IMG_2828

En ryggsäck full med stenar

Lek med tanken att alla problem som du har är stenar du bär i en ryggsäck. Brist på pengar är en sten. Skulder en annan. Att du är osams med någon en tredje. Att du vantrivs på jobbet en fjärde. Att du inte känner dig i form en femte. Ditt temperament en sjätte. Dina åsikter om allt och alla är en sjunde. Din svartsjuka en åttonde. Obesvarad kärlek en nionde. Barndomens sår en tionde. Att du är fast i ett förhållande utan passion, kärlek, sex och uppskattning är en elfte och så vidare. Alla stenar tycks från dag till annan olika tunga. Men tillsammans hindrar de dig. Du vill känna dig fri men tycks inte ta dig någonstans. Och åren, du är medveten om det, går.

I vardagen känner du hur varje sten belastar dig. Du kanske undviker att öppna posten. Vill inte se dig i spegeln. Blir arg över att du går in på andras profiler som du vet enbart leder till att du blir irriterad över hur människor kan vara. Du känner att din svartsjuka och ditt vrede förstör ditt liv. Du blir arg på dig själv över att du så ofta måste tycka något om allt, alla och inget. Du har gett upp försöken att någonsin rädda förhållandet. Problemet är ju inte du, i det fallet, intalar du dig och så vidare.

Lyckligtvis är du medveten om problemen. Men medvetenhet utan handling hjälper dig föga. Och problemen tycks bara bli fler. Kanske stör du dig på hur lyckliga andra verkar vara. Du intalar dig att de bara låtsas. Att allt är ett spel. Kanske blir du glad när den som verkar ha allt faller, misslyckas.

I samma ryggsäck packar du ned saker och ting du uppskattar. Som ger dig kortvarig glädje i livet. De många andra kallar för ”lycka”. Exempelvis platser du tycker om att besöka. Exempelvis personer du följer som inspirerar dig. Musik du älskar. Vackra minnen och drömmar du har. Din kärlek till havet. Tillfredsställelsen av att plantera en växt som sedan blommar ut. Låt oss leka med tanken, vi håller oss till årstiden, att allt det vackra du packar i ryggsäcken är ekologiska jordgubbar. Några har du turen att alltid ha nära till hands. Du kan ta fram dem, smaka på dem. De förstörs inte så mycket av de tunga stenar du har under dem. Men andra hamnar längre och längre ned i ryggsäcken. Mmm, du vet om det. Där de då förstörs lätt. Du kan inte smaka på dem, inte njuta av dem. Ibland vill du inte ens försöka ta fram dem.

Jag har inte gått i dina skor. Hur ditt liv ser och sett ut är det omöjligt för mig ha vetskap om. Säkert har jag haft det bättre men då också sämre. Kanske är det mina erfarenheter som gör att du tar dig tid att läsa denna text. Din kännedom om min historia. För sanningen är den att jag har och har haft mina demoner.

Allt jag nämner ovan bär du med dig. Överallt. Varje dag. Gata upp och gata ned. I bilen. När du sitter på tunnelbanan eller åker i en buss. När du ligger i sängen och försöker vila. När du lagar mat. När du försöker sätta igång och träna. När du åker till ditt favoritställe. När du står i matkön och betraktar andra. När du är på jobbet. Varje dag fyller du ryggsäcken ytterligare. Kanske inte med stenar men definitivt med grus. Du läser rubriker och texter om världens alla problem. Du hör på nyheterna om katastrofer, terrorister, barn som far illa, kvinnor som våldtas, girigheten hos människan, hur människan plågar andra varelser… Omedveten om det fyller du varje dag ryggsäcken med ytterligare negativ tyngd. Sådan som inte ens hör hemma i din ryggsäck. Som du inte alltid kan göra något åt. Allt du gör är att sucka djupt över situationen.

Stenar väger mer än jordgubbar, så du förstår vad du mest lägger tid på. För du måste ju mentalt också orka bära ryggsäcken. Kanske ett glas vin hjälper, för stunden. Eller medicinen du rekommenderades att ta mot hur du mår. Trots att något inom dig ifrågasatte den tog du den ändå. Problemen har emellertid inte försvunnit.

Ibland vill du skrika ut: Jag orkar inte mer!! Ibland, ibland min vän, när ingen ser.. vill du bara få gråta ut. Falla på knän. Ge upp. Du kanske ber till en högre makt om hjälp. Tyvärr är det enbart då du törs be om hjälp. När ingen människa varken hör eller ser. Du låter dock bli att gråta ut. Du torkar vad du tror var början på tårar. Rättar till kläderna. Du tar ett djupt andetag, sträcker på dig och fortsätter på samma spår. Intalar dig att du en dag blir fri. När och hur vet du inte. Men säg mig, hur många gånger har du inte varit där? I den känslan. I den situationen. Hur många gånger har du inte sagt: ”Imorgon ska jag ta tag i allt”?

