Daniel_GNM_JPG

Nelson har suttit tyst och lyssnat. Elma märker att han har något att säga i ämnet, men också att han håller igen. Hon blir nyfiken och testar för att se om han kommer att skämta bort allt eller ge henne ett svar.

”Du då Nelson, du måste väl någon gång träffat någon som fått dig på fall?”

”Sådant trams håller jag inte på med. Tar för mycket pengar och tid i anspråk”, svarar han snabbt.

”Klart du gör, kom igen nu och berätta”, uppmanar Leo honom. ”Du döljer en berättelse. Och vi har all tid i världen.”

De andra instämmer. Nelson betraktar var och en av dem. En lång stund. En alldeles för lång stund för att några ska vilja avbryta den tystnad de tidigare aldrig hört från hans sida.

”Okej. Ni förtjänar att få veta”, säger han och tar en paus där han tittar på sina händer. ”Jo, det var en gång… I ett annat liv. Måste börja på det sättet annars blir ni oroliga”, fortsätter han och märker att hans vänner ser tagna ut. De stirrar på honom som om han blivit ett spöke. ”Så ja, jag träffade en. Men det är över sedan länge. Inget att berätta.”

”Försök inte komma med en ursäkt nu, vännen, vi vill höra. Unna oss det. Här är vi alla öppna. Kom igen nu. Kanske är det bra för dig att berätta”, insisterar Nathaniel och får medhåll från flera.

”Hmm … okej, men då får det bli den långa versionen. Är ni alla med på det?” Alla är överens. Några ber att få fylla på kaffe innan han sätter igång. Detta är en ny sida i deras vänskap. Och en helt ny sida hos Nelson. När alla är samlade igen fortsätter han:

”Jo, det har funnits en sådan för mig. Exakt så som Nathaniel beskrev henne. Men det var bara ett möte. För cirka sju år sedan. Ett möte som skedde i Malmö. Ja, Elma, det verkar som om vackra rosor trivs bra där.” säger han till henne och ger tillbaks knuffen han fått tidigare.

”Det hela började med att jag var på väg till ett kafé jag aldrig besökt. Jag gick på gator jag tidigare aldrig gått. Regnet öste ner och jag fann glädje i det. På den tiden älskade jag regnet. Påminde nog lite om Nathaniel i det. Jag hade alltid älskat regnet, så även snöflingornas tysta dans liksom vårsolens smekningar. Och om sommaren, när kvällens tystnad började lägga sig över landskapet, satt jag ofta vid en klippa någonstans försjunken i drömmar. Drömmar som ingen kände till. Jag drömde om henne. När någon frågade mig om vad jag tänkte på svarade jag alltid: ’Det är så vackert!’ Och mänskliga sinnen tittade på samma solnedgång och höll med. Men jag betraktade sällan solnedgången.

Glöm nu inte vänner, att jag pratar om en annan tid, en annan man…” säger han och tar en paus för att smaka av sitt kaffe. Han bestämmer själv hur lång pausen ska vara. För de spelar det inte någon roll om den varar i en minut eller i en timme. Fångade av hans berättelse har de inga andra planer än att lyssna.

”Sedan barndomen, bokstavligen, hade jag målat bilder av henne. Jag kan nästan minnas den exakta stunden då jag såg henne i mitt sinne för första gången. Varje kvinna jag mötte, varje händelse som berörde mig, varje vacker tanke, allt blev en tydligare bild av henne. Pusselbitar för att hitta hem igen. Jag hade – eller har – minnen längre tillbaks än vad de flesta skulle finna det vara sunt. De skulle aldrig förstå att det var en dåres lek som var enbart för mig. Men jag letade inte, jag jagade henne inte, jag tillät mig enbart att drömma och att inte glömma. Det är så lätt vänner, att glömma bort oss själva på vägen till vårt mål. Vi får konstant börja om. Fångade av bruset som aldrig vill oss väl, glömmer vi bort vilka vi är. Eller än värre, glömmer bort vem vi är menade för. Åtminstone var det så får mig”, säger han med en röst som ingen i sällskapet känner igen. En främling uppenbaras framför dem. En annan man. Och på grund av detta blir de än mer tagna av berättelsen. Tystnaden är så påtaglig att man nästan kan tro att även träden, fåglarna och vinden lyssnar.

