IMG_6623

Om förbättring kunde komma utan smärta

Har du någonsin lyckats förändra dig själv, exempelvis din kroppsform, ditt sätt att vara, ditt hem, din sociala status, ditt förhållande, utan en kamp? Har allt du gjort i livet för att vara du, för att må bra, för att trivas med dig själv, bara funnits där för dig eller har du behövt kämpa för att få det? Har du ibland velat gråta ut? Velat ge upp? Kanske skrikit att du inte okar mer. Önskat att någon kunde hjälpa dig. Fått börja om? Visst har det många gånger varit svårt?

Vi lever i en tid där vi som art behöver höja oss en nivå. Vi behöver det för att ge oss själva en chans att få finnas kvar. Livet på denna planet kommer aldrig att ta slut, så skaka av dig den oron du bär på om att vi dödar självaste livet. Däremot gör vi så mycket skada och vi behöver därför kollektivt omvärdera vårt sätt att leva så att vi och miljontals andra arter ska kunna leva i symbios med varandra. Du vet om det. Jag vet om det. Det till och med jagar oss ibland att vi – vår egen art – inte kommit längre. Vi mår ibland dåligt inom oss – vårt samvete – över att vi själva som individer inte tagit större steg för att bidra till en bättre värld. Det är bra att vara självkritisk. Vi får dock inte så hårda mot oss själva att vi inte ser hur långt vi kommit utan enbart ser vad vi vill uppnå. Vi måste fokusera framåt men stanna då och då till och njut av de framsteg vi tagit för att bli bättre människor.

De låter kärlek till livet, respekt till andra och omtanke för alla vara deras kompass och verktyg för att skapa en humanare värld.

Beakta gärna detta: Ingen förändring/förbättring, har någonsin kommit utan en kamp. Genom hela vår egen historia har positiva och varma vindar från början varit kalla stormar. Varför? Därför att vi är så många med olika värderingar, med skilda synsätt på livet, med skilda erfarenheter, med olika synsätt på vad kärlek är, på vad tro är och så vidare. Vi är många med samma mål men vill ibland gå olika vägar för att nå det. I det uppstår en konfrontation. Det ultimata, det vi ska eftersträva, är att förbättring kan ske utan den konfrontationen. Att den skedde i samförstånd. Att den skulle vara fredlig. Men att hoppas på det är kanske en utopi. Att arbeta för att uppnå det är dock aldrig det. Snarare borde det vara vår skyldighet.

Vad vill jag då säga till dig och påminna mig själv om med detta inlägg? Jo, att mycket som sker i världen idag, hur smärtsamt det är, hur sorgligt det är, hur fel det än känns, är samtidigt tecken på att vi går mot en ny era. Vi håller på att bryta oss loss från gamla system. Jag kan självklart inte förvänta mig att du eller någon ska hålla med om detta. Det är hur jag ser på livet, hur jag ser på världen just nu och på mycket av det som sker. Jag ser att vi går mot en ny era. En som kommer att vara mycket annorlunda än tidigare. I det är det oundvikligen att det uppstår en konfrontation med det gamla. Så vi måste därför fråga oss följande: Är det rädsla som gör att vi vill behålla det gamla eller kärlek som gör att vi vill gå mot det nya?

Vad jag inte vill är att andra ska slita ihjäl sig för att jag och de jag älskar och värnar om ska få vara del av den framtiden, den världen. Jag vill vara en av dem som bidrog och la grunden.

Jag tänker ofta på det. Och i det tänker jag: Jag ska inte vara rädd. Jag ska inte söka skydd. Jag ska inte låta andras rädslor besegra mig. Jag ska inte sluta vara nyfiken på andra människor även om första intrycket säger mig att vi är för olika. Jag ska inte låta massmedias negativa brus bli för mig ett känslomässigt fängelse. Jag ska inte heller smitta mina barn och andra med mina rädslor och tillkortakommanden.

