsen för?!”, ”Du vet ju hur barn är!”, ”Jo, han kan vara lite hård ibland!”, ”Kom igen, det där kan inte ha gjort ont?!”, ”Han/Hon är nog bara kär i dig!”, ”Lite tårar har inte skadat någon!”, ”Lite bråk är inte farligt!”, ”Bra att han fick utlopp för sin vrede!”, ”Men låt honom/henne få ha det då!”, ”Du har väl själv gjort något dumt??”, ”Du vet ju hur syskon kan vara!”, ”Det är bra att de tränar på vuxenlivet!”, ”Världen utanför är ond så lika bra de lär sig nu!”, ”Ibland har man en dålig dag!”, ”Stör inte pappa när han är sur!”, ”Men kom igen, det är inte så att han/hon direkt dödat någon?!?”.

Ovanstående är ursäkter vi har för att acceptera och bortförklara. Känner du igen någon av följande: ”Din jävla fitta!”, ”Fettknopp!”, ”Fan vad ful du är!”, ”Du är så jävla dum i huvudet!!”, ”Jag hatar dig, hör du det, jag hatar dig!!”, ”Fan vad jag önskar mamma aldrig hade fött dig!!”, ”Dra åt helvete!”, ”Försvinn!”, ”Hela du är ett stort skämt!”, ”Har du något innanför pannbenet eller?!?”, ”Seriöst, tänker du ens innan du pratar?!”, ”Det har du inte med att göra!”, ”Skit i det du!”, ”Din far kan vara ett svin ibland!”, ”Morsan kan vara en sådan kärring ibland!”, ”Så fort jag har råd drar jag!”. Låsta dörrar. Tystnad vid bordet. Skriken. Puttar. Saker som kastas. Känslan av utanförskap i ens egna hem. Dörrar som slåss hårt igen. Viskningar framför någon. Dåligt aptit. Du har säkert egna exempel jag i skrivande stund inte kommer på.

Korn är varningssignaler vi som vuxna får på att något är fel. Korn känns så små. De tycks så obetydliga. Så harmlösa. Därav alla våra ursäkter.

Hur ofta hör, ser och/eller känner du någon av följande: ”Jag älskar dig!”, ”Jag älskar vårt hem!”, ”Åh, jag vill göra mer!”, ”Så tacksam över att du finns!”, ”Uppskattar allt ni gör!”, ”Jag tycker livet är så underbar!”, ”Du är så underbar!”, ”Världens bästa mat!”, ”Ska vi ha myskväll?”, ”Jag mår så bra!”, ”Tack för att du hjälper mig!”, ”Vad fin du är mamma/pappa!”, ”Vad vacker du är min son/dotter!”, ”Vad bra du kämpade!”, ”Jag är nöjd!”, ”Jag är så stolt över dig!”, ”Det är ok att vara ledsen”, ”Jag är rätt bra…”, ”Du är cool, mamma!” Ser du varje dag kramarna, pussarna, smekningarna, leenden, den spontana dansen, känner du närheten, värmen, ömheten och hör du skratten?

Korn är varningssignaler vi som vuxna får på att något är fel. Korn känns så små. De tycks så obetydliga. Så harmlösa. Därav alla våra ursäkter. Vi ser kornen som en naturlig del av livet. Det är trots allt de stora problemen vi ska ta tag i. Vi vänjer oss så lätt vid de små kornen. Tror att de inte syns. Att de försvinner bort av sig själva. Säkert när barnen är lite äldre. När våren kommer. När vi får ny chef. När den dumma grannen flyttar. Så lite tjafs, hårda ord, lite nypor, lite förolämpningar, lite gap och skrik, sådant hör ju liksom till, en del av livet, tycks många övertala sig om.

Men se dig omkring. Vi lever i en värld där många, för många, vuxna mår dåligt på grund av en dålig barndom. Därför att den kärleksfulla grunden de borde ha fått uteblev. Därför att föräldrarna bagatelliserade kornen, tänker jag. Vi lever i en värld där så många mår dåligt på grund av tjafs i hemmet, på grund av chefer på arbetsplatser som viftar bort korn som om de skulle försvinna av sig själva, på grund av korn som media blåser upp till gigantiska dammtussar. Ohälsan bland barn (läs igen ”BARN”) i Sverige ökar. Och det rejält. Är det naturligt? En del av livet?

