Två gånger fick jag i våras äran att föreläsa tillsammans med Paul Svensson. Båda gångerna blev jag lika tagen av hans kärlek till livet, hans passion och hans glöd. En underbar medmänniska som jag hoppas fler får tillfälle att lyssna på. Redan innan jag hunnit lyssna på honom, ja, till och med när vi först hälsade på varandra, tänkte jag: Honom ska vi skriva om! Och efter att ha lyssnat på honom första gången var det så självklart. Pauls budskap är enkelt. Vi måste bli bättre på att hantera råvarorna vi köper. För vad är exempelvis vitsen med att köpa hem en ekologisk råvara som produceras av en bonde, hanteras och körs till en butik där den packas upp och ställs fram, köps hem av mig, för att sedan ligga i kylskåpet, bli gammal och slutligen hamna i komposten (i bästa fall). Det är resursslöseri åt alla håll och kanter.

Du kanske är bekant med Paul Svensson från tv, radio och/eller någon tidskrift. Min stora lycka – jag väljer att se det så – är att jag aldrig tittar på tv, sällan lyssnar på radio och lika sällan läser svenska tidskrifter. Visst, jag missar säkert en hel del, men det finns så mycket annat trevligt att göra. En av fördelarna för mig, med att exempelvis inte titta på tv, är att jag inte alltid har koll på vilka som är i ropet. Kan det finnas en fördel med att inte ha koll på människor, och än mer när man är ansvarig för en tidskrift?, kanske du tänker. Ja, jag tycker det. När jag och Paul skakade hand med varandra var jag ärlig när jag sa: ”Förlåt, men jag har inte en aning om vem du är eller vad du gör!”. Jag hade inte heller läst på. Det enda jag visste var att jag skulle föreläsa tillsammans med en man. Jag hade heller inte riktigt koll på namnet, utan kände enbart till vilka städer vi skulle vara i och hur lång tid jag hade på mig. Inte första gången jag varit i den sitsen. Knappast sista gången. Men därmed är jag inte heller färgad av förutfattade meningar. Att inte ha en bild av en person, utan istället låta den komma till mig när vi möts för allra första gången, är rätt så befriande, tycker jag själv.

Därför att den vars kärlek till livet är ett drivmedel för att förbättra världen planterar frön i andras hjärtan.

Vad jag ser och upplever i stunden som personen står framför mig, är också vad jag sedan hoppas att vi kan förmedla vidare till dig som läsare. Om tycke uppstår, vill säga. I Pauls fall var det två saker som omgående fängslade min uppmärksamhet: Hans kärlek till livet och hans passion för maten.

Jag har haft den stora äran att träffa flera av de personer vi skrivit om: Nicolas Joly, Karin Volo, Tom Svensson, Marie Hallander Larsson, Lena Ahlström, Göran Gennvi, Gudrun Sjödén och många många fler. De är personer som drivs av kärlek till livet men också av passion. Jag kan nästan ta på den när jag är nära dem. Vad de drivs av är inte alltid först och främst viljan att lyckas för egen räkning, utan att vi alla ska göra det. De är vägvisare som inte nödvändigtvis behöver gå först i ledet, de behöver inte alltid någon som klappar dem på axeln, de vill inte alltid ha strålkastarna på sig själva, men när de ställer sig i främsta ledet, så gör de det därför att ingen annan gör det. Därför att de inser och anser att de behöver ta ett ansvar. Och styrkan jag då ser i dem, är just kärleken till livet och passionen för det de gör.

Vi får varje vecka förslag på personer att skriva om. Jag själv får en hel del mail från skribenter – nya och etablerade – som vill skriva för oss. Ibland säger jag ja, ibland nej. Många undrar vilka kriterierna är. Och om varför jag (för jag är den som tar besluten) väljer att säga ja till en men nej till en annan. Två olika historier kan vara lika intressanta, och både borde få synas, kan det tyckas.

Ett av skälen till att jag ofta måste säga nej är att vi inte har resurser för att kunna skriva om allt och alla. Ett annat skäl är att jag ibland upplever det som att en del människor vill förändra världen därför att de drivs av ett hat mot systemet, ett hat mot orättvisor, ett hat mot missförhållanden etcetera. De verkar hata rasisten lika mycket som rasisten verkar hata någon annan. De har en tydlig motståndare, och de gör allt i sin makt för att vinna över den, besegra den. De skapar, medvetet eller omedvetet, ett ”vi och dom”-tänk jag inte är bekväm med. Så även om jag kan förstå deras kamp, till en viss mån även sympatisera med den, kan jag samtidigt se att den inte är konstruktiv. Förr eller senare, hur väl de än menar, blir deras kamp en belastning för andra. Vågen väger över till deras fördel, men inte nödvändigtvis till samhällets. För att sammanfatta vad jag med ovanstående försöker säga:

Det finns de som vill förändra världen, därför att de hatar systemet, och så finns det de som vill förbättra världen, därför att de älskar livet. Det finns de som vill göra nytta för att själva få synas, för att få bekräftelse, och så finns det de, jag nämner några av dem här ovan, som vill göra nytta, därför att de vill att andra ska få synas, ibland till och med få finnas.

Det kan tyckas i mångas ögon att det inte är någon större skillnad. ”Daniel, men tänk om båda parterna ändå gör nytta!” sa en klok vän till mig. Och ja, säkert är det så. Men med min historia, min bakgrund och med de värderingar jag fått av det liv jag levt, av de kloka människor jag fått tillfälle att träffa och lära mig av, så vidhåller jag ändå att den som drivs av kärlek till livet, som är passionerad och engagerad, även om den inte kommer lika långt, även om den inte har svar på alla frågor, kommer att göra större nytta i världen i det långa, långa loppet, än den som drivs av hat. Därför att den vars kärlek till livet är ett drivmedel för att förbättra världen planterar frön i andras hjärtan. Medan den andre, den som vill förändra och använder hat som drivmedel, den river upp. I Good News Magazine vill vi gärna skriva om den vars drivmedel till förbättring är kärlek och passion. Som bland annat då Paul Svensson.

Inga kommentarer

Kommentarsfunktionen är avstängd.