IMG_6258

Under och efter många av mina föreläsningar, nästan de flesta, får jag frågan: ”Har du förlåtit dina föräldrar?” Jag vill minnas att jag skrivit några gånger om det under min Facebookprofil. Säkert också nämnt det i någon intervju.

Svaret på frågan är: Nej, jag har inte förlåtit.

Ja, jag vet att det råder inflation på att man ska förlåta för att kunna gå vidare. Min åsikt om det är följande: Om det hjälper dig att förlåta för att gå vidare med ditt liv, do it! Om det hjälper dig att dricka en latte för att förlåta, do it! Vad jag vill säga är: Välj ditt sätt. Om dit sätt inte är framgångsrikt, om du fortfarande är ledsen, arg, besviken, om du står och stampar fast det gått 10/20/30/40 år, om du inte kan släppa på ”Varför gjorde den/de så?”… så gör du uppenbarligen något fel. Ditt sätt funkar inte.

Följande är mitt sätt att se på detta med förlåtelse: Jag anser att det inte ligger i mitt ansvar att förlåta. Jag anser att det ligger i mitt ansvar att inte begå samma misstag. Därför har mitt fokus aldrig varit att förlåta andra. Mitt fokus har varit att ta lärdom, gå vidare och göra något bra med mitt liv och behandla alla som står framför mig, alla jag ansvarar för, så som jag själv önskar att man hade behandlat mig.

Jag är inte arg. Jag känner inte sorg. Jag är inte anklagande. Jag går inte och tänker på varför och varför inte. Jag tänker på hur jag kan göra, varje dag, för att vara en bättre människa än vad exempelvis mina föräldrar var. Mitt fokus är därför nästan aldrig – skriver ”aldrig” därför det är inte fel att då och då reflektera – på vad de gjorde mot mig. Mitt fokus är på hur jag behandlar andra. Framför allt de jag har ansvar för.

Jag har även fått frågan om jag skulle förlåta. Svaret är: Om min far, som tog livet av sig när jag var sjutton, stod framför mig och sa: ”Daniel, förlåt för allt skit jag gjorde mot dig, din mor, dina syskon och djur. Jag var trasig. Jag skäms. Jag ångrar mig.” Då tror jag att jag skulle säga att det viktigaste är att han förlåter sig själv för att han var så svag. Att han finner ett sätt att visa att han blivit god. Om min mor bad om samma sak, skulle jag säga samma sak till henne.

Det finns nämligen saker som jag anser aldrig kan förlåtas. Men det är ändå viktigt att vi människor finner sinnesro. Att vi tar lärdom. Att vi höjer oss en nivå. Så någonstans på vägen behöver vi förlåta oss själva för misstag vi begått. MEN, och detta är för mig jätteviktigt, det får inte ske utan handling. Att öppna munnen, att ge uttryck för ånger och så vidare, är för mig inte en anledning att förlåta någon. Den som vill bli förlåten behöver visa, genom handling, genom att ändra sitt sätt, sitt liv, genom att ge det tid, att den vill bli förlåten.

Om du beter dig illa mot någon, om du säger förlåt och tror att det räcker för att gå vidare, är du ett stort ego som inte förstår konsekvenserna av dina handlingar. Om du däremot varje dag från det ögonblicket försöker visa att du ångrar dig, att du begick ett misstag, att du kämpar med att bli en bättre människa, att du inte släpper att du begick ett misstag … kommer du en dag att bli förlåten. Om inte av den andre, så åtminstone av dig själv. Än viktigare, den du skadade kanske själv kommer att kunna gå vidare. Inte säkert att den stannar kvar, beror på vad du har gjort, men den kommer kunna gå vidare.

Förlåt är ett ord som är så lätt att spotta ur sig. Vi människor har blivit enormt duktiga på att spotta ur oss ord. Men ord utan handling är som kattguld för en farao.

Jag upprepar det jag skrivit ovan: Som människa anser jag det inte vara min uppgift att förlåta. Jag anser det vara min uppgift, mitt ansvar, att inte begå samma misstag. Det är så jag vill leva mitt liv. Förstår du skillnaden?

Jag tror att om jag lyckas väl i mitt sätt kan mina föräldrar, i detta liv eller ett annat, en dag förlåta sig själva. Om de kan se att jag lyckades där de misslyckades, att jag lärde mig att leva i kärlek, att jag inte begick samma misstag, så kanske de kan en dag förlåta sig själva. Jag tänker så här: Om någon vill bli förlåten av mig, om någon som skadat mig ångrar sig, känner äkta kärlek, behöver jag aldrig förlåta den. Därför att då borde det viktigaste för den personen inte vara att bli förlåten. Det viktigaste istället borde vara att se att jag mår bra, att jag gått vidare, att jag inte står kvar i smärta och hat.

Det är inget fel i att säga ”Jag förlåter dig”, missförstå mig rätt. Men jag finner det än viktigare att se till att må bra, leva vidare med sitt liv och inte begå samma misstag. Den som på något sätt orsakat mig illa kan då få frid genom att jag reste mig upp och inte blev kvar i det ögonblicket då den skadade mig. Med tiden, om den personen verkligen bryr sig, verkligen känner kärlek, kan den då släppa vad den gjorde och också gå vidare och förhoppningsvis aldrig begå samma misstag igen mot någon annan.

Jag har förlåtit mig själv för alla de gånger jag önskade att jag hade varit större och starkare, att jag hade exempelvis kunnat hjälpt mina syskon.

Förstår du?

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.