Jag satt på en bänk och väntade på att de skulle komma ut från affären. När de närmade sig bänken kunde jag se att Noah var ledsen. Hans storebror, Leon, möte min blick men sa inget. Väl i bilen bad jag dem att i lugn och ro berätta om vad som hade hänt. Allt visade sig vara ett litet missförstånd gällande en dörröppning. Senare på kvällen, innan de skulle lägga sig, så frågade jag Leon om något jag tyckte mig ha sett i hans ögon tidigare på dagen. Jag frågade om han varit rädd för att jag skulle bli arg. Leon tittade på mig och sa: ”Nej pappa, jag är aldrig rädd. Och jag vet att du alltid kommer att låta mig få förklara.”

Jag pussade honom och hans bror god natt och gick ut från deras rum. Tror inte att de såg det, men mina ögon var fyllda med tårar. De kom av att jag mindes min barndom. En som var fylld av rädsla, av hot och av slag. Att få förklara sig fanns inte och mina föräldrar avvände våld, många gånger grovt, som ett sätt att lösa vad de ansåg vara ett problem.

För mig betyder det därför så oerhört mycket att mina egna barn vågar prata med mig. Vågar berätta. Vågar säga ifrån. Först och främst för att jag då känner att de är trygga i sig själva. Men också för att det betyder att jag lyckas göra upp med mitt förflutna, med mitt arv.

Att uppfostra barn handlar, för mig, om att hjälpa dem att må bra, hjälpa dem att växa upp till trygga människor som bidrar till en bättre värld. Och det genom att ge dem massor med kärlek, massor med respekt, massor med tillit och framför allt, genom att som vuxen leva som jag lär. Föregå med gott exempel.

Att jag som vuxen föregår med gott exempel ser jag som kärnan i det mesta vad gäller min vägledning av barnen. Om jag värnar om djuren, kommer det att värna om djuren. Om jag tar mig tid att öppna ett fönster och släppa ut en vilsen humla, kommer de att göra samma sak. Om jag håller mina löften, så kommer det att hålla sina löften. Om jag visar dem respekt, så kommer de själva att visa respekt. Om jag tar mig tid att verkligen lyssna, så kommer de att lyssna. Om jag i sällskap av andra inte vacklar i mina värderingar i syfte att tillhöra gruppen, kommer de inte heller att göra det. Om jag mig tid att försöka förstå människor, så kommer de också att göra samma sak. Om jag inte yttrar mig illa om andra medmänniskor, så kommer de inte heller att göra det. Åtminstone är risken mindre att det sker. Om jag varje dag hedrar kärleken, så kommer det att göra samma sak. Om jag är nyfiken på livet, så kommer de själva att vara nyfikna. Och ju tuffare världen är att leva i, desto viktigare är det att jag är en bra förebild för dem.

Att vara förälder är självklart inte alltid lätt. Men man ska hålla i minnet att det är än svårare att vara barn i en värld där vuxna inte vet hur de ska vara. Än mer när vuxna inte lever upp till de krav de själva ställer på barn, men även på andra vuxna.

Oavsett om man har barn eller inte så är de vår framtid. Det kommer att komma en dag då vill alla, utan undantag, behöver en hjälpande hand. Om vi uppfostrar barnen med kärlek, med repsekt, om vi visar med att tillit, hänsyn och omtanke så kommer det att i den dagen finnas många händer som sträcker sig ut mot oss.

 

 

 

Senaste kommentarerna
  • <3

  • Precis så <3

  • Tack! Kloka fina du!
    Precis vad jag behövde läsa idag! <3