Marielle_Leon

Foto: Marielle och Leon.

”Hemma” för mig är inte plats. Inte heller en människa. Jag kallar Mallorca för mitt andra hem. En gudinna för min själs hem. Det är ord jag använder för att förklara hur nära platsen eller människan känns för mig. Vad de betyder för mig.

Men hemma, mitt hem, är för mig en känsla. Det är inte något fysiskt. Hemma är den känslan jag får när jag betraktar mina söner och i dem ser lycka. Det är när jag hör dem skratta, när jag hör från rummet bredvid hur de vänligt och respektfullt pratar med varandra. Det är den känslan jag får när storebror säger ”Jag vill ha mer juice!” och innan han hunnit resa sig från stolen för att hämta från kylskåpet reser hans lillebror sig upp och säger ”Jag hämtar till dig, Leon!”, och det sker av ren omtanke och kärlek. Det är när de på kvällarna, då de borde sova, istället ligger bredvid varandra och pratar om allt möjligt. De skrattanfall de då brukar få.

Hemma det är när jag går med dem i naturen och de spontant stannar till och plockar upp skräp de ser och bär det till närmaste papperskorg. Hemma det är alla timslånga samtal vi har med dem om livet, om kärlek, om det fysiska, om vänner, om längtan, om själen, om universum, om våld, om ondska och godhet, om religioner, om rättigheter och skyldigheter. Hemma är den kärleken de visar varandra och andra, människa, djur och natur. Hemma det är varje telefonsamtal vi har och där alla, oavsett om jag ringt dem eller tvärtom, avslutas med ”Jag älskar dig!”.

Detta hem jag har var det en kvinna – min hustru – som hade nyckeln till. Detta hem, den största gåvan av dem alla, anser jag, fick jag den dagen Leon och senare Noah föddes. Klimatet, djurens rättigheter, kvinnors rättigheter, planetens framtid, vår framtid… mitt ansvar för allt det går så mycket hand i hand med den pappan jag är och måste vara för mina söner. Den förebilden jag är och behöver vara. Jag tänker aldrig vakna upp och säga ”Jag var fullt upptagen med att hjälpa andra att jag inte hade tid för er!” Det funkar inte för mig. Kanske för andra. Jag kan inte och tänker inte döma någon annan för hur den väljer att leva sitt liv eller för hur den väljer att spendera sin tid. Jag kan bara ta ansvar för mitt sätt att leva.

Det är emellertid ett ansvar som inte sträcker sig enbart till hur jag är med och mot mina/våra söner. Ansvaret sträcker sig minst lika mycket, kanske till och med än mer, till hur jag behandlar den viktigaste kvinnan i deras liv, deras mamma. Ja, självklart alla andra! Men i synnerhet deras mamma.

Jag frågade dem nyligen om de anser att jag är respektfull och snäll mot deras mamma. Båda svarade ja! Båda sa samtidigt: ”Utom den gången du blev arg!” För sorgligt nog, förra sommaren efter mer än 16 år tillsammans, tappade jag kontrollen över mina ord. Jag höjde rösten och i en mening uttryckte mig på ett sätt som är totalt oacceptabelt. Än värre, jag gjorde det framför dem. ”En gång är ingen gång”, sa någon. Men ja, jag tycker det. Vare sig du träffar någon med ett knytnävslag eller, som i mitt fall, med ord, en gång är en gång för mycket. ”Ingen är perfekt”, sa en annan. Men att inte skada någon, vare sig det är fysiskt eller psykiskt, än mer, att inte skada de som står oss nära, de som litar på oss och älskar oss, oavsett skäl vi kan tyckas ha, handlar inte för en sekund om att försöka vara perfekt. ”Man är bara människa”, sa en tredje. Just det, vi är människor. Vi vet bättre. Vi kan bättre. Vi ÄR bättre än så. Jag lät en gång orden flyga fritt och jag kan inte skämmas mer än vad jag gör för det. Jag kan inte ångra dem mer än jag gör, och nog alltid kommer att göra.

Jag kan inte leva ett liv där jag ursäktar ett dåligt beteende hos mig. Det funkar inte för mig. Men jag lever inte heller efter att döma andra för deras beteende. Misstag begås. Jag dömer inte människor för deras misstag, snarare för hur de senare agerar för att rätta till misstagen… eller för att ursäkta dem.

Varför skriver jag då allt detta? Kanske därför att många brukar fråga mig om vad ett hem är. Kanske därför att så många söker. Vad ett hem är för någon får var och en avgöra. Det viktigaste kanske inte är vad ett hem är, utan snarare hur du mår i det. Och vad du gör för det. Kanske därför att ett hem inte är vad vi med ögonen ser eller med hammare och spik kan bygga. Kanske därför att ett hem – det jag tänker på, det jag har – lät kan skadas, till och med förstöras, om man inte tror att ord sårar och skadar.

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.