Pressbild Daniel Mendoza

”För snäll”

För en evighet sedan, jag är ju 44 år, var jag tillsammans med en tjej som var otrogen mot mig. Jag frågade en tid efter att vi gjort slut om varför. Hon svarade mig att jag var för snäll. Långt senare råkade jag ut för något liknande med en annan tjej. Jag frågade även då om varför. Jag fick återigen svaret att jag var för snäll.

En dag jag när jag kände mig alldeles för frustrerad och ville försöka förstå vad jag inte kunde själv greppa, pratade jag med en äldre kvinna, som lite kände mig, om det. Hon förklarade för mig att felet låg i att jag var för snäll. Att kvinnor ville ha lite tuffare män. Jag pratade – kanske enda gången jag gjort det – med min mor om det. Undrade om vad jag gjorde för fel som bidrog till att de jag var tillsammans med svek mig. Även hon påpekade att jag var för snäll, att kvinnor ville ha tuffare män.
 
Jag ville finna kärlek. Jag ville finna min gudinna. Hon som skulle erövra min själ. Hon som redan visste om hur hon skulle älska mig, och jag henne. Jag hade en gudomlig längtan efter henne. Jag hade en sådan törst efter att få komma ”hem”, till den hon var. För det var så jag såg på det. Ja, jag är en obotlig romantiker. Alltid varit, kommer förhoppningsvis alltid att vara. Den gudinnan skulle se att jag inom mig, den dagen jag så behövde, kunde vara tuff, kunde vara modig. Att den kraften fanns inom mig. Men mina händer, mina armar … var inte till för att skada. Enbart värna, värma, enbart rädda och skydda.
 
Jag ville då säga till tjejer, till kvinnor, att det inte är mannen som spelar tuff, mannen som har en massa muskler, mannen som kan sätta någon på plats genom att höja sin hand, genom att höja sin röst … som är manlig, som är tuff. Att det inte var den som kunde ge dem trygghet. Att det kunde lika väl vara den man minst anade som sedan visade sig ha störst hjärta.
 
Genom åren reflekterade jag mycket över förklaringen; ”för snäll”. Jag slogs då rätt hårt mot mina inre demoner. Slogs mot vreden jag bar inom mig. Ett dolt hat mot orättvisor, mot översittare, mot vuxna som förgrep sig på andra. Framför allt mot de som förgrep sig på djur, barn och kvinnor. Jag hade både sett och upplevt, så det var inte konstigare än så. Som barn kunde jag dock inte slå tillbaks. Jag kunde inte försvara mig och/eller de jag värnade om.
 
”För snäll”… Flickvänners mödrar sa till mig att jag exempelvis brydde mig för mycket om syskon. Att jag bara skulle bli utnyttjad. Att man inte fick vara för snäll.
 

Sitter just nu och skriver en reflektion till Good News Magazine och reflekterar över detta med att vara snäll. Över det faktum att jag inte minns att någon tänkte, vad gäller mig, åtminstone nämnde ingen det för mig, att min snällhet handlade inte om att få. Att jag inte var snäll för att få trohet, för att få något tillbaks, jag var snäll därför att jag ville vara det, därför att jag brydde mig. Därför att det var så jag ville att min själ skulle vara. Därför att den jag var snäll mot behövde det. Det spelade mig ingen roll antalet gånger jag blev huggen (till viss mån bildligt talat) i ryggen. Därför att vara snäll för mig handlade om mitt val. Jag valde att vara snäll.

Jag var inte perfekt, missförstå mig rätt. Jag har gjort människor illa. Jag har sårat. Jag har svikit. Ibland medveten om det, ibland fullständigt omedveten om det. Så ingen gloria över mitt huvud. Men jag kämpade för att vara snäll. Jag var medveten om behovet av att vara det.

En person som stod mig nära sa en gång följande till mig: ”De du är snäll mot kommer aldrig att förstå hur mycket du gör. Du ger och ger utan att få.”
 
Jag svarade den, och jag minns väl: ”Det spelar mig ingen roll. Jag ger därför att jag kan. Jag ger därför att de behöver det. Behöver de lura mig, så är det ok. Behöver de utnyttja mig, så är det ok. Men en dag, kanske när jag är död, kanske om 50 år, så kommer de att se tillbaks och förhoppningsvis känna tacksamhet över att någon fanns där för dem. Och kanske då … börjar de själva att läka genom vad jag en gång gav.”
 
Min snällhet, vad andra kanske skulle kalla att vara naiv, att vara blåögd, hjälpte mig att delvis läka min själ. Hjälpte mig att tygla mina demoner. Och alla som ”lurade” mig, alla som ”svek” mig, alla som andra påstod ”blåste” mig … hjälpte mig. De testade mig. Ingen av dem menade innerst inne illa. Just då, i stormen de befann sig i, visste de inte bättre. Men i källan av vilka de var, när de kunde andas, när de hade sinnesro, menade de aldrig att skada någon, att lura någon, att svika någon.
 
I början av 2000-talet ringde en syster mig. När jag svarade bad hon mig att sätta mig ned. Hon hade något viktigt att säga och jag fick INTE (hon förtydligade ordet) avbryta. När jag lovat att lyssna utan att avbryta sa hon: ”Jag vill bara säga tack. Tack för att du är min bror. Tack för att du alltid funnits där. Oavsett vad vi gjort mot dig, och vi har alla gjort vår ungdomsrevolt mot dig, har du alltid funnits där. Du har varit som den pappan vi aldrig haft.”
 
Jag satt kvar en lång stund efter vårt korta samtal. Som jag vet var jobbigt för henne. Och jag tänkte: ”Det tog inte 50 år. Det blev inte efter min död.”
 
Förstår du? Vi väljer. Vi kan alltid välja. Att vara god, att vara snäll … är aldrig en förlust. Ja, en kamp, men en vi i längden alltid vinner.
 
<3
 
 
 
 
 
 
 
Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.