Jag ska istället varje dag påminna mig om att det överallt i världen finns kvinnor och män som kämpar för en bättre värld utan vapen i sina händerna. Utan att bruka våld. Utan att hata och angripa meningsmotståndare. I Good News Magazine skrev vi i varje nummer om många av dem. De är förebilder som låter kärlek till livet, respekt till andra och omtanke för alla vara deras kompass och verktyg för att skapa en humanare värld. Jag vill hedra dem genom att försöka vara likadan. Även om jag då och då känner mig mentalt slutkörd av det negativa bruset. Även om jag ibland inte orkar tänka rätt och än mindre göra rätt. Men när jag själv inte orkar är det deras mod, styrka och engagemang som visar mig rätt väg att gå.

Jag tänker att om jag låter rädsla besegra mig, hat förtära mig, misstänksamhet bli mina ögon, mina tankar bli cyniska och kalla, om jag låter allt det ske tillhör jag en av dem som bidrar till att förbättringen går långsammare. Än värre, jag blir själv orsaken till att jag hamnar i en mörk spiral som förr eller senare kommer skada de jag värnar mest om. Antingen genom att min kärlek blir för dem en osynlig bur eller att mitt liv blir det för mig. Jag vill verkligen inte det. Vill du att det ska vara så för dig?

Jag vill leva i en värld där vi män vågar prata om kärlek, där ingen annan än jag själv äger min kropp och enbart jag bestämmer vad jag gör med den. Inte en gud, samhället eller annan individ. Enbart jag. Jag vill leva i en värld där vi ser varandra bortom smink, kläder, visitkort, titlar, pengar, hudfärg, kön och så vidare. Jag vill leva i en värld där en gammal ek har större värde än en klocka eller mobil. I en värld där vi inte skjuter ihjäl djur med ett vapen eller har dem i en bur i syfte att underhålla oss. Det är en del av allt jag vill. Vad jag inte vill är att andra ska slita ihjäl sig för att jag och de jag älskar och värnar om ska få vara del av den framtiden, den världen. Jag vill vara en av dem som bidrar och lägger grunden.

Så därför tänker jag inte vara rädd. Därför tänker jag inte tillåta mig att döma någon. Det betyder inte att jag inte dömer handlingen. Därför tänker jag inte heller låtsas som om allt är perfekt. Det finns massor som är fel. Men så mycket som är rätt. Så fantastiskt mycket som är rätt i vår värld. Det är vad som ger mig hopp och styrka när exempelvis massmedia försöker köpa mina känslor genom vad de matar mina och andras ögon och öron med.

Vi får inte låta rädsla bli en mörk cell. Vi får inte låta enstaka mörka händelser i världen bli vår sanning om den. Det finns så oerhört mycket kärlek, engagemang, omtanke och godhet. Det sista vi får göra är att blunda för allt det.

 

den vackraste blomman
var en gång ett litet frö
den fick slå sig genom ett skal
kämpa sig genom sten och jord
upp till Moder jords yta
där var kampen inte avgjord
hon var nära att kvävas
så även dränkas
gjorde allt för att överleva
för att slutligen få leva
för att vara sitt sanna jag
hon slogs om plats och ljus
blev trampad på och biten
för sådan är naturens lag
sådana är riskerna
med att vara svag och liten
kyla och värme var fiender
de brände hennes kropp
allt en del av livets kretslopp
ett liv i andras händer
idag är hon vacker blomma
så praktfull och oförstörd
aldrig tänker vi på kampen
som hon fick utstå
ser inte ärr och sår
och därför inte heller förstår
att det gör ont att blomma ut
att för att komma dit vi vill
räcker det inte med att enbart
finnas till

 

Förstår du?

Daniel Mendoza

 

den-enda-recension

Vi använder cookies för att ge dig den bästa online-upplevelsen. Genom att godkänna accepterar du användningen av cookies i enlighet med vår cookie policy.

Cookie-inställningar

Här kan du välja vilka cookies som ska tillåtas på den här hemsidan.

Dessa cookies är obligatoriska för hemsidans funktion och kan inte avaktiveras.

  • wordpress_gdpr_cookies_declined
  • wordpress_gdpr_cookies_allowed
  • wordpress_gdpr_allowed_services
  • woocommerce_cart_hash
  • woocommerce_items_in_cart
  • wp_woocommerce_session_

Decline all Services
Accept all Services