”Betong vart jag än vände mig. Ett litet och pittoreskt torg med några få nakna träd kvar. Vemod och sorg fann mig alltid när jag såg ensamma träd omringade av en skog av hus. Ja, Elma, jag är inte så hård som jag kan verka. Jag gillar bara att retas lite med Niel. Gatorna, delvis på grund av regnet, delvis på grund av tiden, var nästan tomma. Då och då stannade jag till för att kika ner i min mobil, för att i den se om jag var på rätt väg. Stress fanns inte i mitt liv. Jag hade över en timme till mitt förfogande och några hundra meter kvar att gå.

Jag tittade upp och mötte en kvinna som kom gåendes. En främling som passerade mig tillräckligt nära för att jag skulle känna hennes doft. Den fångade mig och sa något till mig. Jag kunde i stunden inte tyda den. Men det var något menat för mig att tolka och förstå. Något bara den som följer sitt hjärta, något bara den som lever i stunden skulle förstå.” Ny paus. ”Jag var verkligen en annan människa på den tiden. Vilket som, i kvinnans parfymdoft fann jag ett budskap: ’Var lugn’. Så jag log. Trots regnet, trots stadens dofter, trots alla nya intryck, kunde jag känna doften av hennes parfym. Jag tog ett djupt andetag för att bejaka livet jag då så älskade. Och doften följde med mig in på kaféet.

En kort stund senare satt jag där. Som vanligt i ett hörn med ryggen fri. Atmosfären passade inte mig på den tiden. Den var rörig, stressig, med hårda ljud, folk som pratade för högt och för nära inpå. Musiken från högtalarna som överröstade alla, tallrikar som det skrapades mot, glas som lät, mummel. För mig var det oljud och jag behövde därför stänga av. Jag ville skicka ett meddelande och skriva: ’Snälla, kan vi ses på annat håll?’ Men jag vågade inte. Alldeles för rädd att det var hennes favoritställe och jag den som då vantrivdes där. Jag behövde bara stänga av. Hade haft två möten innan som tömt mig på energi. Jag behövde ladda om. Men hur? Hur i detta kaos? tänkte jag.

Musiken i mina hörlurar lugnade mig. Jag försökte blunda och drömma mig bort. Jag höll inte koll på tiden annat än att jag hade ett flyg att passa några timmar senare, men inte mer än så. Livet var där och då och jag trodde mig veta vad jag gjorde.

Så stod hon där, kvinnan jag sett bilder på och som skrivit några personliga rader till mig. En berättelse om att jag var den första mannen hon vågade öppna sig för. Trots att jag var en främling för henne. Hon var kvinnan som med en bild och några meningar fångat mig så hårt att jag förstod att jag behövde möta henne. Ingen annan visste att jag var där, i just den staden, enbart för hennes skull. Inte ens hon visste det. Vita lögner för att följa en känsla, vita lögner för att följa en övertygelse, vita lögner för att få svar, vita lögner för att läka ett sår, vita lögner för att finna mening och följa ett spår. Jag reste mig upp och gav henne en kram. Det var första gången vi möttes, det var första kramen. Och parfymdoften fångade mig igen. Hon bar samma parfym jag känt en stund tidigare. Något jag fann en slags mening i.”

Han tar en ny paus. Övriga sitter fortfarande knäpptysta. Nathaniel är den som känner Nelson bäst och det är genom honom alla de andra lärt känna honom. Och även om inte heller han hört berättelsen tidigare, så vet han att Nelson inte helt och hållet är den han utger sig för att vara. I hans ögon kan han se att han bär något inom sig. Han har alltid trott att Nelson en dag ska våga blotta sig. Den stunden befinner de sig nu i.

Nelson fortsätter: ”Vänlighetsfraser avverkades snabbt. När själar talar försvinner bruset som jagar. Jag fann mitt lugn. Allt hos henne; hennes skratt, hennes ögon, hennes hår, hennes röst, hennes läppar, hennes doft – allt fann jag perfekt. Aldrig tidigare i mitt liv hade jag önskat så starkt att få röra en kvinnas läppar.

’Jag kan inte fatta att du sitter här’, sade hon en stund senare. ’Du, du är för mig en inspirationskälla!’ fortsatte hon.