Jag har inte gått i dina skor. Hur ditt liv ser och sett ut är det omöjligt för mig ha vetskap om. Säkert har jag haft det bättre men då också sämre. Kanske är det mina erfarenheter vad som gör att du tar dig tid att läsa denna text. Din kännedom om min historia. För sanningen är den att jag har och har haft mina demoner. Jag bar också en ryggsäck fylld med stenar. Stora stenar som andra fyllde den med. Jag lyckades emellertid rensa min ryggsäck från de flesta stenar jag fick som barn. Stenar som inte bidrog till annat än att göra andetagen tyngre, relationen till andra människor komplicerad och livet svårare.

Så om du ändå undrar om hur jag gjorde, om det kanske är mer inspiration du söker än råd och någon som pekar riktning för dig att gå, är följande en beskrivning på hur: Jag har tagit en sten i taget.

Jag har inte stressat med att bli av med mina stenar. Det tog mig tid, år, till att förstå vilka stenar jag bar på. Det har tagit mig år att sakta men säkert minska på min last. Mitt första fokus var att bli medveten om ryggsäcken och vad som kunde finnas i den. Mitt andra var att sortera i den och börja arbeta med den stenen som jag då kände att jag behövde bli av med. Den som till exempel skadade andra.

Om du undrar om hur många böcker jag läst om personlig utveckling så är det inga. Inte en enda. Om du undrar över hur många psykologer och terapeuter jag träffat för att prata om de problem jag hade, även i samband med att min far tog livet av sig, så är det inga. Inte en enda.

Svartsjuka var en sådan sten. Jag botade – ja, jag ser svartsjuka som en sjukdom – mig själv från svartsjuka när jag var 19 år. Av en händelse insåg jag en dag hur mycket svartsjukan jag bar på skadade mig och den jag påstod mig älska. Inte skadade fysiskt, för jag begick inga fysiska övergrepp, men absolut psykiskt. Jag reflekterade då över mitt beteende i sådana situationer där jag kände mig svartsjuk. Jag frågade mig om hur de uppstod och om varför jag tillät mig att sjunka så lågt. Varför jag var så anklagande, misstänksam och ibland till och med arg. Jag började att rannsaka allt hos mig i de ögonblicken. Hur jag uppförde mig, hur jag kände, hur jag tänkte och konsekvenserna av det. Ifrågasatte mig själv väldigt hårt. Jag insåg till slut att enda sättet att bli fri från svartsjukan var att helt och hållet tänka om. Att helt och hållet tvinga mig att se annorlunda på kärlek, på livet, på relationer och ja, till och med på sex. Jag tillät mig att acceptera att vi alla kan göra misstag. Tillät mig att acceptera att kärlek kan ses på många olika sätt och inget sätt är bättre eller sämre. Utan snarare låg svaret i hur vi beter oss mot varandra. Jag tillät mig också att acceptera – jag var ung då och visste dessförinnan inte bättre – att i ett förhållande äger man inte varandra. Och att det viktigaste inte var vad jag fick, utan vad jag gav. Sakta men säkert … blev jag fri. Helt fri. Du kan inte ana hur befriande det var och är. Hur rik och lättare jag kände mig.

Jag botade mig själv från rädslan av att ha en kniv i min hand. En rädsla som uppstod i barndomen när mina föräldrar utsatte mig för olika former av övergrepp, där då kniv var inblandat. Under många år var jag livrädd för att hålla i en kniv när någon som stod mig nära var i närheten. Jag var i de stunder alltid rädd att jag kunde göra någon illa med kniven. Det var nästan tvångstankar jag bar på. Rädslan för att skada mina egna barn, som jag knappast kan höja rösten mot, var stundtals mycket tung att bära. Kunde ibland inte ens skära i en gurka i närheten av någon. Men tack vare att jag hade öppnat mig själv för reflektion, att jag hade tittat i ryggsäcken på många av de stenar jag hade där, att jag kunde härleda till var och när jag hade fått dem, kunde jag också förstå att min rädsla för knivar var något jag ärvt. Att den kom från händelser i min barndom. Det var inte den jag var, utan vad jag varit med om. En enorm skillnad som jag innan inte förstått. Jag tillät mig att vara öppen med att allt jag varit med om hade skadat mig. Format mig. Och då blivit tunga stenar jag behövde bli av med.

