IMG_5377

 

När våra ord tolkas fel

Allt oftare läser jag kommentarer i stil med ”Världen vi lever i har aldrig varit så osäker som idag!”, ”Världen har aldrig varit så oförutsägbar”, ”världen förändras i allt snabbare tempo”, ”vi människor hänger inte med” och så vidare. Medvetet tar jag inte med kommenterar jag läser om att världen går under och dylikt. När jag läser dem får jag en känsla av panik, av skrik, hos den som skriver. En sanning skribenten försöker tvinga in i allas medvetande, som om personens världsuppfattning tycks vara den enda som räknas. Som om den ser vad ingen annan ser. Som om den inte ser något annat. Ingen godhet. Inga lösningar.

Jag måste skriva följande: Det har undgått mig helt att världen är så. Fullständigt. Ändå tycker jag mig ha rätt bra koll på världen, på läget. Nej, det har inte undgått mig att vi har problem. Missförstå mig rätt. Jag försöker rannsaka mig själv om och om igen, men nej, jag kommer fram till samma slutsats. Den att jag inte ser det så många andra enbart tycks se.

Vad som inte undgått mig, vad som jag anser blir direkta eller indirekta konsekvenser av det jag läser är att alla skrik, alla ”Världen är osäker!”, ”Världen går under!”.. har lett och leder till: ”Ut från EU!”, ”Stäng gränserna!”, ”Bygg upp försvaret!”, ”Vi måste rädda oss själva först!”, ”Skicka hem flyktingar!”, ”Bort…” och så vidare. Vi blir livrädda för någon som Jimmie Åkeson, Trump, IS, Nordkorea, skäggiga män… och listan kan göras lång.

Jag tror att vi bör tänka ett extra varv på hur vi målar världen. Finns många, alldeles för många, som skulle behöva få veta att världen inte är så osäker.

Jag leker med tanken att om jag ständigt gick runt i vad som från början var en fredlig by och talade om för alla där, mina grannar och vänner, att det fanns en främling som vi borde akta oss för, om jag upprepade konstant det fast jag aldrig ens träffat en främling i byn, om jag skaffade larm till huset, om jag berättade för gäster, grannar och bekanta (kanske i skolan för andras barn föräldrar) om varför, om jag lärde mig att skjuta, om jag skaffade mig vakthund och så vidare… så skulle jag förr eller senare lyckas med få alla att bli rädda. Åtminstone dra öronen åt sig. Ok, kanske inte alla, men tillräckligt många för att göra min lögn till en sanning i deras medvetande. Än värre, den dagen det kom en främling så skulle jag vara orsaken till hur den främlingen först bemöttes av de flesta andra. Tänker då i termer av misstänksamhet, stängda dörrar, prat bakom ryggen och så vidare. Att den inte skulle känna sig välkommen på grund av mig. ”Vi behöver ju skydda oss själva, kolla bara på hur Daniel gör!”

Ovanstående är bara ett exempel. Men min poäng är denna: Vad vi matar världen med, vad vi skriver på bloggar, på inlägg, under inlägg … är frön. Våra frön kan vara vad som får en människa att öppna sitt hjärta. Våra frön kan också vara vad som får en människa att stänga det. Och i det vad som då ger näring till att någon som Trump får två extra öron som hör vad han skriker.

Var kom då deras rädsla ifrån, kan man kanske fråga sig. För mig är svaret så självklart. Från oss vuxna. Från alla ”Världen är osäker!” Alla ”Människan är farlig!”.

Jag anser därför att vi bör tänka ett extra varv på hur vi målar världen. Finns många, alldeles för många, som skulle behöva få veta att världen inte är så osäker. Finns många, alldeles för många, som röstar på rasistiska partier, som röstar på en Trump eller någon liknande just därför att de varje dag matas med att världen är osäker, farlig och så vidare. De har inga riktiga uppgifter på det, de kanske inte ens har erfarenheten, statistiken kanske till och med i en del fall talar emot deras åsikt, men då alla skriker ”Världen är osäker!” blir vad som från början var lögner, från exempelvis en extremist, deras sanning.

Betänk detta: Av 120 högstadieelever jag en morgon föreläste för och ställde frågan om de kände rädsla var det högst tio (!!) som om dagarna påstod sig inte känna rädsla. Resten gjorde det. De var rädda för krig, svält, naturkatastrofer, våld, framtiden… Än värre, de kände den rädslan lite varje dag. Av alla var det en som sade sig ha upplevt krig. En som upplevt svält och tre som sett våld på nära håll (gatuvåld). Var kom då deras rädsla ifrån, kan man kanske fråga sig. För mig är svaret så självklart. Från oss vuxna. Från alla ”världen är osäker”. Alla ”människan är farlig”. Alla ”Världen går under!”.

Med all respekt till dig som svartmålar utan att egentligen vilja skada någon, utan att vilja få människor att känna än mer panik (eller så kanske du vill det?!), utan att vilja att barn ska gå omkring och vara rädda (de har det tufft nog!), överväg åtminstone tanken att våra ord kan ge fullständigt motsatt effekt mot vad vi från början ville. Att våra skrik får människor att agera utifrån en rädsla vi och andra matar dem med. Att de då kanske röstar på en person som drivs av hat. Därför att den personen utnyttjar just deras rädsla och okunskap.

Jag vill avsluta med att skriva att jag också ser problem i världen. Stora problem. Men till varje problem ser jag så många lösningar som visar sig fungera. Jag ser så många goda exempel. Jag ser så många lyckade resultat. Jag ser så galet mycket konstruktivt engagemang och medveten optimism. Än mer, jag ser så mycket kärlek i vår värld. Vi får inte glömma bort att ta med det när vi har fullt upp med att skrika att världen är osäker. Vi kanske sår ett frö av kärlek hos någon som annars är rädd och utan framtidshopp. Vi kanske hindrar just den personen från att stödja den som drivs av hat.

I min värld går tempot långsamt och vad som var viktigaste för en människa för två tusen år sedan, tycks fortfarande vara det viktigaste. Jag tänker på närhet, ömhet, omtanke, kärlek. Där går mycket långsamt där. Till och med så att jag tycks mig se att vi går än mer åt det hållet. Men det är i min värld, min vän.

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.