Jag tog upp min mobil för att skriva några rader till henne. Något sa mig att jag behövde skriva för att hon skulle se, för att hon skulle förstå, för att kunna säga till henne vad mina läppar inte förmådde att uttala.

’Vad får dig att tro att det inte är du som inspirerar mig? Vad får dig att tro att det inte är jag som behöver dig för att orka?’ skrev jag på min skärm.

Hon läste raderna och blev tyst, tittade efter en stund upp mot mig. Men sa inget. En tystnad mellan oss som berörde mig. Blickar som talade och jag fann mig förlorad i hennes ögon. Jag betraktade allt hos henne, jag hörde orden från henne, jag hörde hennes skratt, jag såg hennes rörelser, allt smittade och smärtade. Jag började då att minnas alla pusselbitar jag lagt fram till den stunden. Under alla stenar jag vänt, bakom alla dörrar jag letat, bakom alla masker jag krossat. Ett hav av själar som jag fångat för att se om hon var där. Till slut hade jag förstått att hon bara var en dröm, en illusion. Tråden jag följt allt sedan barndomens ben var tunn, och jag började känna viss lycka över att det förhöll sig så. Hon var vad jag aldrig skulle kunna få, en dröm egot skapat. Jag kände stillhet inom mig. ’En sketen dröm. Det är inte mer än det. Jag kunde måla henne på tusen platser. Men hon skulle ändå aldrig vara verklig’, tänkte jag allt oftare. ’Och hur kan någon så vacker ens se mig?’ frågade jag mig lika ofta.

I en del saker påminner jag nog lite om Nathaniel. Framför allt vad gäller min barndom. Min styrka hade nog alltid varit förmågan att gå vidare, men även förmågan att njuta av vad jag i mina fantasier kunde skapa. Som barn var också mina drömmar mitt hem. Men min svaghet var oförmågan att se mig själv, se mina förmågor. I dag vet ni ju att jag lyckats ta mig ur det. Men ett barn som ingen klappar, slutar en dag att se sig själv. Och hur vackert det barnet än må vara, så blir varje spegelbild en lögn. Eller en sanning det inte kan acceptera, inte ens som vuxen man. Tvivel om vad någon annan kunde känna för mig var en del av mig.”

Nathaniel tänker på sitt eget liv. Hur han visste om hur man älskar, men att han aldrig hade fått lära sig hur det är att vara älskad. Vilket hade gjort det svårt för honom att acceptera att andra kunde se något värde i honom. I hans liv gav han alltid mer än han fick.

Han känner att han haft rätt om Nelson. Han gillar honom mycket. Bland annat därför att Nelson just påminner så mycket om honom själv. I all smärta och sorg från en trasig barndom har Nelson ändå valt att göra något. Han lyssnar nyfiket vidare.

”Timmarna i hennes sällskap gick snabbt. Sen adjö och farväl. Hon skrev en mening i min mobil strax innan vi skildes åt: ’Tack livet för Nelson!’ Från henne till mig. Ett budskap, en mening med en mening. Hon såg nog inte vad jag tänkte, och innan vi gav varandra en sista kram fick jag tillbaks min halsduk. Hon hade burit den fram till taxin jag skulle ta för att komma till en flygplats jag just då inte ville nå. Jag behövde hennes doft som ett minne. Sittandes i taxin kände jag mig övertygad om att hon inte sett, att hon inte sett hur mycket jag just där och då ville offra allt för en extra timme, för en extra stund, för en extra sekund, för att få vara där, exakt där med henne. Om så i tystnad.”

Han tar en ny paus. De andra känner att det inte är den Nelson de känner som sitter framför dem. Det är en annan man. En äldre man. En som ser så trött ut, som upplever en inre smärta. Som än en gång går igenom allt som smärtar honom. Saker han för länge sedan gömt, förträngt och delvis glömt.