Så tänk om vi tog oss tid att se kornen. Om vi förstod att vi genom att göra det skulle få mindre av de stora problemen. Om vi var så närvarade i nuet att vi inte accepterade tjafs mellan barn, att vi inte accepterade fulla ord till varandra, att vi inte accepterade förolämpningar och annat felaktigt beteende. Om vi lät bli att tycka att sådant inte var mycket att bry sig om. Tänk om vi istället förstod hur hårda ord idag kan vara vad som är orsaken till ett barns dåliga självkänsla imorgon. Till ett barns dåliga självförtroende. Till ditt barns smärta. Tids nog då en vuxens.

För hur ofta ser du inte ned på dig själv? Hur ofta kritiserar du inte dig själv för saker som är absurda? Hur ofta önskar du inte att livet vore annorlunda? Har du funderat på vart det kommer det ifrån? Är det naturligt att tycka att man är ful? Är det naturligt att tycka att man är värdelös? Är det naturligt att önska att man inte hade blivit född? Är det naturligt att vilja avsluta sitt liv när man inte ens börjat leva det? Nej, och någonstans måste alla de negativa känslor komma ifrån. Någonstans såddes sådana mörka frön.

Personligen tror jag att allt det kommer från hemmet. Att det var där grunden inte lades. En grund som skulle stå emot livets stormar. En grund som skulle stå emot livets mörker. Där, i hemmet, började kornen bli dammtussar. Där, mellan de vuxna, mellan syskonen, mellan vuxna och barn, där startade respektlösheten, den arroganta attityden, tron på att bråk och skrik löser saker och ting. Om vi insåg att varje korn kunde vara början på ett större problem längre fram i livet skulle vi hantera och korrigera det omgående. Om vi gjorde det så skulle så många barn och vuxna slippa många stora problem i framtiden.

Så tänk om vi tog oss tid att se kornen. Om vi förstod att vi genom att göra det skulle få mindre av de stora problemen.

Någon kanske tänker: ”Men vem orkar tänka såg? Ska man gå hela livet och vara orolig för allt?!” Mitt svar: Den som aldrig i sitt liv vill att ens barn funderar på att ta livet av sig. Den som aldrig i sitt liv vill att ens barn tar droger och annat för att dämpa en inre smärta. Den som aldrig i sitt liv vill riskera att en natt behöva åka till akuten därför att ens barn ligger där. Kanske på grund av att den inte förstod att den gått över gränsen. Den som aldrig vill vara orsaken till att den man älskar mår dåligt inom sig. Till att någon annan överhuvudtaget mår dåligt på grund av en själv. Den bryr sig. Den orkar. Den ser sitt ansvar. Den förstår också att livet blir så mycket enklare att leva … när man tar tag i saker omgående. Det handlar inte om att städa undan alla korn. Det handlar om att vara medveten om dem och att lära sig att kommunicera så att de inte blir dammtussar. Det handlar om relationer.

Vi kan negligera kornen. Vi kan förringa dem. Vi kan önska att de försvinner. I en del fall gör de också det. Men förolämpningar, hån, skrik, bråk, tjafs, fulla ord, de försvinner inte. De blir små sår. I början. Och med tiden…

Så varför inte tänka om, tänka rätt. Varför inte tänka: I mitt hem, på min arbetsplats, i mitt liv, i mitt förhållande, i min familj, ska jag inte acceptera att vi orsakar varandra sår. Varken själsliga eller fysiska. Jag ska inte acceptera att mina barn sårar varandra. Jag ska inte såra. Jag ska inte acceptera att någon sårar mig. Det är inte ok. Det är inte sunt. Det är inte rätt. Och inte skulle du väl låta ett sandkorn ligga kvar i skon?

Förstår du?

Vi använder cookies för att ge dig den bästa online-upplevelsen. Genom att godkänna accepterar du användningen av cookies i enlighet med vår cookie policy.

Cookie-inställningar

Här kan du välja vilka cookies som ska tillåtas på den här hemsidan.

Dessa cookies är obligatoriska för hemsidans funktion och kan inte avaktiveras.

  • wordpress_gdpr_cookies_declined
  • wordpress_gdpr_cookies_allowed
  • wordpress_gdpr_allowed_services
  • woocommerce_cart_hash
  • woocommerce_items_in_cart
  • wp_woocommerce_session_

Decline all Services
Accept all Services