Utan att säga något till någon tränade jag då och då på att släppa rädslan. Lät min kärlek till mina nära och kära guida mig rätt. Att jag aldrig skadat dem, att jag aldrig skulle skada dem, skänkte mig trygghet i mitt arbete med mig själv. Och sakta men säkert blev jag fri från den rädslan. Helt fri. Men jag var nästan 40 år när det skedde.

Jag botade mig själv från scenskräck. Jag botade mig själv från klaustrofobi som min far gav mig när han en dag, i fyllan, försökte kväva mig. Jag var sex år då. Jag har i mångt och mycket gjort upp med mycket av mitt mörka arv. Gått min egen väg. Utan hjälp från andra. Misstänksamheten, den stenen slängde jag när jag var cirka 30 år. Min rädsla för att göra bort mig, för att misslyckas, lyckades jag dra upp till toppen av ryggsäcken när jag var 25 år, arbetade sedan sakta men säkert vidare med den, glömde aldrig bort den, och vid 30-årsåldern hade jag släppt även den.

Om du undrar om hur många böcker jag läst om personlig utveckling och att finna sig själv, så är det inga. Inte en enda. Om du undrar över hur många psykologer och terapeuter jag träffat för att prata om de problem jag hade, även i samband med att min far tog livet av sig, så är det inga. Inte en enda. Så varför då inga? Jo, därför att jag förstod tidigt att jag hade svaren inom mig. Vad jag behövde var inte råd. Det var tid, tålamod, mitt eget engagemang och framför allt behövde jag acceptera min situation och min historia. När jag väl gjort det kunde jag också se min ryggsäck och vad som fanns i den. Inte allt på en gång, men ju fler stenar jag tog bort desto mer kunde jag se vad som låg under. Jag accepterade att min barndom inte var den vackra barndomen exempelvis mina barn har och alla barn ska ha. Med min acceptans kom också förståelse för att jag kunde välja vilken väg jag sedan skulle gå. Jag stod inte kvar i dimman. Jag stod inte kvar i det förgångna. Jag blickade framåt med hopp och tillit till att jag en dag skulle bli helt fri från det förgångna. Men jag var medveten om det, det skulle krävas mycket arbete.

Skälet till att jag inte lyssnade på andra var att jag kom till insikt att om jag lyssnade på andra så fanns det en risk, jag var inte trasig men ändå inte hel, att jag skulle göra deras sanning till min och därmed förlora min egen inre röst, min egen identitet.

Två val jag mycket tidigt i mitt liv gjorde var följande: Att alltid vara snäll och att alltid lyssna på min egen sanning. De två valen förenklade mycket för mig. Att vara snäll innebar att jag inte rev upp sår hos andra eller mig själv. Därmed belastade jag inte min ryggsäck med fler problem. Jag sjönk inte djupare. Nej, jag är inte guds bästa barn. Klart att jag på vägen begått misstag. Men jag har försökt att rätta till dem. Jag har varit medveten och kämpat lite hårdare nästa gång. Genom att vara snäll gav jag mig tid att läka. Genom att lyssna på min egen sanning hittade jag snabbare till min egen stig. Vägen har inte varit spikrak. Men tack vare att jag alltid valt den utifrån mina egna möjligheter och förutsättningar, tack vare att jag känt tillit till mina förmågor, har alla sidospår jag valt att gå alltid tagit mig på rätt spår.

Min egen ryggsäck tömde jag inte enbart. Jag fyllde den också. Med massor av godhet. Med massor av goda exemplen. Jag fyllde den med allt som i själen kändes rätt. Inte vad ögonen såg, inte vad som gav mig njutning för stunden, utan vad som gav mig inre ro. Som exempelvis att inte besöka djurparker. Att inte ta droger. Att inte spela om pengar. Att undvika att ljuga och bedra. Och för varje sten jag tog ut fanns det ju mer plats för mer godhet. För fler ekologiska jordgubbar.

Jag söker inte lycka. Jag söker inte att alltid må bra. Att alltid le på beställning och så vidare. Jag söker att alltid vara äkta, att alltid vara Daniel. Att vara en god människa med alla mina nyanser. Viktigaste för mig är inte att vara lycklig, det är att vara snäll. Idag, 44 år gammal, är min allra största insikt den att godhet är den enda sanna vägen till äkta lycka. Att vara snäll och att lyssna på sin egen röst.

Så vad vill jag då säga med allt detta? Jo, att du ska ta hand om din godhet, låt den vägleda dig, och ta bort en sten i taget. Jag vill också säga att det inte finns några quick-fix till ett bättre liv. Och att du med all sannolikhet redan har alla svar. Vad du behöver är handling. En sten i taget.

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.