”Jag hade ett flyg att passa och en stad att åka till. En framtid att värna om, och vad alla kallade livet. Ansvar. Flickvän och allt. Ett liv alla beundrade. Men inom mig var jag mycket av en trasig själ. Hade tårar ingen människa fått se eller någonsin kommer att få se. Män gråter inte, fick jag lära mig långt innan speglarna hunnit bli lögner. Och tankar ingen förstod. Hade jag stannat visste jag att jag en dag skulle bli dömd. Att jag en dag skulle stå mer ensam än det sista trädet som föll i den skog som numera är en stad av betong. Och att människor inte skulle kunna förstå. Därför att vi har så svårt att känna. De skulle komma att titta på mig och säga: ’Du hade ju allt, hur kunde du ge upp det för en dröm, för ett möte med en främling?’ De skulle döma mig och säga att jag var galen, att jag var blind och egoistisk. De skulle ha rätt om en sak, för just då, i en magisk stund där jag följde mitt hjärta, i ett kafé jag aldrig tidigare besökt, i en stad jag inte hade något annat skäl att besöka än just för att träffa en främling, i just den stunden då hon skrev: ’Tack livet för Nelson’, hade jag allt. Allt jag någonsin önskat mig, allt jag kunde fånga i en dröm, var just där, i den stunden, framför mig.

Sedan dess har livet inte blivit sig likt. Jag förstod då att vad jag kallade för mörker skulle jaga mig. Än mer än tidigare. Jaga mig på samma sätt som minnet av en flicka jag såg när jag var femton år. På samma sätt jag aldrig glömt hennes blick. På samma sätt jag alltid velat gå tillbaks till det ögonblicket för att få säga: ’Hej!’ till henne. Ensamheten har lite förtärt mig och sorgen jag bär har jag dolt med solglasögon. Min enda tröst blev att den barndom jag aldrig fick hjälpte mig att gå vidare, att inte falla, att stå kvar. Eller så gjorde den inte det. Idag vet jag inte.”

Om det någonsin infunnit sig en total tystnad i omgivningarna där de befinner sig så är det nu. Om det någonsin funnits en tystnad mellan dem, så är det också nu. Nelson verkar vara så inne i sin berättelse att han inte märker hur berörda de övriga är. Nathaniel är förvånad över att han själv inte sett djupare. Delvis också imponerad, om det är rätt ord att använda då han egentligen inte ser något bra med det, över hur mycket Nelson stängt igen sig. Elma har förstått att Nelson dolt något, och känt att det fanns ett djup han aldrig pratat om. Hon har haft rätt i sina misstankar, men däremot blivit mycket förvånad över den sidan han nu helt öppet – och som verkar för första gången – blottar. Han avbryter dem i deras tankar:

”Så jag kände viss ro därför att jag till slut insåg att jag inte längre behövde vända på stenar, att jag inte längre behövde titta bakom masker, att jag inte längre behövde sitta på en klippa och drömma om henne. Jag behövde inte fler pusselbitar. Jag behövde inte längre fördjupa mig i en annan människa för att kunna hitta en glimt av henne. Allt jag behövde göra var att stänga av. Lära mig att leva på stulna andetag. På ett minne. Få har ens det, få hamnar ens där. Få följer den inre längtan som förtär dem. Få människor skulle ta ett flyg till en främmande stad, för att träffa en främling, för att följa en känsla, för att hitta en mening. Få skulle det. Skulle ni?” frågar han sina vänner. Men han låter ingen svara på frågan. ”Kanske är de kloka nog att låta bli. Kanske är de trygga nog för att låta bli. Kanske är de hela nog att inte ens tänka tanken. Men inte jag, åtminstone inte då. Jag var tvungen att följa den tråd som jag hållit i sedan jag var barn. Om jag så föll, om jag så slog mig, behövde jag det för kärlekens skull. För att jag då så mycket värdesatte livet.”

Yasmine böjer sig fram och viskar men ändå högt nog för alla att höra: ”Du fann henne, min vän. Du fann henne verkligen. Du skulle inte ha gått vidare, du skulle ha stannat där.”

”Nej, min fina vän, hon fann mig. Hon fann mig genom de fotografier som jag tog. Genom hur jag genom dem blottade mig. Det är ödets ironi, att fotandet som jag så älskade, fotandet som var mitt sätt att närma mig världen, fotografier som var min medicin och stundtals min räddning, blev min förbannelse. Jag gick aldrig vidare, min vän. Jag var inte klok nog att låta bli att följa mitt hjärta, och jag var dum nog att tro att ansvar är att gå emot den man är. Jag levde då för alla andra och glömde bort mig själv. Jag tog farväl, såg mig inte om, och har sedan dess aldrig mått riktigt bra. Jag saknar henne på ett sätt få människor någonsin kommer att förstå. Därför har jag också valt att stänga av, att inte blotta mina sår. För det är verkligen svårt att förstå vad kärlek kan utsätta en för.”

En kram vänner emellan. Tröstande ord för att värma en själ som fortfarande tyckts blöda och vara i sorg. Elma kan inte minnas att hon någonsin hört en man öppna sitt hjärta så. Hon och några av de övriga har svårt att hålla tillbaka sina tårar. Nathaniel har hon lyssnat på otaliga gånger. Hon vet att han blottar sig, att han visar sin sårbarhet. Det är en del av den han är, den han verkar ha blivit. Nelson, som är nästan lika gammal, känns mer introvert. Han verkar för första gången ha blottat hela sin själ för sina vänner. Det gör ont i henne. Inte därför att han har gjort det, för det är något som berör henne och hon ser hans mod. Nej, det som gör ont är smärtan över att hitta den rätta och ändå välja att gå. Hur mycket det måste ha krävt av honom att ta ett sådant svårt beslut. Något säger henne att hon en dag ska stå vid samma vägskäl. En tanke som ger henne kalla kårar.

Hon tar ett djupt andetag. Nathaniel betraktar hennes kroppsspråk. Slåss ännu en gång av likheten mellan dem.

”Var finns hon nu?” undrar Leo.

”Jag vet inte. Hon bestämde sig för att flytta utomlands”, är hans korta svar.

”Har ni någon kontakt?”

”Vi hade det kort efter, i några månader, sedan klippte jag av. Den sista kontakten mellan oss var ett brev hon skrev till mig. Det brevet säger väl det mesta. Hon var mycket för det skrivna ordet. Precis som du är, Niel.”

”Liten värld vi lever i. Har du kvar brevet?”

”Jag har kvar det. Bär med mig det överallt. Vilket kanske inte är att betrakta som ett smart sätt att glömma någon på. Jag har det i plånboken, men har inte läst det på flera år.”

”Skulle du vilja läsa det för oss?” frågar Pierre lite försiktigt. ”För er?”
”Ja, nu när du ändå blottat dig helt och slagit omkull oss alla, så vore det trevligt att få allt.”
”Ja, varför inte.” säger Nelson efter en stunds betänketid. ”Värre än så här blir det inte. Och bättre vänner kan en människa inte ha”, avslutar han och reser sig för att gå och hämta brevet.

Medan de väntar funderar Nathaniel på vad det egentligen innebär att vara vänner:

Man tror att man känner någon rätt bra. Därför att man delar på ett glas vin då och då. Man tror att man vet om en människas innersta jag, därför att man då och då ger varandra en kram. Frågar om hur man mår. Tillbringar tid och delar livets stora och små händelser. Men vi är alla nyanser av våra bästa och sämre dagar. Vi döljer sanningen som vore den en mina redo att förstöra vår vänskap, att skada de vi värnar om. Så fel vi ibland tycks ha. Att vi i vänskapen inte kan tillåta oss att bara få vara, må så bra eller dåligt som vi i stunden just gör.

Så är Nelson tillbaka och Nathaniel koncentrerar sig på nytt på sin vän.

”Ok, är ni redo?”
”Är du?”
”Lika redo som Elma var i går kväll när hon satte mig på plats”, säger han med ett leende och vänder sig mot henne. ”Även om jag då bara ville retas med en mycket god vän jag känner stor kärlek till och respekt för. Men okej, då kör vi:

Din tystnad
Hur den dödade mig
Tog sig djupt in
Djupare än ditt leende
Kunde inte nå dig
På något sätt
Inga vettiga svar
Inte heller ett försvar 

Gjorde jag fel?
Kom jag för nära
Din vackra själ
Dög jag inte?
För att ens kallas vän 

För du tog avstånd
På så många sätt
Och jag står kvar
Undrar vad det blev av
Alla vackra ord
Fraser om vem jag var 

Dög jag verkligen inte
För jag tror att det är det
Mitt sätt, utseende och stil
Försöker bli fri
Från känslan av att inte duga till 

Nelson, jag är inte född i går
Du måste förstå
Jag har också mina sår
Jag försöker också se
Det vackra andra verkar se
Men det är inte lätt
Och du vet det så väl
Du har gått i liknande skor
I allt för många år 

Min älskade
Du hade inte behövt

Välja tystnadens väg
Jag hade förstått
Om du bara sagt
Du duger inte åt mig
En käftsmäll

Ett ”Dra åt h-vete!”
Allt hade varit okej
I denna låtsasvärld 

Men inte ett själsligt ärr
Efter en tystnad som tär 

”Men gud!” skriker Karin ut. Hon kan inte längre hålla igen smärtan hon känt under hela den tid han berättat om sin resa. ”Älskade vän! Älskade, älskade vän! Varför, snälla varför, har du dolt din smärta för oss? Vi är dina vänner. Varför har du valt att leva i mörker? Det är inte rättvist. Inte mot dig. Inte mot någon. Varför? Vi som undrat så länge om varför du inte har någon. Du är så vacker och vi har alltid undrat. Jag har inte sett detta. Ingen verkar ha sett detta. Varför?”

”För att jag inte har gått vidare”, svarar han med en röst som säger dem allt. ”För att jag inte vet hur man går vidare. För att jag sedan den dagen levt med henne inom mig som om jag vore kvar där. För att jag aldrig någonsin kan älska någon igen. För att jag var rädd. För att jag är svag. För att jag aldrig lärt mig att älska och att bli älskad.” Han tar en paus och betraktar sina vänner. Förstår att han rört om något i deras känslor. För att bryta av och på något sätt gå tillbaks till den de såg honom som, för att dölja och slippa hålla igen tårar, säger han högt: ”Så, nu, nu vill jag supa mig full, hugga ned några träd och sedan dränka mig i sjön.”

Nathaniel sitter tyst. Han betraktar tallarna, ser ned mot sjön, reflekterar över livet, över de val vi alla gör. Han tänker på hur svårt det är för en människa att i vår värld få leva som den vill. Framförallt när den bara vill ägna sig åt kärlekens språk. Den värld vi människor förslavat har så många och svåra hinder, och han undrar vem som egentligen satt dem, varför och hur man bryter sig loss.

Kärlek är vad som får livet att bestå och fortgå, får oss att utvecklas och vilja bli vårt allra bästa jag. Men om kedjorna som hängs fast på en människa när den är ett litet barn inte sedan går att ta av, kan inte ens en Goliat nå sin slutstation.

Nathaniel tänker på barnet som måste klippa sin själ och bli vad vuxna säger till det: ”Ät rätt”, ”Sitt still”, ”Akta så du inte slår dig”, ”Gå och lägg dig”, ”Gör din läxa”, ”Var tyst”, ”Ta på dig”. Gör si, gör så. Inte konstigt att så få barn mår bra.” Allt för att det barnet en dag som vuxen ska få vad det redan hade som barn”, sade han i en intervju. ”Ge upp sitt eget jag, förlora sig själv, och sedan ägna vuxenlivet åt att försöka hitta tillbaks. Och få lyckas. Alla kurser om att finna lyckan inom oss. Hur galet är inte det? Nog borde vi människor kunna göra bättre ifrån oss? Tänk om vi kunde lägga pengar på att lära vuxna att låta barn få vara barn. Hur kunde vi gå från smutsiga kläder och skrubbsår på knäna av bus och lek, till kostym, slips och blanka skor?” avslutade han den intervjun med.

Han tänker att om ett barn fick vara sig självt och få en barndom med begränsade krav, med närvarande föräldrar och vuxna som hjälper det att se sig själv och utvecklas efter egen förmåga och egna önskemål, skulle färre, långt färre, behöva må så som hans vän gjorde.

”Supa dig full kan du få göra. Hoppa i sjön efteråt … nja … då ska några andra också i. Du vet hur tråkig jag är! Och att ens tänka tanken på att ta ned ett träd kostar dig att diska ikväll. Men hör ni vänner, vi måste planera för lunch och middag. Vi måste ta oss ur denna sorgliga melankoli som herr jag-känner- inte-dig-Nelson lagt som en blöt och tung dimma över oss. Håller ni med?” Alla instämmer och planer börjar smidas för att förbereda kvällens mat och nöje.

© Daniel Mendoza 2015

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.